Festliga och trista dagar

  En alfabetsbok i festens tecken; en bok om ängsliga katter och en berättelse om dagen då ingenting hände. Tre nya bilderböcker gör entré i bloggen.

***

  Daniel Sjö har gjort en bok om världens olika helger och högtidsdagar. Festerna presenteras alfabetiskt med enkla rimmade verser, en del är välkända medan andra hade jag aldrig hört talas om. Tyvärr är det poetiska inslaget lite väl tunt och grötrimmen påtagliga. Exemplen hämtar jag från bokstäverna S och T.

(Ur Vilken fest!? / Daniel Sjö. Vombat förlag, 2017.)

St. Patricks day

Med säckpipor och gröna kläder
i Irlands små och stora städer,
firas nu Sankt Patriks dag.
Han är ett helgon av något slag.

*

Trettondagen

Regenter ifrån Österns länder,
gåvor bar i sina händer,
till Jesusbarnets enkla hus,
på det lyste stjärnans ljus.

***

  Nästa bok hade jag hört en hel del om via boktipssajter och sociala medier, fast då gällde det den engelska originalutgåvan. Nu har jag läst den svenska utgåvan av Fröken Hazeltines hem för blyga och ängsliga katter. Jag blev faktiskt inte så begeistrad som andra läsare tycks ha blivit.

Fröken Hazeltines hem för blyga och ängsliga katter,
av Alicia Potter. Illustrationer Birgitta Sif
översättning: Joar Tiberg
Stockholm : Karneval förlag, 2016.

  Det handlar alltså om Fröken Hazeltine och hennes skola för katter med problem. Hon tar hand om dem och utbildar dem.

Fröken Hazeltine började
sina lektioner med en gång.
På morgonen lärde hon ut
enkel fågelkunskap.

På eftermiddagen
undervisade hon om
hur man klättrar upp
i träd, och så hur man
tar sig ner.

Till kvällen fick de
lyssna på läskiga ljud.

Många katter fick särskild hjälp med
att lära sig att träffa nya vänner.

Fröken Hazeltine visade katterna
hur de skulle hålla svansen högt.
Och att skjuta rygg.
Och att tänka goda tankar.

Varje dag övade de
sig på attack.

Vilken var då den allra svåraste lektionen?
Jo, att sluta vara rädd för sopborsten.

  Andra halvan av boken blir dramatisk när Fröken Hazeltine är med om en fallolycka i skogen och räddas av sina kattelever.

***

  Dagens sista bok är också den klart bästa. Ännu en gång har jag läst en bok av den fantastiska bilderboksförfattaren Beatrice Alemagna. Så här beskrivs hon hos förlaget Mirando:
Beatrice Alemagna, född 1973 i Bologna, har under de senaste åren fått ett flertal internationella utmärkelser för sina innovativa och ömsinta bilderboksberättelser. Bland titlarna – som hunnit bli cirka tjugofem – finns bland annat Un Lion à Paris (Ett lejon i Paris) och en serie bilderböcker om några små, färgglada löss (Bugs in a Blanket, Bugs in the Garden, The Bug Next Door) där illustrationerna består av yllegarnsbroderier.

  I olika intervjuer nämner Beatrice Alemagna ofta att hon redan som litet barn skrev berättelse efter berättelse och tecknade och målade till – och visste att det var det hon ville ägna sig åt som vuxen. Hon gick en utbildning inriktad på grafisk formgivning och visuell kommunikation vid ISIA i Urbino, i östra Italien. 1996 vann hon första pris i en internationell illustrationstävling; Framtidsfigurer/Montreuil (Frankrike). Den första bilderboken, Une maman trop pressée, utkom 1999.
  Beatrice Alemagnas illustrationskonst har visats vid ett flertal separatutställningar i Italien, Frankrike, Portugal och Japan. Hon har också deltagit i samlingsutställningar världen över, bland annat på Design Museum i London. Sedan femton år tillbaka bor och arbetar Beatrice Alemagna i Paris.

Dagen när inget hände / Beatrice Alemagna
svensk text: Lisa Lindberg
Stockholm : Rabén & Sjögren, 2016

  Temat för hennes nya bok Dagen när inget hände är välkänt för oss småbarnsföräldrar. Att få vårt barn att göra något annat än bara syssla med mobil- eller datorspelande. I boken är mamman och flickan i ett sommarhus i en skog.
  Mamman har en del jobb att utföra vid sin dator men störs av flickans spelande.

Som alltid muttrade mamma: "Sluta spela någongång!
Ska du inte göra någonting idag heller?"
Just precis. Jag ville inte göra något.
Inget, utom att döda marsmänniskor.

Som alltid ryckte hon
ifrån mig spelet.

Som alltid hämtade jag
det igen i smyg.
Sen stack jag ut.

När jag öppnade dörren kändes det som om
min trädgård var världens tristaste. I regnet.
Jag höll hårt om spelkonsolen.

Leriga fötter, blöta glasögon. Jag lade
genast spelet i fickan för att det inte skulle
bli fuktigt. Regnet tog sig in överallt.

