måndag 31 juli 2017

The armchair of wisdom

  En av vinsterna med min omsorgsfulla årsplanering är att jag inte behöver jaga dikter eller samlingar i sista minuten. Det gynnar framför allt augusti månads Poetry Mix Championship. Jag har redan läst och bedömt samtliga deltagande verk, från första omgång till finaltexterna. Nu börjar resan för er, mina läsare. Luta er tillbaka i favoritfåtöljen och svajpa nedåt.


***

  Vi hoppar direkt in i åttondelsfinalerna, och först ut är "femman" från fjolåret - Ukraina. De ställs mot Sydkorea, som på förhand var en aning favorittippade hos bloggredaktören.

  För Ukraina deltar Andrij Bondar (f. 1974) och Oksana Zabuzhko (f. 1960). Jag hade viss kännedom om Oksana sedan tidigare men Andrij var en ny bekantskap. I första omgången slog de Australien i en slätstruken match.
  Sydkorea ställer upp med Kim Kyung-Ju (f. 1976) och Ra Hee-Duk  (f. 1966). Helt okända för mig. De vann mot ett oinspirerat Kina i första omgången.

  Det här blev ingen stor upplevelse. Jag delade inte ut någon fyrapoängare, utan matchen slutade 3-1 till Ukraina. Jag hade läst så mycket positivt om Ra Hee-Duk men hennes dikter gav mig inte så mycket. Ärligt talat kunde de vara skrivna av vilken tonåring som helst. Så även om Sydkorea vann i första omgången blev de en stor besvikelse.
  Lite olycklig kärlek från Oksana Zabuzhko.

*


All the same I loved you, by Oksana Zabuzhko
(From A Kingdom of Fallen Statues
Wellspring Ltd., Toronto, 1996.)

All the same I loved you
                                    loved you
                                                   loved you. 
And this doesn’t pass, just settles to the bottom . . . 
I broke you in myself like a precious carafe, 
And my soul like a white tablecloth was stained by the bitter wine!


You gave color to my thoughts, body to my images,
Yourself now merely noise, like the sea in a shell’s ear . . . 
As for how it all was, God! whose concern is that? 
What matters is how it will be.
And that will be the way I’ll write it.

***

  I nästa åttondelsfinal blir det ett "U-möte", USA ställs mot debutanten Uruguay. 
  För USA deltar Fred Moten (f. 1962) och Amy King (f. 1971). Jag hade inte läst något av dem tidigare även om deras namn var bekanta. De vann den absolut tråkigaste matchen i rond 1 när de besegrade Guatemala med 1-0.
  Uruguay har fina poesitraditioner. Vi får se om deras lag kan leva upp till dem. För Uruguay tävlar Javier Etchevarren (f. 1979) och Victoria Estol (f. 1983). Jag hade ingen kännedom om dem sedan tidigare. De gjorde en habil insats i omgång ett när de slog ut det intressanta tjeckiska laget med 4-2.

  Jag måste säga att amerikanska poeters produktivitet inte alltid följer kvalitetens omloppsbana. Jag delade bara ut en poäng till USA, medan Uruguay fick ihop fem poäng. 
  I sin dikt hyllade Javier Etchevarren sin arbetande mor och biblioteket som hon var städerska åt.

*

The Library, by Javier Etchevarren
(Published in Blackbird, Vol. 15, No. 1. Translation from the Spanish by Jesse Lee Kercheval.)


While my mother cleaned
that enormous library,
I was able to read encyclopedias and fantasies
from one section to another.
So many letters and colors.
The world was wide and true.
So vast and deep, high and beautiful, all within the reach
of my hands.

The armchair was roomy enough to hold all the answers.

Light entered the room,
but not people.
People were piled on the beaches
burning their lips.
Me, I could not get enough.

I was excited by the special editions, the hard covers, the
foreign languages.
The smell of clean and old:
the virtue of my mother and the books.

Roman legions,
adventures of bees,
construction of the pyramids,
the creation of the universe,
enigmatic UFOs.
Science answered
but the rest was mystery.
One grew to overcome the mystery.

söndag 30 juli 2017

Not the end of the world. It's a beginning.

  Med de sista stegen i bloggens sommarperiod går vi ned mot Huronsjön i Ontario, Kanada. Carolyn Marie Souaid fyller år på tisdag. Hon får hedersuppdraget att avsluta rubriken Paris-Québec och samtidigt bjuda in till nästa period, "The Rise". En mer passande övergång är svår att finna, även om hennes dikt utspelar sig i Ontario.

***


  Vad kan ni förvänta er av "The Rise" anno 2017?

Måndagar: Poetry Mix Championship (3 v.) och "Student Newspapers" (6 v.).


Tisdagar: Lite mer okända (och delvis bortglömda) nordiska författare (9 v.).


Onsdagar: PMC (3 v.) och Pulitzer-vinnare (6 v.).


Torsdagar: 50-listan och Utblicken. I vecka 37 fyller jag år och då räknar vi ner de bästa tio på 50-listan från måndag till torsdag.


Fredagar: PMC (1 v.) och Rap Poetry (9 v.).


Lördagar: Barnpoesi


Söndagar: PMC (2 v.) och Cities of literature (8 v.).

