Efter fem års tystnad är jag och bloggen tillbaka. Mitt liv är lika instabilt som tidigare men drivkrafterna och lustarna är de samma. I det nya formatet får alla tre passionerna utrymme och bloggen får en ny titel: Poetry with Blues & Chess moves.
Poesin kommer i stor utsträckning vända sig till vuxna läsare och varje inlägg tar upp två böcker eller två perspektiv. I bluesavsnittet får ni spellistor, historik och analyser av min favoritgenre, bluesmusiken. Slutligen får ni hänga med in i mitt innersta kluriga rum där mystiken kring schackspelet huserar. Ni får ta del av strategier, utsökta drag och konstnärlig prakt.
Texterna om Poesi följer en orange tråd medan Bluesavsnittet så klart färgas blått. Svart blir schackets kulör.
Att känna igen döden
Det är inte ofta ett ensamt ord dyker upp när jag jämför eller sammanfattar olika läsupplevelser. Men såväl dagens inlägg som morgondagens kommer röra sig bland självbevarelsedrifternas strategier och beskriva hur de fyra poeterna navigerar bland dem.
I dag möter ni Jo Shapcott och boken "Pissblomma" (Rámus 2022, svensk översättning: Aris Fioretos) samt Ingela Strandberg och boken "Att snara en fågel" (Norstedts, 2018).
Norstedts har gett oss en kort men insiktsfull beskrivning av Strandbergs bok, "Den är indelad i två sviter som handlar om frihet. I den första sviten försöker diktjaget att lära sig ödlans specialitet: att spela död för att undgå faror. Överfört till mänsklig synvinkel: för att komma undan omgivningens krav och konformism. I den andra står själar på kö för att finna en en kropp att uppgå i, att bli till i, att fullbordas i."
Dikterna i "Pissblomma" är främst hämtade från fyra av Shapcotts diktsamlingar och urvalet följer den tyska översättningen från 2020 (Mein Leben im Schlaf). Glädjande nog är ungefär en tredjedel hämtade från samlingen "Of Mutability" (Faber & Faber, 2010), i vilken flera av dikterna visar prov på detaljrikedom och avspänd introspektion.
Jag hade läst Jo Shapcott på engelska och var bekant med hennes växlande stil där studierna ibland går från ett inre till ett yttre perspektiv och ibland vice versa. Fantasi och ironi är viktiga beståndsdelar vilket inte minst präglar dikterna som är signerade "den galna kon".
Jag är inte galen. Det ser bara så ut
för att jag raglar och lätt irriteras.
Det finns underbara hål i min hjärna,
genom vilka idéer från utsidan färdas
i högsta fart och röster,
ibland hela människor, talar med mig
om universum. De flesta hjärnorna är alltför
hoptryckta. Man behöver denna svamplika
storsinthet för att släppa in andra.
(ur "Den galna kon talar tillbaka")
**
Hos Ingela Strandberg är det kopparödlan som lär ut tricksen. Om du vill undgå det som förväntas av dig bör du lära dig att spela död. Lättare sagt än gjort måhända.
Jag står vid ett hav av putsad mässing
Jaget är en myt
...
En mus
springer in i fältet
och försvinner
en annan bildsekvens
Kappan slår runt vaderna
Som en fisk som vill bryta
sig in i vattnet
I mitt eget liv strävar jag efter att möta det svåra och dra lärdom. Jag förändrades väldigt mycket under sen tonårstid, från en rätt inbunden individ till en öppen bok. Förändringen begränsade flyktmöjligheterna men stärkte min självbild. Jag förstår Ingela Strandbergs anslag men jag vill hellre se en annan lösning på problemet, både ur ett naturfilosofiskt perspektiv och ur ett psykologiskt. Ändå hittar jag en öppning i hennes text när misslyckandet kommer närmare:
Dimman tar stryptag
på mig mossen nästlar sig in
i kroppen men allt det osynliga
som skrattande ser på mig vad
det än är lever jag av det
Andra sviten tänker jag inte beröra. Resonemanget i den delen av boken är alltför främmande för mig. Redan i de första raderna har Ingela Strandberg förlorat mig: "I ögonblicket mellan att vara och att inte vara uppträder världen framför oss". Nej, sådan är inte min uppfattning av födelsen.
**
Jo Shapcott förhåller sig på ett annat sätt till livet och döden. År 2003 drabbades hon av bröstcancer och det ämnet berör hon med olika instick i texterna. En sårbarhet utan förklädnad.
Jag trodde att jag kände min död,
så när regnet började
efter ett bisurr till eftermiddag
och de fina håren reste sig i nacken
och de långa håren drog i skalpen
och munnen stank av sjögräs
och en kittling for kring handlederna,
kände jag inte igen henne.