Jag gick nedför kullen.

Längst bort i allén upptäckte jag en damm
med stora stenar i. De var runda, precis som
huvudena på mina marsmänniskor, så jag tänkte
att jag ville krossa dem genom att hoppa på dem.
Och plötsligt ...
... tappade jag spelet i vattnet.

  Så inleds historien och där och då tar fantasin vid, eller ska jag säga dofterna, känslorna och ljuden som skapar den vardagliga förtrollningen.

Bilen & Människan

  Det avslutande litterära motivet i min femveckorsserie tar upp relationen mellan människan och bilen i svensk prosa och poesi. Den som analyserat bilismens kulturella betydelse utifrån skönlitterära texter är Emin Tengström, f.d. professor i humanekologi.

***

  Boken Bilen & människan i svensk prosa och poesi av Emin Tengström (Stockholm : Stockholmia, 2009) är uppdelad i fyra segment:

1) Människan och bilen i ett humanistiskt perspektiv
2) Människan och bilen i ett samhällsperspektiv
3) Bilen, människan och alltings förgänglighet
4) Relationen människa-bil ifrågasatt

  Nu innehåller väl boken främst avsnitt hur prosatexter men jag har funnit två dikter och ett diktutdrag som jag vill lyfta fram.

*

  Jag börjar med en dikt ur det första segmentet som beskriver bilförarens ensamhet och hans upplevelser genom vindrutan. Men den får också med bilresans lugnande verkan.

I bilen, av Stig Larsson (f. 1955)
(Ur Samtidigt på olika platser. Stockholm : Alba, 1985.)

Jag pressar bältet tätare mot kroppen,
ser ut över skyn.
Januaridagens vita tomma sky (sorgsna barn liggande
i gnistrande socker),
med stelnad rök i signalfärger
ovanför fabriksskorstenar och i rå havskyla:
domnande motortrafikleder
Återfärdens lugnande tabletter: vita, vita, eviga
Det är sovande människor mitt på blanka dagen,
blinkande i små lysrörsfantasier
Det är handeldshändelsehonor vid stjärna,
bränd vid stjärna
Den oåterkalleliga droppen lapis,
vinterns svartnande blick
Den ed man känner, mött i bilen av sammetslent ljus
Tillbaka: som en flickas hysteriska skratt.

***

  Vi hoppar fram till bokens tredje tematiska del; om alltings förgänglighet, och en text av Olof Lagercrantz i vilken han romantiserar bilden av ett bilvrak.

(Ur Den enda sommaren : dikter / av Olof Lagercrantz.  Stockholm : Wahlström & Widstrand, 1937.)

Det står en gammal utkörd bil
och rostar i ett dike,
som rullat åtta tusen mil
och mer i Sveriges rike.

Den surrade vid Ålleberg
på vägen in mot Falan
då himlen hade junifärg
och ristades av svalan.

Nu rostar både hjul och nav
i dikets våta lera
och oljemätarens pil är av
och darrar aldrig mera.

Hur kvick och motorstark den var
med fyra år på nacken
och lyste grönlackerat, klar
en vår på Tegelbacken.

Nu har den lagt sig här till ro
bland spräckta krus och muggar
och sädesärlan bygger bo
bland växellådans kuggar.

Med ungdomens och fartens mod
förbi vår Chrysler ilar.
- Den sista vilan den är god
för både folk och bilar.

***

  Harry Martinson får mycket utrymme i det avslutande segmentet i boken som tar upp bilismens konsekvenser för människan och hennes miljö. Harry Martinson tog ett tydligt avstånd från utvecklingen och beskrev det så här i en "dikesskildring".

Fartens tjusning (utdrag), av Harry Martinson
(Ur Cikada : dikter. Stockholm : Bonnier, 1953.)

Det ändlösa tåget av snabba fordon drar förbi
och gräs och loka sjunker mer och mer ihop
under dammets förnedring.
Varje blad liknar en utsträckt sprucken tunga
belagd med ett grått pulver.

Skin-items

  Jag har inte haft möjlighet att låna den bok som dagens tänkta avsnitt ur Poetens blick refererar till, så jag gör ett snabbinlägg om Rattle Magazines "ekphrastic challenge" istället. 
  Så gott som varje månad erbjuder Rattle sina läsare att delta i en ekfras-utmaning där bidragen ska inspireras av ett konstverk eller ett fotografi. November månads inspirationskälla var:

***

  Det är alltså en tävling för amatörer. Det utgår inga prispengar. Dock väljer konstnären/fotografen sin favorit bland de inskickade bidragen. Även redaktören hos Rattle utser sin favorit.

  Konstnären Arushi Raj valde följande dikt som sin favorit.

*

The surface of light, by Martin Willitts Jr.
(Published in Rattle Magazine Website, December 20, 2016.)

Light rises out of my wrist like a raptor above the surface
searching to peel away the skin’s orange surface.

Light is haunting the intersections for places to feast,
light and metallic, edged sharp, used by cutting the surface.

It is soundless as a thought of danger that surprises,
the belief we can be responsible for it is only the surface.