***


  Carolyn Marie Souaid är född och uppvuxen i Montreal, Quebec. Hon studerade vid McGill University, där hon tog en bachelor of arts i engelsk litteratur (1981). Hon har senare studerat vid Concordia University och där tog hon en magisterexamen i kreativitet skrivande (1995). Hennes första poesisamling, Swimming in the Light, vann David McKeen Award for Poetry 1996. Hennes böcker har blivit nominerade till ett antal litterära utmärkelser i Kanada, inklusive A.M. Klein Prize for Poetry och Pat Lowther Award. Källa: Wikipedia


Collage (extract), by Carolyn Marie Souaid (f. 1959)
(From This world we invented. London, Ontario : Brick Books, 2015.)

Maybe when I'm 90, bent beyond recognition,
eyes unable to focus, I'll tell you something.

What happened was prophesy. Repeating
a slow sad dance, up and then down.

I think of you constantly at the door, that letter
in your hand. Cold as January rain.

Such was the conceit.

The hard blue feral spark,
the sky,

a sigh erupting where stars used to be.
Stand still and you can feel time collapse.

*

What you need to say has many rooms:

A man who smells of rotting mushrooms.
A man who may or may not own a truck.

That slide of eye, that wary glance.

August everywhere, but only
in this one meadow.

Saying home.
It has the weight of a stone falling.


***

  Hon är känd för sin aktivism inom Montreals litterära scen. Souaid samproducerade Poetry in motion 2004 (som förde dikter till Montreal bussar) och Circus of Words / Cirque des mots, en tvärvetenskaplig, flerspråkig cabaret som visade "poetisk" teater. År 2009 grundade hon Poetry Quebec, ett webbmagasin för litteraturkritik, dedicerad till Quebecs engelskspråkiga poesi. Källa: Wikipedia


[Georgian Bay, den östra delen av Huronsjön i Canada. Manitoulinön och Brucehalvön avskiljer Georgian Bay från sjön, vars största djup är 95 m. Vattnet är tämligen rent, trots föroreningar från de omkringliggande industristäderna. Källa: NE]

*

Daybreak, Georgian Bay / Carolyn Marie Souaid
(From This world we invented. London, Ontario : Brick Books, 2015.)

A mole by the side of the road
lies dead.
Flat as a mango's anatomical bone.
A humble thing,
definitively extinguished.

Its shirked-open mouth
points up at the sky.
An abyss, an entryway
dark as the earth itself, gleaming
with unborn effulgence.

Somewhere, peripherally, a sun.



Noises, too, distant at first.
Shiftings and stirrings
beyond the broad-leafed trees:

a fawn, a cottage
with a red-sloped roof,
children.
Just another few steps
to the jubilant crickets
and the fluid, lake-steeped
horizon.

lördag 29 juli 2017

A sleeping beauty from California

  Även om naturlyriken på onsdagarna inte levde upp till mina ekopoesi-mål så inspirerade antologierna mig till fler säsonger med "Veckans blomma". Jag hade (nästan) bestämt att rubriken skulle vila under 2018. Så blir det inte. Ni får blomster med regional kulturell betydelse vid nästa års säsong, och sen har jag mixat en härlig fröpåse för 2019 också. Årets säsong avslutar vi i Kalifornien med The California Poppy.


***

  Sömntuta (Eschscholzia californica) är en vallmoväxt som växer vilt i USA och Mexiko men odlas på många håll i världen som trädgårdsväxt. Sömntutan förekommer som perenn och som ettårig. Den blir 35 cm hög och får gulorange blommor. Källa: Wikipedia


(ending lines of) california poppy, by D.A. Powell
(From Chronic. Minneapolis, Minnesota : Graywolf Press, 2012.)

(...) to ignore the grasping
fingers and bloated waxy face of the wildly surviving thing
that once was somebody's boutonnière, somebody's flash of light,

California Poppy (sleeping)
Foto: Eugene Zelenko

trail of phosphorescent streetlamps punctuating the homeless night.

***

  
Arten är sedan 1903 amerikanska delstaten Kaliforniens statsblomma. Sömntutan förekommer vilt i Californien, Oregon, Washington, Nevada, Arizona, New Mexico, Sonora och nordvästra Baja California. I norra Los Angeles County ligger Antelope Valley California Poppy Reserve som är ett naturreservat där blomman förekommer i stora mängder.
Källa: Wikipedia

*

To the California Poppy, by Ardelia Cotton Barton
(Published in blackcatpoems.com)

Fit emblem thou of our loved State,
With satin gown of golden sheen,
Thy glorious face reflects the sun,
Thou art of all our flowers the queen.

Majestic standest thou, erect,
Defying sun, defying heat,

California Poppy (sleepy)
Foto: Eugene Zelenko

But when the shadows on thee fall
Thy petals close, thou canst not meet
The gloom that now around thee lies;
For thou wert born for sunshine bright.
Thou sleepest when the shadows come,
And waken only to the light.

O golden flower, of golden State!
Thy mother now is proud of thee--
Hast placed thee on her banner bright,
Thou wilt her future emblem be.

***

  Namnet sömntuta har den fått för att den "vaknar" sent på dagen, det vill säga att den inte öppnar sin blomma förrän framåt förmiddagen. Källa: Wikipedia


*

California Poppy (extract), by Gabriela Mistral (1889-1957)
(From Selected poems of Gabriela Mistral
Translated by Ursula K. Le Guin. Albuquerque : University of New Mexico Press, 2003.)

                         To Eda Ramelli

California Poppy (awake)
Foto: Eugene Zelenko
    Flame of California
hardly a hand high,
and edging the beech-alleys
in a homecoming of gold:
counter-poppy clothed
in color of spilled honey.