(ur dikten "Dödarna")
Men min favoritdikt är "Komposition" som med sitt fokus på detaljer och sina typiska Shapcott-uppenbarelser bildar en sorts handlingsplan för överlevnad.
...
jag drunknade i möjligheter
medan en ishylla
föll i havet under världen
och en katt med vit svanstopp
sprang förbi och någonstans i min kropp
samlades de förändrade cellerna
och håret var fuktigt i nacken
och jag bad om att bli störd
och orkaner virvlade och väste,
näsan kliade, öronen gjorde ont,
och sedan var där detta.
(ur dikten "Komposition")
**
Jag har tidigare varit ganska förtjust i Ingela Strandbergs poesi, men boken "Att snara en fågel" tilltalar mig inte nämnvärt. Främst för att våra utgångspunkter skiljer sig allt för mycket.
Då är det skönt att vända blad och låta vinden väsa fram mellan diktraderna i "Pissblomma". Shapcotts svenska debut får ett mycket högt betyg. Jag har inte många invändningar mot Aris Fioretos översättning, dock saknar jag lite schvung i titeldiktens svenska klädedräkt. Originaltexten "Piss Flower" ger sken av att ha en starkare stråle.
*****
Måndagsblues och Elvis föregångare
Inför mitt första bluesinlägg har jag lyssnat på de två CD-skivorna som ingår i "Century of the blues", från Chrome Dreams, 2003. De utgör en underbar introduktion till bluesens tidiga historia. I min spellista kan ni lyssna på Sidney Weavers historiska "Guitar Rag" (original 1923). Det är den tidigaste inspelningen av en instrumentell country blues-låt. Det är samtidigt den första inspelningen någonsin av en "bottleneck-style slide guitar". Ännu äldre är faktiskt den fina "Downhearted Blues" med Alberta Hunter, som spelades in 1922. Även om det var Bessie Smith som fick en hit med låten, då med Clarence Williams pianoarrangemang. I Lovie Austins och Albertas version får vi ett vackert samtal mellan blåsinstrumenten.
Andra godbitar i min spellista är förstås:
* Jimmie Rodgers "Blues Yodel" (a.k.a. Mule Skinner Blues) där till och med Dolly Parton ligger i lä.
* Den märkliga flöjten i "Bulldoze Blues".
* Lightnin' Hopkins klassiska "Katie Mae Blues"
* Blind Willie McTells ljuvliga röst i "Mama Tain't Long 'Fo Day"
Men det går inte att komma ifrån att de verkliga milstolparna dyker upp i slutet av spellistan.
Frågan är om det finns ett snyggare, men likväl sparsmakat, arrangemang från den tiden (40-tal och tidigt 50-tal) än Big Bill Broonzys "Key To The Highway".
Jag hade faktiskt aldrig lyssnat på originalet till det som sedermera blev Elvis Presleys "That's Alright Mama" förrän jag upptäckte Arthur Crudups version på Century-skivorna.
Little Walter (eg. Marion Walter Jacobs) är den ende munspelaren som är invald i Rock and Roll Hall of Fame. Han finns med på många bluesvänners album men här får ni njuta av hans instrumentala "Evans Shuffle". Avslutningen på låten är mästerlig.
Spellistan går i mål med Elmore James "Dust My Broom", B.B. Kings "3 O'Clock Blues" och inte minst T-Bone Walkers "Call It Stormy Monday (But Tuesday Is Just As Bad)".
Tänk på alla Elmore James efterföljare bland världens gitarrister.
Tänk på att B.B. King fick en flygande start på karriären, 26 år gammal. Sen höll han på i yppersta blueseliten i drygt 60 år.
Tänk på att T-Bone Walkers hit fått en förkortad titel i många covers, exempelvis Eric Claptons ("Stormy Monday").
Ayo-inspirerat schackspel
För länge sedan hade jag en dröm om att samla på mig vackra schackspel. Jag fick ett av min farfar och jag köpte två under min Afrikaresa 1989. Men efter att ha flyttat runt en hel del och efter att vårt föräldrahem har sålts vidare så har också mina schackspel kommit på avvägar. Bloggens fyra inledande schack-inlägg kommer beskriva olika uppsättningar av bräden och pjäser som jag suktar efter (eller nyligen har införskaffat).
Ett spel med väldigt enkel design, förutom det faktum att rutorna är "skålformade", sprids just nu i sociala medier. Det är utformat av nigerianske Philip Oluwatobi Nwachukwu i hans Philion CGI Studio. Han har inspirerats av det afrikanska brädspelet Ayo. Här följer en länk till hans skapelse:
https://designwanted.com/chess-sets-minimalistic-alluring-twist/
En liknande tankegång hittar man hos UMBRA:s Wobble Chess som har blivit en populär inredningsdetalj och numera går att hitta hos åtskilliga återförsäljare. Adin Mumma skapade denna design. Här ser ni en videosnutt på de vinglande pjäserna.