Light becomes a better rapture that comes from a death-strike
delivered objectively by a drone, denting the surface.

Light is pain and separation. It knows distance does not matter.
Before we die, we will be taught to love its surface.

Light began as a gnat; in an hour it became a vulture, in two,
it became a dragon. At this rate, it leaves the air’s surface.

All this began when I woke up and opened the blinds,
and one microbe of light found me bringing its cold surface.

Surface of my loss, why do you take off? Why slice sadness?
It is raining metal fragments as it departs with a Ghazal surface.

***

  Rattle Magazines redaktör valde den här dikten som sin favorit:

Illuminated, by Sherry Barker Abaldo
(Published in Rattle Magazine Website, December 29, 2016.

Like they said in art history, it isn’t the object we see, it’s the light. Impressionism and calotypes. Try to paint the pitcher using only orange, blue, white. Somehow all the hours in dark rooms staring at slides taking notes on stacks of index cards led me to you. Up close everything is geometry: giraffe spots, turtle shell segments, the pattern of mud as it dries ‘til it cracks, the intersection of soap bubbles. Your skin is as intimate to me as the skin of an orange. And as mysterious. Your skin distant as the skin of the sea. You with your ridges, rills, dimples, reaches, legions of pores. How did you ever land in my bed? We chased light as long as we could. Touched as the jet lifted off. Long gleam of beach, lace waves spun away like the ground under a carnival ride. Breathless. Shine of a seed. You asked what those leaf things children stick on their noses are called. I said helicopters. Winged seeds. You noted the freakish drive of all things to reproduce. On Maui the divemaster zipped my breasts into neoprene. My favorite thing was watching you come out of the water. I could pick you out of a crowd. Hibiscus petals under my burned feet. Thorns hidden in sand. My eyes poured so full of light I had to close them.

Mother of many children

  Det blir en ny titt i antologin Mothersongs. Den här gången har jag valt två dikter ur avsnittet som har rubriken "Silver threads : The aging mother".

Louisa Van Velsor Whitman
(Mother of Walt Whitman and eight other children)

***

  Walt Whitman föddes 31 maj 1819 i området West Hills på Long Island i New York. Han var föräldrarna Walter och Louisas andra barn. Fadern hade engelskt påbrå och modern holländskt. När Walt Whitman var tre år flyttade familjen till Brooklyn som då var en liten stad med omkring 7000 invånare. Han gick i skola från år 1825 (möjligtvis tidigare) till 1830. I Brooklyns District School No.1 som låg på Concord och Adams Street fick han lära sig att skriva och räkna, samt geografi. Whitman lämnade skolan när han var elva och fick ingen mer formell skolning. 
Källa: Walt Whitman, by David S. Reynolds. Oxford ; New York : Oxford University Press, 2005.

*

The old face of the mother of many children, by Walt Whitman
(From Mothersongs : poems for, by, and about mothers. Edited by Sandra M. Gilbert, Susan Gubar, and Diana O'Hehir. New York : W.W. Norton, 1995.)

The old face of the mother of many children, 
Whist! I am fully content.

Lull’d and late is the smoke of the First-day morning, 
It hangs low over the rows of trees by the fences, 
It hangs thin by the sassafras, the wild-cherry, and the
        catbrier under them.

I saw the rich ladies in full dress at the soiree, 
I heard what the singers were singing so long,
Heard who sprang in crimson youth from the white 
        froth and the water-blue. 

Behold a woman! 
She looks out from her quaker cap, her face is clearer 
        and more beautiful than the sky.

She sits in an armchair under the shaded porch of the                       farmhouse,
The sun just shines on her old white head.

Her ample gown is of cream-hued linen, 
Her grandsons raised the flax, and her grand-daughters 
        spun it with the distaff and the wheel.

The melodious character of the earth, 
The finish beyond which philosophy cannot go and 
        does not wish to go, 
The justified mother of men.

***

  Ruth Whitman (1922-1999) var en amerikansk poet, översättare och professor. Hennes åttonde och sista bok blev Hatshepshut, Speak to me (Wayne State University Press, 1992), och som hennes mest kända verk betraktas Tamsen Donner: A Woman’s Journey (Alice James Books, 1977). Hon översatte också poesi från jiddisch, och skrev det älskvärda poemet "Sisters". Källa: Wikipedia

*

Eightythree, by Ruth Whitman
(From Mothersongs : poems for, by, and about mothers. Edited by Sandra M. Gilbert, Susan Gubar, and Diana O'Hehir. New York : W.W. Norton, 1995.)

My mother sits on a towel
on the toilet seat. I dip a cloth
into lukewarm suds and wash her face and neck,
her dry, crevassed neck.

She says, "Sometimes I feel as dark and alone
as before I was born."

I wash her arms, her elbows, the crooks of her elbows,
her underarms.

"That feels good," she says.

I wash her back round and fleshy, the tired
breasts, her belly broad and generous as an old
Renoir. I wash her buttocks, those large apples,
so like my own.

She says, "I'm no good for anybody,
not even for myself."