Trifle of a marvel,
gift of a few weeks,
and soul-like in your poverty
enough, more than enough
to bear witness
and to offer thanks.

    Picked, you last no time,
gathering up
like indrawn lips
your four quick words
once the taut erectness
of your praise is broken.

    Ardor of California,
sharp as a trumpet call,
four fiery blasts,
blown at the fleeing road
that you can't stop
or race to keep up with.

    The Road runs frenzied
like an unleashed Fury,
and you who would save it
are left behind,
amber nourishing its sands,
feeding California.

    Among tall orange groves,
in the breath of apple orchards,
patient of thirst and hunger,
alone, you offer praise
with four live tongues
and a burning throat.

    Your praises greet the dawn,
and in the sleepy afternoon
and the slant light of evening,
their eyes closing already,
like the five senses,
your daughters speak and praise.


(...)

fredag 28 juli 2017

Louise, bland maskrosor och bigarråer

  Estradpoesin avslutas med Louise Halvardsson. Jag har länkat till en av hennes dikter tidigare i bloggen. Den och ytterligare trettiofyra scendikter utgör hennes poetiska bokdebut, "Hejdå tonårsångest : 35 dikter innan 35".

***


[PMC 2017, Rond 1: Cypern-Vitryssland 6-4, Italien-Polen 3-7, England-Mexico 1-5, Frankrike-Finland 4-2]


  På måndag inleds åttondelsfinalerna i PMC 2017. Om ni studerat min oregelbundna redovisning av rond 1, så har ni noterat att tre lag skrapat ihop 6p eller mer (egentligen är maxpoängen sju): Polen (8), Irland (7) och Cypern (6).
  Två av dessa, Cypern och Polen, möts redan i åttondelsfinal.

***

  Louise Halvardsson växte upp i Nässjö Rock City, men har vistats evighetslänge i Brighton och bor numera i Göteborg. I tio års tid har hon varit verksam som författare, föreläsare och estradpoet.
  Hennes första roman Punkindustriell hårdrockare med attityd fick Författarförbundets pris Slangbellan för bästa ungdomsdebut. Andra boken, Svenglish – en 30-årings resa genom vardagen, nominerades till Selmapriset. Källa: louisehalvardsson.wordpress.com


Byta grejer (utdrag), av Louise Halvardsson (f. 1982)
(Ur Hejdå tonårsångest : 35 dikter innan 35. [Göteborg] : Lou Ice Publishing ; 2017.)

Nu är vi 30 plus
och du hinner inte
svara på mina mejl

Dina barn
drar dig i benen
och i brösten

Du vill byta
ditt tuttläckage
mot mina oförstörda
vårtgårdar

Mina poetiska älskare
mot din mötesgalne make

Mina klackar i taket
mot dina fotriktiga innetofflor
spyhinkar och Wettextrasor

Ditt kärnhus
med tillhörande familj
mot min hyresrätt
med bara en tvätthög

Du vill ha
mina öldoftande samtal
om livet och lidandet
mot ditt femtioelfte fredagsmys
med flottiga chips och Bolibompa


***

  Louise stora passion är poesi i olika former. Hon  har vunnit Poetry Slam-tävlingar i England och tävlat i SM. I samband med Cultural Olympics i London coachade hon skolelever till final i det nationella poesiprojektet Shake the Dust och hon håller i workshops för både ungdomar och vuxna. Källa: louisehalvardsson.wordpress.com


*

Ångesttid (utdrag), av Louise Halvardsson
(Ur Hejdå tonårsångest : 35 dikter innan 35. [Göteborg] : Lou Ice Publishing ; 2017.)

Jag gick miste om midsommarfesten
men tog tillbaka blomstertiden
genom att plocka sju sorters blommor
som jag lade under kudden


Maskros
maskros

maskros
maskros
maskros
maskros

och ännu en överblommad maskros

Och jag drömde
att någon skulle plocka mig
och älska mig topless
trots att jag aldrig skulle bli top model

Men framför allt drömde jag om
att stå framför spegeln
helt näck och väck
med solsvedd hud
och stubbiga ben
utan att känna

den minsta ångest.


***

  Jag älskar körsbär; därför är det kanske inte så konstigt att min favorittext bland hennes trettiofem är den här skarpsinniga dikten.


De första bigarråerna (1887)
Johan Oscar Cantzler

Som en fucking bigarrå (utdrag), av Louise Halvardsson
(Ur Hejdå tonårsångest : 35 dikter innan 35. [Göteborg] : Lou Ice Publishing ; 2017.)

Men jag är den där
tjuriga tjuren
som sitter under
mitt bigarråträd
och luktar

i mina egna armhålor

Drar in doften
av gurka och grönt te

Cucumber and green tea
så heter Doves nya deodoft

och jag blir faktiskt lite ARG
på alla produkter
alla lukter vi måste dölja

Men jag sitter kvar
under mitt bigarråträd
och betraktar
molnformationer

Medan mina bi-polare
surrar slagord och sticker
nassar och rassar i rumpan

Jag är världens sämsta aktivist
världens största pacifist
kan inte ens ha ihjäl en bananfluga

trots att den berusat sig
på mina ekologiska äpplen
från Nya Zeeland

Medan mina svenska äpplen
ruttnar i trädgården

torsdag 27 juli 2017

Mitt i listan, mitt i livet

  En relativt ny bekantskap intar plats 24 medan en flitig bloggrepresentant päser på plats 23. Den famöse Oscar Wilde ger oss periodens avslutande aforismer.