I wash her thighs and knees, her gnarled toes,
pat her dry, rub her all over with oil.

She says, "Am I your baby?"

Blues women realize the truth

  Ikväll återgår jag till sånglyriken men flyttar fram tidsaxeln ett knappt decennium. Jag har besökt Musik- och teaterbiblioteket för första gången och lånat boken Write me a few of your lines. Boken var dessvärre inte så bra som jag hoppats. Den innehåller ett antal essäer om bluesgenren men flera av texterna tycks föra rätt grunda resonemang, på gränsen till lösryckta. Dessutom hade den intressantaste texten drabbats av bladomkastningar vid tryckningen.

  Jag försökte bena ut S.I. Hayakawas analys av kärlekens roll i bluestexterna, men gav upp. Jag kunde väl konstatera att slutsatsen han drar är att kärleken beskrivs på ett mer realistiskt sätt inom bluesen än inom "the popular song genre".

***

"Why Don't You Do Right?" (Ursprungligen inspelad som "Weed Smoker's Dream") är en amerikansk blues- och jazzinfluerad popsång skriven av Joseph "Kansas Joe" McCoy 1936. Den anses vara en sångklassiker för kvinnliga bluessångerskor och har blivit en standard.

Why don't you do right, performed by Peggy Lee
(Lyrics & Music: Kansas Joe McCoy. Single by Benny Goodman & Peggy Lee. Columbia, 1942.)

You had a plenty money 1922
You let other women make a fool of you

Why don't you do right
Like some other men do?
Get out of here and get me some money too?

You're sitting down wondering what it's all about
You ain't got no money they will put you out

Why don't you do right
Like some other men do?
Get out of here and get me some money too?

If you had prepared twenty years ago
You wouldn't be a-wanderin' now from door to door

Why don't you do right
Like some other men do?
Get out of here and get me some money too?

I fell for you jiving and I took you in
Now all you've got to offer me is a drink of gin

Why don't you do right
Like some other men do?
Get out of here and get me some money too?

Why don't you do right
Like some other men do?
Like some other men do?

***

  Det går så långt att tre år senare skriver Ruth Lowe en låt om en kvinna som är beredd att ge upp kärleken helt.

  Den mest framgångsrika och mest kända versionen av den låten spelades in av Tommy Dorsey och hans orkester, med sång av Frank Sinatra och The Pied Pipers. I nedanstående spellista är det Rebecca Ferguson som är vokalissa.

I'll never smile again, performed by Tommy Dorsey and His Orchestra
(Lyrics & Music: Ruth Lowe. Victor Company, 1940.)

I'll never smile again
Until I smile at you
I'll never laugh again
What good would it do
For tears would fill my eyes
My heart would realize
That our romance is true
I'll never love again
I'm so in love with you
I'll never thrill again
To somebody new
Within my heart
I know I will never start
To smile again
Until I smile at you

Within my heart
I know I will never start
To smile again
Until I smile at you

***

Tiden frigör saknaden

  Utblicken följer Kristoffer Leandoers andetag i hans nya bok. Sedan minns vi George Michael och Leonard Cohen genom deras poetiska alster. I Georges fall blir det en barndomsdikt.

***

  Kristoffer Leandoers bok Vägen till det stora kanske är obeskrivbar. Min första tanke är att likna den vid en Aladdin-ask, ni vet chokladpralinerna, eftersom den är full av överraskningar. Den innehåller en hel del humor även om livets slut kan skönjas när förgängligheten får utrymme i hans prosalyrik.
  Jag blev uppslukad av den längre svit som inleder hans diktsamling och jag ger er några smakprov.

Alla mina andetag är ord, av Kristoffer Leandoer
(Ur Vägen till det stora kanske. Malmö : Pequod Press, 2016.)

Jag är den som hänger tiden till tork i regnet. Jag är den som inte kan få tiden att gå.
Allting måste uppfinnas på nytt när man inte vet hur man gör.
Ansiktsblindhet, färgblindhet, en total oförmåga att minnas namn. Jag hittar på en ny värld varje dag.
Tiden är ändå det allra sista som går.

Alla mina andetag är ord. Luften som kommer in och luften som går ut, hemma och borta är samma ord.
Trakten är obekant. I dimman spretar träd lika främmande som dessa fingrar på ratten, det bleka ansiktet jag ser i vindrutan är inte någon gräns.
Inget skydd mot vinden, kan man låta vinden vara skydd mot vind.

Det är inte mina träd, det är inte mina moln - men nu är de mina väggar och tak.
Hemma inte heller här. Hemma nästan överallt där inte hemma är.
Ingenting är också en börda lika svår att bära obesvärat som något eller allt.
Hem är vägen utanför. Hem är just den väg som för fram till platsen där man dör.

Jag kan varken få tiden att stanna eller gå. Genom fönstret syns bara den himmel man kan se. Mina andetag räcker aldrig till en atmosfär.
Vartannat andetag syns, vartannat inte. Vad bryr jag mig om jag finns, så länge denna mjölkgrå dager gör det.
Gatorna har torkat, ett fönster blåst igen. Bara om det som helt försvunnit kan man med säkerhet säga att det funnits.

(...)

Tror lövet att det föds när det lossnar från grenen, singlar ner mot marken och låter sig bäras av vinden bort?
Tror lövet att det dör när det lossnar från grenen, singlar ner mot marken och låter sig bäras av vinden bort?
Var det än landar, vart det än bärs, är lövet alltid en berättelse om trädet.

***

  George Michael avled den 25 december och många fans har uttryckt sin sorg i sociala medier. En före detta klasskamrat hyllade honom genom att publicera ett par av hans tidiga skrivprojekt.

The story of a horse, by Georgios Panayiotou (sedermera George Michael, 1963-2016)
(From Roe Green Junior School Yearbook, 1974.)

“Once there was a lonely horse, weeping on a stack of hay,
“The gun was ready, the bullet was hot, the horse had broken a leg that day.
“The dog was barking, the chickens were screaming, the cows were mooing, the sun was gleaming.
“The farmer closed his eyes,
“And dropped the gun, he hadn’t shot,
“But the horse had run.
“He ran through the streets,
“With loud a sound,
“And then he fell, upon the ground.
“The townspeople said, that a horse that is lame,
“Can never really be brought to the tame,
“They said he was mad, that he should be slain
“And never was he seen again.”

***

  Jag kan inte helt släppa Leonard Cohens bortgång. Jag vet inte hur många hyllningsartiklar jag har läst sedan dödsbeskedet kom i början av november. Han var en sådan artist som fattas många av oss. Hans sista utgivning med tidigare opublicerat material utkom 2006. Jag läste Book of longing i söndags. De flesta av dikterna i boken skrevs under perioden 1994 till 1999 då Cohen bodde på ett Zen-kloster i Kalifornien.

The cold, by Leonard Cohen (1934-2016)
(From Book of longing. New York : Ecco, 2006.)

The cold seizes me
and I shiver
The wine
overthrows my tears
The night puts me to bed
and the sorrows
strengthen my resolve
Your name is burning
under a statue
Even when I was with you
I wanted to be here
The rain unhooks my belt
The wind gives a shape
to your absence
I move in and out
of the One Heart
no longer struggling
to be free

Hågkomsten av min lugt

  Idag blir det läkaranteckningar och doftspår i bloggens kroppsalfabet. Charlotte Qvandt, Marie Lundquist och Pia Tafdrup ger oss orden till bokstäverna J, K och L.

***

J som i Journal - (franska, av medeltidslatin jornaʹle, diurnaʹle, av diurnaʹlis ’daglig’, ’som sker under dagtid’, av latin diuʹrnus ’daglig’, ’dags-’), liggare för löpande anteckningar, dagbok; inom hälso- och sjukvården patientjournal, dvs. de anteckningar som görs och de handlingar som upprättas eller inkommer i samband med vården och som innehåller uppgifter om patientens hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden och om vårdåtgärder.
Historiskt använt i denna betydelse sedan 1634. Källa: NE

(Ur Epikris, av Charlotte Qvandt. Stockholm : Sadura, 2016.)

/Anamnes/

Människa

Upplever sig ibland ihopdragen
hyskad samman med lösa stygn
Upplever att dessa stygn drar och irriterar

Ärr som följd på normala förlopp
Ärr som följd på förluster

Patienten har en benägenhet att då och då gräva för djupt
Lämnar gärna sårigheter i djupliggande vävnad utan vidare åtgärd

Patienten håller apelsiner i vardera hand
Skär ibland apelsinerna itu och låter saften rinna mellan fingrarna
Låter klyftorna öppna sig

Patienten har inga kända sjukdomar
Patienten bär inte på malign vegetation

***

K som i Körtel - 'glandula', organ som bildar substanser (sekret) vilka antingen avsöndras genom en utförsgång eller töms direkt till blodbanan. Körtlar med utförsgångar kallas exokrina körtlar. De avger sitt sekret till kroppsytan, till exempel svettkörtlarna och talgkörtlarna, eller till slemhinneytor i kroppens inre organ, till exempel spottkörtlarna och magsäckens körtlar.
  Körtlar utan utförsgång, till exempel sköldkörteln, kallas endokrina körtlar (inresekretoriska körtlar) eller endokrina organ; de tömmer sina produkter (hormoner) direkt till blodet.
  Ordet är av omdiskuterat ursprung, eventuellt besläktat med kart 'grov bark; liten sten; liten, hård knöl'. Källa: NE

(Ur En fabel skriven på stenar : dikter, av Marie Lundquist. Stockholm : Bonnier, 1999.)

Orden ligger hoprullade
som sedlar i munnen

under armarna
smuggelgods

maligna körtlar
en smärta av det slag

som alltid rört vid mig

mjuka fällningar
i ansiktet en aning

av fukt och salt

vi går ifrån varandra
uppfyllda av ett otydligt uppdrag

att fortsätta våra liv

alltmedan döden ritar
kartor över världens alla

huvudstäder
okända öriken

små tunna blyertslöv

genombrutna av en antydan

***

L som i Luktsinne - kemiskt sinne som verkar framför allt på avstånd; det andra kemiska sinnet, smaksinnet, används på korta avstånd. En klar åtskillnad mellan lukt och smak går dock inte alltid att göra. Luktsinnet förmedlar viktig information om bl.a. föda, fiender, partner och revirgränser.