***


[PMC 2017, Rond 1: Sverige-Schweiz 2-1, Nederländerna-Belgien 4-2, Tyskland-Turkiet 5-2, Argentina-Litauen 4-2]


***

"Dikten förlåter orden deras tidigare liv"


Marie Lundquist (2017)

***

  Jag har vid flera tillfällen berättat om författare som jag läst redan i tonåren. Dagens första namn på 50-listan har nått mig i mogen ålder. Jag vet faktiskt inte varför det tog så långt tid innan jag läste en bok av Eva Runefelt. På bara några år har jag nu läst flera av dem. 

  Vi delar ett intresse för människans minnen och hur vi behandlar dem. Av den anledningen älskade jag "Minnesburen" från 2013. På listan hamnar ett annat verk.

50-listan : Plats 24

Mjuka mörkret : dikter / Eva Runefelt
Stockholm : Bonnier, 1997

Bok, av Eva Runefelt (f. 1953)

Pappershostan genom långa glosor fint bevarad tid
sjunker i luftrören
De går vid sidan av, arvsmängden, småmuttrande
Blåser rökringar av sedan länge brukade och knistriga rörelser
De slår ut nu,
ur svärtan
Lyssnar halvt på dem som dundrande faller framstupa
i rutschbanan på gården
Långa kroppar i ett dunder större än de vågat önska sig,
att så flyga ut ur sin kropp
och landa i våt sand
och de gamla kroppslösa fnyser, hostar, kryper som
dammkorn tillbaka in i bokstäverna


***

  En av de flitigast förekommande författarna i bloggen är Werner Aspenström. När vi bodde i Märsta besökte jag dessutom ett bibliotek som var välbekant för herr Aspenström. Mellan 1936 och 1938 studerade han vid Sigtuna folkhögskola vars huvudman är Sigtunastiftelsen. Deras bibliotek är helt enastående, bland de bättre jag har besökt.


50-listan : Plats 23

Tidigt en morgon sent på jorden : dikter 1976-1980
Werner Aspenström
Stockholm : Bonnier, 1980

En ovanligt varm dag, av Werner Aspenström (1918-1997)

Tjugosju grader redan på förmiddagen.
Mitt i flughärligheten stod den loja tjuren
och slickade en saltsten.
En ko slickade tjuren,
en kalv försökte dia kon.
Själv satt jag på ett kullfallet träd
och försökte erinra mig det svenska språket.
Omöjligt.
Det var liksom hädansomnat hela den dagen.


***

   "
Den brittiske författaren Oscar Wilde föddes i ett läkarhem i Dublin 1854 där främst hans mor var känd för sitt litterära engagemang. Han studerade senare i Oxford och visade tidigt sin begåvning, bl.a. genom att vinna en pristävling i poesi 1878. Unge, rebelliske Wilde ansåg att uppror mot auktoriteter var en förutsättning för social utveckling och han var livet igenom en förkämpe för kvinnans rättigheter. 
  Under 1800-talets sista årtionde kom Oscar Wilde att bli en av de allra mest uppmärksammade brittiska författarna. Han gjorde sig känd som spirituell och underhållande, såväl i Londons societet som i sina verk, men hans bana kom att bli kort. 1895 dömdes han enligt tidens lag till två års fängelse för homosexualitet. Han lämnade fängelset i Reading 1898 som en bruten man, förklarad i konkurs under fängelsevistelsen. Han gick därefter i frivillig landsflykt men avled snart i Paris år 1900." Citat från Alex författarlexikon. Artikeln skriven av Ika Jorum.

Portrait of Oscar Wilde (1882)
by Napoleon Sarony

(Ur "Oscar Wildes bästa aforismer" / urval, presentation, översättning av Dekius Lack. Lund : Bakhåll, 2001.)

"Det är alltid meningsfullt att ställa en fråga men inte alltid meningsfullt att svara."

"Själen föds gammal och växer sig ung. Det är livets komedi. Kroppen föds ung och blir gammal. Det är livets tragedi."

"Världen är en teaterscen, men pjäsen har en dålig rollbesättning."

"Jag reser aldrig utan min dagbok. Man bör alltid ha något riktigt spännande att läsa på tåget."

onsdag 26 juli 2017

Ett snitt ur universum

  Ekopoesin under onsdagarna har växlat mellan hygglig naturlyrik och bra texter om ekosystemens relationer. Det avslutande inlägget står vår ende uttalade ekopoet för; Johannes Heldén. Han har redan förekommit med två verk i bloggen. Idag tittar vi närmare på boken som kretsar kring skapelsen av en ny vistelse (planet?).

***

  Boken "Terraforming" är tvåspråkig, bläddrar man från ena hållet får man engelska, annars svenska.

  Processen går över 300 år och Johannes Heldén har delat in utvecklingen i sju perioder, några längre och några kortare.
  Den första tidseran, "Ecopoiesis", sträcker sig över 125 år. Ordet ecopoiesis betyder "artificiellt skapande av ett hållbart ekosystem på en livlös planet". Just den första delen fick jag inte riktigt kläm på, men sen blir det intressantare.

  Varje period inleds med en beskrivning av vad som hänt i utvecklingen och sen följer "diktmassan".
  Andra perioden kallar han "Protein" som även den sträcker sig över 125 år, och då utvecklas molnformationerna, samt mineraler som förvandlas till ett sorts salt. Ur dikten från Protein hämtar jag följande exempel:

(Ur Terraforming, av Johannes Heldén. Stockholm : OEI Editör, 2013.)

(...)


ett övervuxet fundament
en bronsplakett,                     Jupiters andra måne.
fiberoptik under en smutsig plexiglaslucka.

                 glider över i ett mer abstrakt    något
partier förfaller och går bara att återuppliva delvis     mellan
fragment, mellan lamporna på elljusspåret,   mellan   ljus-öarna
"Hjärnan en bild av universum"
eller var det tvärtom        inneslutet i grönskimrande glas
                 böjde sig och tog upp den i handen, ett mjölkvitt öga
öppnades, tittade på honom. Näbben öppnades och stängdes,
öppnades
      stängdes
      (kylskåpet slutar surra,  ordet           firefly)      öppnades
öppnade
framtida arkipelager        nu är det över


över tröjan fåglarna    Låsta i formationer
            amino protonuklein        kedjor låsta sekvenser
                                    - maskiner i röd rost.     På fält,
under en tunn himmel         maskiner som har med skörd   eller
             Elektricitet
  att göra

  "Humans have demonstrated the technology to warm the Earth by a few degrees using greenhouse gases."  redan på väg ut ur språket
oväder över synvillor         det oblåsta glaset      fortfarande orange i
kanterna.    kol    kisel


**

  Under tredje perioden, Capillatus, faller de första vattendropparna och i den fuktiga askan får mossan fäste.


  Därefter följer en tvåårig regnperiod. Jag återger den inledande beskrivningen för den är vackert formulerad.

(Ur Terraforming, av Johannes Heldén. Stockholm : OEI Editör, 2013.)

"I. Låg elektrisk spänning i vattendragen, ryckningar i en odefinierad kropp, före eller efter en större händelse. Ruttnande sjok med biomassa i strandkanterna. Kilometerbrett pollenstråk längre ut, blekgult. Stillastående mineraler. Näringsmättat, opakt med rosa detaljer. Längre ut guppar något stilla, upplöst i kanterna. Fettberg utmed eroderade stränder, glänsande skälvande näring, suckar och visslingar ur hålor när luften flyr ut.



II. Vi har slungat ut namn mot en blek röd punkt. (Vidder. Konturlinje.) Döper platser efter tidigare platser. Smältvattnet fyller långsamt upp låglandet i söder, ett vidsträckt, grunt hav. Det skulle gå att vada tvärs över det, men det skulle ta dagar, veckor. Övernatta stående. Nätterna först svarta, tysta. Sedan mörkgrå, lätt väsande av vind. Dagarnas hetta, enkelt existerande, blir något komplext, uppdelat i sektioner av varierande ljus, fuktighet, molntäcke. Sydsidorna av massiven putsade av vinden, konturerna vaga, här och där berget våldsamt klyvt av mineralådror som reflekterar ljus. På håll ser de ut som stelnade blixtar."


**

  Liksom hans andra böcker väcker läsningen många frågor. Vissa avsnitt är svårare att greppa än andra. Men det är ett intressant verk/projekt.

tisdag 25 juli 2017

Sadura - ett nyförlöst förlag

  Barnboksutgivningen ökar och det har inneburit fler aktörer på förlagsmarknaden. Statistiken för vuxenlitteraturen är inte lika positiv. Trots dessa förutsättningar så startade kvällens förlag sin utgivning för blott tre år sedan.
  Sadura förlag grundades 2012 i Stockholm av Erik Grundström och Johan Björkstedt.


  Deras deklaration lyder:
"
Vi på Sadura bokförlag är övertygade om att det trots de dystra siffrorna i bokbranschen finns ett behov av fler aktörer som vågar ge ut samtida kvalitetslitteratur. När de tunga förlagen drar ner på sin utgivning behövs det en motkraft, och vi vill vara en del av den motkraften. Vi är övertygade om att människans behov av den goda läsningen är lika stort som någonsin, det är bara sättet att konsumera den på som har börjat förändras. Vi hoppas kunna hjälpa till att tillfredsställa det behovet genom att ge ut litteratur som vi själva saknar.


Vår målsättning är att publicera såväl svensk som utländsk skönlitteratur, och då främst från Europa och Latinamerika. Ambitionen är en framtida utgivningstakt om 10-15 titlar per år, och vi börjar med att ge ut fyra titlar under våren och fyra titlar under hösten 2014."

***

  En av boktitlarna från 2014 var Emma Wargs debutbok "Nära darrar ingen hare". Den följer en populär skrivtrend, att bygga upp texterna med hjälp av "lösa" rader. Jag vet inte om man kan beskriva dem som uppklippta. Jag kallar stilen fragmentarisk. I ett par av dikterna gör hon det riktigt bra, tycker jag. Nedan följer avslutningen av dikten som gett boken dess namn.

  Emma Warg är född 1967 i Umeå och uppvuxen i Östersund. Efter en karriär som fotomodell och skådespelare i Frankrike och USA, utbildade hon sig på Biskops-Arnös författarlinje. Vid sidan av skrivandet är hon även verksam som översättare av poesi och prosa. Källa: Förlaget

*

blank, av Emma Warg
(Ur 
Nära darrar ingen hare : dikter. Stockholm : Sadura, 2014.)