  Hos både ryggradslösa djur och ryggradsdjur finns luktorgan med luktsinnesceller, luktreceptorer, som har specialiserade cilier eller mikrovilli exponerade mot yttervärlden. Insekternas antenner och kräftdjurens första antennpar är typiska luktorgan, tätt besatta med luktsinnesceller, men de fungerar också som känselorgan. Många insekter kan registrera doftämnen (framför allt feromon) i extremt låg koncentration.

  HIST.: sedan äldre fornsvensk tid; fornsv. lukt 'luft; lukt; luktsinne'; av lågty. lucht 'luft; lukt', sidoform till luft. Källa: NE

*

Lugten hilser på mig, av Pia Tafdrup
(Ur Lugten af sne : digte. København : Gyldendal, 2016.)

Jeg vender hjem. Min egen lugt
springer mig i møde, da jeg træder ind,
jeg tænker pludselig over lugten,
hvad jeg ikke gør, når jeg er hjemme.

Jeg mærker mig selv, som indsnuser jeg
lugten med andre menneskers næser,
fornemmer, hvordan de opfatter
min lugt, når de trækker vejret ind.

Om de føler behag eller ubehag, ved jeg ikke,
blot at de registrerer en lugt, der ikke er deres,
den for mig velkendte lugt er for dem
lugten af en anden, en fremmed.

Min næse har lugtet til mange mennesker,
langt de flestes lugte er hurtigt væk igen,
det er ret få, jeg ikke glemmer, men min egen
genkender jeg søvngængeragtigt til hver en tid.

Jeg vender tilbage til min lugt. Eller den kommer
til mig, et duftspor har jeg trukket fra rum til rum
i lejligheden, det er hver gang lugten, der først
hilser på mig, byder mig velkommen som et sultent rovdyr.

Pirates on the rocks & Sleepy John's socks

  Nya barnböcker tar plats i tisdagsbloggen. Det blir en piratbok av Melanie Joyce (en aptitretare till hennes bok Vänner för alltid som kommer på svenska om tre veckor). Sen kryddar jag dagens inlägg med Jane Yolens stora revansch, boken Grumbles from the town är sååå mycket bättre än hennes bilderbok från förra året Little frog and the scary autumn thing.

***

  What pirates really do kom ut i handeln i maj förra året så det är ett försenat boktips. Boken har egentligen ingen riktig handling utan består av småtokiga påståenden om vad piraterna gör när de inte seglar på de sju haven. Det är snarare bilderna än texterna som lever kvar i minnet när vi läst boken.

What pirates really do
by Melanie Joyce ; illustrated by Alex Patterson
New York, New York : Little Bee Books, 2016

Fearless pirates fight sea monsters and live on salty snails.
Back at home, they put on pajamas and read their favorite tales.

Sometimes other fierce pirates come along to pick a fight.
Then everyone goes home, snuggles up and says, Good night!

***

  Så över till kvällens huvudrätt: Grumbles from the town

Grumbles from Town : Mother-Goose Voices with a Twist.
poems by Jane Yolen and Rebecca Kai Dotlich ; illustrations by Angela Matteson
Honesdale, Pennsylvania : WordSong, an imprint of Highlights, 2016

***

  I den här bilderboken har Jane Yolen och Rebecca Kai Dotlich skrivit nya versioner (tolkningar) av kända barnkammarrim och barnverser. De har dessutom gjort det i form av två olika röster, läsaren får alltså "two points of view" till varje originalidé. De har bland annat plockat idéer ur den kända sagosamlingen "Mother Goose".

Vi hoppar rätt in i det välkända rimmet "Diddle, diddle, dumpling, my son John" och läser om den sovande John men också om strumpornas uppror.

Sleepy John

Diddle, diddle, dumpling,
dumpling, diddle, John -
one shoe off, both socks on.
One shoe missing in the night;
is it left, or is it the right?
He's counting shoes instead of sheep,
when all he wants to do is sleep.
One shoe gone (a sleepy score).
Diddle, diddle, dumpling.
Snore, John, snore.

*

I am the sock

I am the sock,
all black and blue
from too much use.
And when he's through,
he throws me out,
no wash, no rinse.
Does Dumpling John
think he's a prince?

But joke's on him -
this story ends,
me all awash
with brand-new friends.
My pals are colorful,
sturdy fliers,
who've fled the evil
of the dryers.

So rise, you socks,
and heed my call:
dump Dumpling Johns
for once and all.
Live free of dryers,
free of pain,
just wash and rinse
yourself in rain.

And never fit
a foot again.

Regarding frost and Frostenson

  De tidigare litterära motiven har haft enhetliga rubriker: Pilot-priset; Latinamerika; och Banbrytare. Den här gången väljer jag såväl styrbord som babord bland de tjugofem essäer som Kjell Espmark sammanställt i boken Albatrossen på däcket. Jag kommer dels ta upp ämnet för titelessän och dels ge en kommentar till Espmarks funderingar om översättarens roll.