(...)

havet låter likadant och jag fryser i

vanlig ordning
det är inget att oroa sig för


                         det är ett val brukar du säga


                         nära darrar ingen hare


saltgurka är något jag inte

orkar önska mig
inte sol och bad


inte ens drinkar

genomskinliga och stinna av tålamod


                         vi skulle kunna hitta på något


                         skriva oss tillbaka till stå


                                            den enkla tanken


                                            inget att åtgärda


***

  Oscar Nilsson Tornborg föddes 1977 i Göteborg, är bosatt i Lund sedan 1999. Poet, skribent, skrivpedagog och fil mag i litteraturvetenskap. Debuterade 2011 med diktsamlingen Vilse (FEL Förlag). Utkom i oktober 2012 med sin andra diktsamling Undertexter (FEL Förlag). Medverkar med ett stycke efterpoesi i Charlotte Qvandts diktsamling Klarnar du (FEL Förlag, 2013) och har tidigare även medverkat med dikter och/eller artiklar i tidskrifter som Ord&Bild, Pequod, Lyrikvännen, Res Publica, Rymden och OEI. Arbetar som lärare och handledare vid Skurups folkhögskolas skrivarlinje.
Källa: Författarcentrum

  Han senaste bok "En dag har stormen redan dragit förbi" är uppdelad i tre diktcykler; Bro - Boll - Bild. Det gemensamma temat är väl närmast föräldrarollen och barndomen. Det uttrycks bäst i den inledande cykeln. De två andra delarna är inte alls på samma nivå.

*

Ur diktcykeln "Bro", av Oscar Nilsson Tornborg
(Från En dag har stormen redan dragit förbi. Stockholm : Sadura, 2016.)

(2)

Dödsgräset kittlade mellan
tårna när vi sprang

barfota. På den tiden
fanns inga citationstecken.

Knappt ens några parenteser.
Inga som helst mellanrum

eller tvetydigheter. Allt var
vad det utgav sig för att

vara. Och vi var lyckliga.
Och var vi inte lyckliga

var det inget som
bekymrade oss. Vi hade


annat att tänka på.
Sensommaräpplen,

strandremsan som
ibland var täckt av

ilandspolade maneter -
en vitglänsande hy

över sanden under heta
augustidagar. Gråsuggorna

som gömde sig i
en spricka i muren.

Tätt samman-
slutna i mörkret,

med urtidskoden
under skalen.


***


  Ett av de större projekten så här långt i Saduras utgivning är publiceringen av Östen Sjöstrands samlade dikter. Det är beundransvärt att ett ungt förlag axlar ett sådant författarskap. Förordet är författat av föregående poet, Oscar Nilsson Tornborg. Det enda som drar ner helhetsintrycket är tryckfelen, som är lite för många. Sen överensstämmer inte mina tankar om kaos och livssanningar med Östen Sjöstrands, men det hindrar inte min läsupplevelse.

  Östen Sjöstrand (1925–2006), var författare och ledamot av Svenska Akademien från 1975. Östen Sjöstrand debuterade i efterkrigstidens modernistiska klimat med diktsamlingen Unio (1949), och hans tidiga inspirationskällor var framför allt modern fransk poesi och Ekelöf.
  Diktsamlingarna präglades under hans storhetsperiod (50- och 60-talen) av en religiös–existentiell inriktning som länge emanerade från katolsk tro och mystik. Senare inspiration fick han från musik och naturvetenskap och dikterna kritiserade alltmer den moderna materialismen. Källa: NE

  Jag har valt ett exempel från diktsamlingen "Återvändo" som utkom 1953. I den märks en tydlig påverkan från Gunnar Ekelöfs författarskap.

*

Ur
"Stavelser om natt och dag", av Östen Sjöstrand
(Från Samlade dikter ; [förord: Oscar Nilsson Tornborg]. Stockholm : Sadura, 2016. Först publicerad i Återvändo, Bonniers, 1953.)

(...)

"Hur kom du till denna stupande kust,
hit där nätter och dagar gör slut på ditt liv,
det blå mister sin färg, havet och rymden.
Juni och december för samma ödsliga vindar
från skepp som förlist, de bortfarnas näthinna brusten.
Ej minnen, ej flygande löv.
Stoft och aska från övergivna himlar,
sandlådan tom.
Istället för ivriga röster,
sköljande vågor och solens värma, måsarnas skrik
ett tigande mörker, skuggor som rämnar likt moln,
liv som försvinner likt fradgan på vattnet.


Chaos (~1875)
Workshop of George Fredric Watts

Se havet blir dimma, graniten sand,
rök och vatten, frätande regn, och luften tom,
och skuggornas gudar, Chaos och Phlegeton på lur,
      vaktande allt med sin tystnad."

måndag 24 juli 2017

Norröra - det verkliga Saltkråkan

  Det har varit fem roliga veckor med öar, och jag kan lova att rubriken återkommer 2018. Till det femte avsnittet hade jag tänkt mig en nyutkommen konst- och poesibok om Svartlöga (alltså ytterligare en skärgårdsö), men den har jag inte fått tag i. Nödlösningen heter Astrid Lindgren. Fast det känns fel att använda den beskrivningen. Om man har en bok av Astrid Lindgren i sin hand är man aldrig i nöd.

Norröra brygga

***

  "Till skillnad från merparten av Astrid Lindgrens filmatiseringar bygger inte Vi på Saltkråkan på en bok. Manuset skrevs direkt för TV-serien och kom ut i bokform efter att TV-serien visats.

  Flickan Tjorven (egentligen Karin Maria Eleonora Josefina) bor på ön Saltkråkan i Stockholms skärgård tillsammans med sin hund Båtsman, sina föräldrar Nisse och Märta och sina storasystrar Teddy och Freddy. När det blir sommar flyttar familjen Melkersson in i fru Sjöbloms stuga Snickargården, och Tjorven och hennes familj lär känna den jämnårige pojken Pelle, hans storebröder Niklas och Johan, pappan och änklingen Melker samt hans dotter Malin, äldsta barnet i familjen och den som har axlat modersrollen." Citat från Wikipedia

  Första mötet mellan familjen Melkersson och Tjorven får ni här.


(Ur Vi på Saltkråkan / Astrid Lindgren ; illustrationer av Ilon Wikland. Stockholm : Rabén & Sjögren, 2003.)

(...)

Så liten har jag aldrig känt mig, skrev Malin i dagboken, som när jag inför det barnets ögon måste gå över landgången i strömmande regn och fullastad med prylar. Hon hade en blick som liksom såg allt. Jag tänkte, att det där måste vara Saltkråkan själv, och blir vi inte accepterade av den ungen, så blir vi aldrig accepterade här på ön. Därför sa jag inställsamt som man gör till små barn: "Vad heter du?"
  "Tjorven", sa hon. Bara en sån sak! Kan man verkligen heta Tjorven och se så majestätisk ut?
  "Och din hund", sa jag.
  Då tittade hon mig stadigt in i ögonen och frågade lugnt:
  "Vill du veta om det är min hund eller vill du veta vad han  heter?"
  "Bägge sorterna", sa jag.
  "Det är min hund och han heter Båtsman", sa hon, och det var som om en drottning nedlät sig att presentera sitt favoritdjur. 



  Vilket djur förresten! Det var en S:t Bernhardshund, den största jag har sett i mitt liv. Han var majestätisk på samma sätt som sin matte och jag började tro att alla varelser på den här ön var av samma slag och skyhögt överlägsna oss små stackare från stan.

***


  Saltkråkan är en liten fiktiv ö, längst ut i havsbandet i Stockholms skärgård, skapad av Astrid Lindgren för tv-serien Vi på Saltkråkan och efterföljande långfilmer. Filmerna spelades huvudsakligen in på ön Norröra, men även på grannön Söderöra i Stockholms norra skärgård.

  Norröra ligger ca 2 mil sydost om Norrtälje i Kobbfjärden. Ön är befolkad året runt, och numera bor där ett par familjer. Vid 1900-talets början bodde 16 familjer (50 personer) på ön.

  Sedan april 2006 trafikeras ön dagligen året runt av Waxholmsbolaget. På sommaren trafikerar även Blidösundsbolaget dit. Än idag (2013) lever intresset för Saltkråkan kvar. Under sommaren håller en auktoriserad skärgårdsguide guidade turer till Norröra och Söderöra (dvs Saltkråkan). Man får då exempelvis se var farbror Melker trillade i vattnet, och var getingboet satt som irriterade honom. Källa: Wikipedia

*


(Ur Vi på Saltkråkan / Astrid Lindgren ; illustrationer av Ilon Wikland. Stockholm : Rabén & Sjögren, 2003.)

  Ingen i familjen glömde någonsin den där första kvällen i Snickargården.



Snickargården, Norröra

(...)

"Den där spisen ser inte ut som han tänkte ägna sej åt matlagning just", sa Malin och släppte ifrån sig sina kappsäckar på köksgolvet. Spisen var det första hon såg när hon kom in. Den var rostig och verkade att ha varit i bruk sista gången ungefär vid sekelskiftet. Men Melker var förtröstans full.
  "Hå, såna här gamla järnspisar är fantastiska. Kräver bara lite handlag med eldningen, det ska jag fixa. Men först ska vi titta på resten."
  Något av sekelskifte var det över hela Snickargården, illa medfaret sekelskifte. Många somrars ovarsamma hyresgäster hade gått hårt åt det som en gång för länge sedan måste ha varit ett välskött och ganska välbärgat hantverkarhem. Men även i sitt förfall hade huset något förunderligt trivsamt som de kände tillsammans.
  "Det ska bli skojigt att bo i det här joxet", försäkrade Pelle. Han gav Malin en hastig kram och rusade sedan efter Johan och Niklas för att utforska allt som kunde utforskas ända upp till vinden.

  "Snickargården", sa Malin, "vad är det för en snickare som har bott här, tror du, pappa?"
  "En ung glad snickare som gifte sig 1908 och flyttade in här med sin unga söta fru och gjorde skåp och stolar och bord och soffor åt henne precis som hon ville ha dom och kysste henne så att det smällde om det och sa att detta ska heta Snickargården och vara vårt hem på jorden ..."


***

  Astrid Lindgren kom till Furusund på trettiotalet och hennes svärföräldrar köpte senare ett sommarhus vid Lilla Ålandsviken. I det huset tillbringade hon varje sommar så länge hon levde. Året före sin bortgång fick hon oväntat besök när ångfartyget s/s Blidösund körde upp på land rakt nedanför huset. Källa: Aftonbladet


  [”Saltkråkan” var från början namnet på familjen Lindgrens segelbåt och fick sedan även bli namnet på TV-serien. Källa: Astrid Lindgren-sällskapet]

  I tredje avsnittet av TV-serien fastnar Johan, Niklas, Teddy och Freddy i dimman ute på sjön.