***

  I den inledande essän "Albatrossen på däcket" reflekterar Espmark över ett faktum som jag själv ofta har funderat på, nämligen varför stora författare har så svårt för att utveckla sina tankar om texten, i en kommentar eller i ett litterärt samtal. Jag har själv reagerat på hur "tamt" det låter när författare pratar om sina egna texter. Spontant kan jag bara komma på två författare som helt obehindrat kan utveckla sitt författarskap i analysfasen, P.O. Enquist och Jeanette Winterson.
  Det är inga obetydliga författare som kritiseras för sina ospecificerade kommentarer i Espmarks essä: William Faulkner; Wallace Stevens; och T.S. Eliot.
  Erkända Stevens-forskare begriper exempelvis inte varför han gett en så banal karakteristik över sin storartade dikt "Snow man". Wallace Stevens skriver "an example of the necessity of identifying oneself with reality in order to understand it and enjoy it". Man kan nästan undra om det är samma man som författat den ljuvliga dikten.

Snow man, by Wallace Stevens
(From The Collected Poems of Wallace Stevens. New York : Knopf, 1954.)

One must have a mind of winter 
To regard the frost and the boughs 
Of the pine-trees crusted with snow; 

And have been cold a long time 
To behold the junipers shagged with ice, 
The spruces rough in the distant glitter 

Of the January sun; and not to think 
Of any misery in the sound of the wind, 
In the sound of a few leaves, 

Which is the sound of the land 
Full of the same wind 
That is blowing in the same bare place 

For the listener, who listens in the snow, 
And, nothing himself, beholds 
Nothing that is not there and the nothing that is.

***

  Jag hoppar fram till en annan essä, "Tankar om tolkning", som jag fann väldigt intressant. Den tar upp ämnet översättning och tolkningar. Han inleder med att citera Pia Tafdrups syn på tolkningens krav:

"Hon är helt klar över att hennes dikter, när de transponerats till ett annat språk, blivit "andra dikter", beroende på det nya mediet. Men hon poängterar samtidigt att poesi - där språket finns i sin 'mest kondenserade form' och nått 'sin yttersta sensibilitet' och 'sin mest raffinerade struktur och musikalitet' - kräver av översättaren inte bara 'ett extremt välutvecklat öra' utan också 'yttersta precision'. Inte omotiverat tillfogar hon ännu ett krav: 'Och vild kärlek, tror jag.'" (Ur Albatrossen på däcket, "Tankar om tolkning", s. 186-198. Norstedts, 2008.)

  I övrigt analyserar Espmark främst tolkningar som gjorts av hans egna alster till engelska och franska. 

  Jag vill stanna kvar vid Pia Tafdrups tankar; då hon faktiskt har översatt den mest svårtolkade poeten vi har i landet (anser jag), Katarina Frostenson. Språk, form och innehåll bildar en (nästan) obrytbar treenighet i Frostensons poesi. Hur hanterar man exempelvis hennes allitterationer? Är det nödvändigt att överföra en motsvarighet till den danska tolkningen?

  Titta på följande rader ur dikten Meddelanden (Ur Flodtid, Wahlström & Widstrand, 2011).

över skinnet, det kan tänkas,
som flarn eller ett fjäll: jag älskar
är som fjäll som häftar, en häfta som dras väck, snabbt lätt
fläks upp ett sår som läks   nej
det är så svårt med ä-ljuden, att tänka kommer ej på tal här

du läspade, och hade fräknar, älskade med hand som hade svåra fläckar
tungan drev och slet och sov som räv i vecken
häftigt spred sig över hela hudriket oranga eldtungor och sträva
svartalfsfötter
                                   Älskade

**

  Det är uppenbart för den svenska läsaren att Frostenson går fullständigt bananas i allitterationer över dessa rader;

f-ljud: flarn, fjäll, häftar, häfta, fläks, fräknar, fläckar, häftigt, svartalfsfötter

ä-ljud: tänkas, fjäll, älskar, häftar, häfta, väck, lätt, fläks, läks, tänka, läspade, fräknar, älskade, fläckar, räv, häftigt, sträva, Älskade

**

  Så här blev Pia Tafdrups tolkning (Ur Flodtid. Gyldendal, 2013.):

over huden, det kan tænkes,
som fnug eller et skæl: jeg elsker
er som skæl der klæber, et hæfteplaster der trækkes af, hurtigt let
flækkes et sår op der læger    nej
det er så svært med æ-lydene, at tænke kommer ikke på tale her

du læspede, og havde fregner, elskede med en hånd der havde svære pletter
tungen pressede og sled og sov som en ræv i folderne
heftigt spredte orange ildtungor og stride sortalfefødder sig
over hele hudriget
                                        Elskede

**

  Som ni märker har allitterationerna reducerats för att det danska språket inte har någon genomgående motsvarighet. 
  flarn - fjäll, blir fnug - skæl
  fräknar - fläckar, blir fregner - pletter

  Jag hakar nog mest upp mig på det danska ordet stride, eftersom Tafdrup huvudsakligen har hållit sig till e- och æ-ljud så utgör ordet en avvikelse både från originalets ä-ljud och från ljudspåren i den danska tolkningen.

  Ni läsare har säkert en annan uppfattning. Jag tycker det uppstår "fläckvis halka" i den danska översättningen, fast det kan kanske vara passande för att förstå Frostenson. Dålig humor, jag vet!

Över elementens treklang

  En av mina primärkällor för årets ekfras-inlägg är Mats Janssons välskrivna bok "Poetens blick : ekfras i svensk lyrik" som gavs ut 2014. Jag kommer att ägna två avsnitt åt denna bok. Kvällens kapitel handlar om Erik Lindegrens ekfras.

***

  I bokens tredje kapitel (Poetens blick, 2014) gör Mats Jansson en grundläggande genomgång av olika sätt att studera text-bildrelationer, och ger tydliga exempel för de tre definitionerna. Ekfras faller i det här resonemanget in i transformation (den tredje möjliga relationen), vilken karaktäriseras av att texten refererar till "element i bilder, som inte befinner sig framför läsarens ögon. Den information läsaren får om bilden går via det verbala språket."
  Så egentligen gör jag fel när jag ibland erbjuder mina läsare en titt på konstverket. Å andra sidan så upplever jag en stor njutning när ekfrasen fungerar fullt ut, som i det här lysande exemplet (dikten är skapad i form av ett timglas):

Bevingad afton, av Erik Lindegren (1910-1968)
(Ur Poetens blick : ekfras i svensk lyrik / Mats Jansson. Stockholm ; Brutus Östlings bokförlag Symposion, 2014.)

i rymdens öppnade mussla skymtar din pärlemor som en hägring

som en ljudlöst genomskådad dröm om sekler som aldrig skall komma

och ensamheten ler sitt halvt begravda leendes sju slöjor

och dina tankars skog växer upp ur havet som aldrig får vila

mot dessa klippor som en gång stelnade i sin flykt

till en aftonens treklang

och hör dessa skuggors lugna klockor med osynlighetens kläppar

i en aftonringning som aldrig får ljuda

och allt detta krönt av ditt unga liv

som skådar ut över gammalt liv och över ung död

och skådar ut över havet som stiger in och ut genom ditt öga

medan din hand som vilar mot oändligheten tankspritt silar sekundernas sand

medan i rymdens öppnade mussla dina vingars hamn drar förbi

Waldemar Lorentzon, Bevingad afton (1946)

***

  Även dikten "Bränning", som är skriven efter Axel Olsons målning Bränning (1945), har en indirekt visuell koppling till konstverket. Textraderna är formerade som om de ska föreställa böljande vågrörelser. Det bärande temat för dikten är förhållandet mellan tid och rum, rörelse och stillhet.

*

Bränning, av Erik Lindegren
(Ur Poetens blick : ekfras i svensk lyrik / Mats Jansson. Stockholm ; Brutus Östlings bokförlag Symposion, 2014.)

långt sedan jag lärde mig skilja elementen
      upplevde jag vågen och kvinnan och klippan
                 som självfallna syskon och likar i tid och rum

på detta tidens trappsteg
                                                  klippan en flygande matta
i denna rummets sekund
                                                  vågen spunnen till stegrande glas
i dessa ådrors silvernät
                                                  havet som födde sirenernas sång

tills drömmens lunga fylls av verklighetens luft
        och spegeln splittras till tusen ögon
och djupblått föder
                                       i fång efter sprittande fång
det svärmande skummets vitaste knoppar

knoppar som brister
                                       i klaraste blom
                                                                          mot din bronsbruna hud

***

  I det tredje exemplet förekommer också en visuell detalj som får betydelse för den ekfrastiska transformationen. Lägg märke till "foten" på sista textraden, en pendang till monumentet i konstverket. 
"Dikten utgör en sorgesång över människans missriktade ambitioner och felbeslut." (Jansson, 2014)

*

Ecce homo, av Erik Lindegren
(Ur Sviter. Stockholm : Bonniers, 1947.)

      Liksom ett barn från evighetens lamentoso,
      liksom en spindel fästad vid en okänds hand
      så firas ögat ner i denna tomma gjutform,
      går ner från halsens övergivna talarstol
      och blandar sig med bröstets stridiga konvent
      av känslors stoft och luckor som bereder fallet
      genom tomma hungermagasins revolutioner
      tills botten nås i denna unket stolta fot:
      behärskaren av postamentet. - Och här i denna
      ytterst obekväma ställning är det dömt att lyssna
      till allt det redan sett och maktlöst vetat,
      till tidens grå schakal och släckta ansiktseldar,
      till kraniernas sken på kullen, vrakens smitta
      och den druckna trängseln på förklaringsberget:
      en hemlös sång som speglas matt i postamentet,
där härskaren står livlös i sin andes tyngd och parentes

Sven Jonson, Ecce homo (1937)