(Ur Vi på Saltkråkan / Astrid Lindgren ; illustrationer av Ilon Wikland. Stockholm : Rabén & Sjögren, 2003.)

(...)

Visserligen låg sjön alldeles stilla, men om den här dimman, som de nu hatade så att de ville riva den i stycken med bara händerna, om den någonsin skulle lätta, då behövdes det vind. Och om vind kom - tillräckligt hård - och de var långt ute till havs i en liten eka, då skulle det här verkligen inte bli mycket att skratta åt.
  "Hela den här skärgården är fullprickad med öar", sa Freddy. "Men tro inte att vi lyckas drumla på en enda."
  De längtade efter att känna fast mark under fötterna, tänk, att man kunde längta så efter det! En enda liten ö var allt vad de begärde. Den behöver inte vara särskilt stor eller vacker eller på något sätt märkvärdig, försäkrade Teddy, det fick gärna vara en liten ful, risig en men ändå så att man kunde gå i land och göra upp en eld och kanske få klart för sig var man var och kanske få någon sorts tak över huvudet, kanske rentav träffa människor, kanske rentav några onaturligt snälla som kom emot dem med het choklad och varma pannkakor i händerna.
  "Nu börjar hon yra", sa Johan.
  Men det var skönt att yra om mat, kände de. De satte igång allesammans och hjälptes åt att yra ihop stora lass av köttbullar och kåldolmar och biffar och fläskkotletter och prinskorv.

  "Och kanske en liten svampomelett", föreslog Freddy.
  De gick alla entusiastiskt med på svampomeletten. Båtsman också, tycktes det, för han gav ifrån sig ett litet gläfs. Mer hade han just inte sagt på hela tiden. Han ogillade det här företaget så som varje klok hund måste göra. Men han låg där på durken, tyst och tålig som en klok hund också måste göra, när de obegripliga människorna hittade på sådana här obegripliga förströelser.

söndag 23 juli 2017

A visionary Parisienne

  Jag gillar människor som tänker (eller kreerar) utanför boxen. Innovatörer! Vårt sista författarbesök i Paris handlar otvivelaktigt om en "master-mind". Michelle Grangaud har lekt med diktformen under hela karriären och uppfunnit egna varianter. 

  Nästa vecka avslutas tandem-söndagarna i Québec.

(PMC 2017, Rond 1: Kroatien-Danmark 4-3, Brasilien-Irland 1-7 ; Nya Zeeland-Ryssland 5-1, Spanien-Ungern 4-2]


***

La Parisienne japonaise (1872)
Alfred Stevens


  "Michelle Grangaud föddes i Alger 1941 (där den dagliga upplevelsen av de koloniala förfärliga effekterna inspirerade henne i en bestämd och krävande passion för fullständig jämlikhet, i det dagliga livet och i sina verk).

  Michelle Grangaud har sedan 1980 varit bosatt i Paris (en stad som hon upptäckte för första gången när hon var tolv år gammal och som förförde henne omedelbart. I sin barndom var det på grund av "caféerna", som hon fann underbara och för att hon trodde att det var möjligt att leva ett brummande liv i staden." Citat från Poetry International

>>>

  
Sedan 1995 har hon manifesterat sitt skrivande genom en fantastisk anläggning av alfabetiska manipuleringar, inklusive en bok av anagrammatiska dikter gjorda av namn på parisiska metrostationer; Hon har också uppfunnit olika andra poetiska, fonetiska och lexikografiska former. Källa: Center for the art of translation


  Jag har läst delar av hennes verk Geste, narrations (1991). Ett märkvärdigt stycke litteratur. Det består enbart av treradingar och berättar en historia (eller flera historier) om olika individer. Det är faktiskt inte helt lätt att bena ut om det handlar om en man och en kvinna, eller finns ytterligare någon aktör. Det tycks finnas någon form av otrohet inblandad.
  Jag har "skurit" ut tre kortare avsnitt med treradingar ur verket.

*

(From Six contemporary French women poets : theory, practice, and pleasures / selection, introduction, and translations by Serge Gavronsky. Carbondale, IL : Southern Illinois University Press, cop. 1997. Originally published in Geste : narrations / Michelle Grangaud. Paris : P.O.L., 1991.)

He bends over
to tie his laces.
His fingers trembles a lot and his vision blurs.

She wears a straw hat
with a somber
blue ribbon, it's a souvenir.



A chilly early morning,
the water in the kettle
always seems to start trembling.

In front of the sink,
standing, quickly
swallowing antidepressants.

Earplugs
out of the machine:
pull the handle, they drop into your hand.


-----

He holds the match,
offers her the flame,
caresses her cheek with the tips of his fingers.

She left without
looking back toward
what she was leaving, didn't want to cry.

The fly on the pane,
its feet quiver.
Its snout emerges and sucks on God knows what.

The picture is taken
on the beach. They
formed a pyramid. They're all laughing.

She says to herself she'll
never get there
on time for her appointment. He never waits.


-----

She holds the peach
under the faucet,
tastes, under the water, its velvety skin.

The child is slapped,
traces of fingers,
a volley, marking her temples.

The light is off,
she twists around
in bed, can't get to sleep.

It's 2
A.M.
He walks alone
up the boulevard. Not even a cat on the sidewalks.



Rain on windows
leaves traces.
You'd say they were tears held back.