No hiding-place when rain hits our crop

  Tre nya inslag från de brittiska poesibiblioteken. Det blir bokklubb från London och biblioterapi från Skottland, och så avslutar vi med lite haiku.

***

  I höstas höll jag tummarna för Eiléan Ní Chuilleanáin vid utdelningen av Forward Prize for Best Collection. Men priset gick istället till Claudia Rankine (f. 1963) och hennes Citizen: An American Lyric. Nu har jag läst vinnarboken och kan konstatera vilket utomordentligt gediget projekt det är.
  Boken är en skildring av vardagsrasismen i USA i form av löst sammanhängande episoder och beskrivningar. Men vid genomläsningen står det snart klart att allt är välgrundat av Rankine. 

  På måndag (The Independence Day) inbjuder The Poetry Library i Southbank Centre till bokcirkel, och det är Claudia Rankines bok som ska utforskas.

  Nomineringslistorna till årets Forward Prize-gala släpptes nyligen, men dessa återkommer jag till i vecka 29.

*

(Ur Citizen : an American lyric, av Claudia Rankine. Minneapolis, Minnesota : Graywolf Press, 2014.)

The rain this morning pours from the gutters and everywhere else it is lost in the trees. You need your glasses to single out what you know is there because doubt is inexorable; you put on your glasses. The trees, their bark, their leaves, even the dead ones, are more vibrant wet. Yes, and it's raining. Each moment is like this - - before it can be known, categorized as similar to another thing and dismissed, it has to be experienced, it has to be seen. What did he just say? Did she really just say that? Did I hear what I think I heard? Did that just come out of my mouth, his mouth, your mouth? The moment stinks. Still you want to stop looking at the trees. You want to walk out and stand among them. And as light as the rain seems, it still rains down on you.

***

  Under några veckor har The Scottish Library introducerat biblioterapi för sina besökare. Det är organisationen Lapidus som håller i kurserna och anordnar workshops. Målet är att sprida det terapeutiska värdet av att skriva och läsa poesi.
  Den 23 juni höll Liz Niven i skrivövningarna. Hon är förutom poet även lärare, och hon har innehaft rollen som utvecklingsansvarig för Scots Language Development Office i Dumfries.

Cree seasons, by Liz Niven (f. 1952)
(from Cree Lines. Dumfries and Galloway Arts Association, 2000.)

autumn cree

leaves kaleidoscope
amber, gold, russet, orange
amadou fungus mushrooms
migratory geese cry
berries, nuts squirrel into banks
autumn mists ghost in

winter cree

words hibernate in cool air
branches high-wind snap
frozen foliage tinkles
sugar icing frosts banks
chest-puffed robins carol
peace penetrates happed hearts

spring cree

Galloway greens again
the river silvered with
white eggs, sharp scent of cucumber
sweet vernal grass
vanillas air
hope buds like catkins

summer cree

Japanese Knotweed

river traffic buzzes
mayfly, dragonfly, dipper
ripple-arc surfaces
swallows water-pattern weave
Japanese Knotweed
kimonos the earth

***

  En annan form av skrivövningar erbjöds den 4 juni i Edinburgh. Det var poeten Ken Cockburn som inspirerade och instruerade till att skriva haiku-dikter, och till sin hjälp hade han haiku-dikter av den framstående japanska poeten Yosa Buson som föddes för 300 år sedan. Här får ni ett exempel i engelsk översättning:

Under young green leaves
white water
yellow barley

(From Allan Persinger's dissertation: Foxfire: the Selected Poems of Yosa Buson, a Translation. University of Wisconsin, 2013.)

Konungens kupade mun

  Ikväll fyller jag bloggen med "blommornas konung", som fått sitt namn från gudarnas husdoktor. Det blir dikter av Harry Martinson och Jane Morén, kryddat med japanskt.

Veckans blomma: Pion

***

  Paeonia, släkte pionväxter med drygt 30 arter fleråriga halvbuskar och örter i jordens norra tempererade trakter. Höjden växlar från 60 cm till 2,5 m. Pioner har tjocka, knöllika rötter, och bladen är upprepat trefingrade med flikiga småblad. De stora, iögonfallande blommorna sitter i stjälktopparna. De enkla eller fyllda blommorna är vita, rosa, röda eller gula. Arterna odlas som prydnadsväxter i en mängd sorter. Till släktet förs bl.a. bollpion, bondpion, buskpion, dillpion, korallpion, luktpion, rosenpion och sidenpion. Källa: NE

*

Pionerna, av Harry Martinson (1904-1978)
(ur Cikada : dikter. Stockholm : Bonnier, 1953.)

Sommaren växte den fick bredare höfter. 
Bejakelsen blev nästan klossig. 
Mörkröda bondpioner svällde i regnet. 
När de öppnade sina hårt åtdragna klutbollar

                                kom hon förbi, 
det köttsligas drottning. 
Hon sökte ymniga buketter, 
frodiga måltider för sinnena. 

Grönskan var regnig. Livsvåt var sommarsagan.
Hon hade ännu inte rustat för hösten bara
                                för livet.
Hon visste trotsigt och djupt i sitt kött
att tids nog skulle döden vinka åt henne
med sin fana av hö.

***

  Pioner har odlats i Kina i minst 1500 år, först främst för rötternas medicinska egenskaper men på 600-talet e kr även som exklusiv prydnadsväxt. Buskpioner fick bara odlas i de kejserliga trädgårdarna. Buskpionen kallades "blommornas konung" och luktpionen "kungens ministrar". Kineserna förädlade fram fyllda blommor medan japanerna istället gick in för enkla och halvfyllda blommor. Källa: Nordiska museet

(ur Trassligt hår / Akiko Yosano (1878-1942) ; översättning, förord och kommentarer: Kazuyo & Håkan Lundström. Lund : Ellerström, 2010.)

Jag gick ut i kvällen
och såg förlorad i drömmar

pionen;
o, en fjäril
kom dit för att sova.




***

  Pionen blev en mycket populär prydnadsväxt under 1600-talet men odlades i Norden redan mot medeltidens slut, då främst som en mångsidigt nyttjad läkeört (jämför namnet, som kommer av de grekiska gudarnas läkare, Paion). Pionrot, pionättika, pionvatten och pionkärnor användes sedan antiken bl.a. mot epilepsi. Källa: NE

(Ur det ännu outgivna manuset ”I himmelen och på jorden” / Jane Morén (f. 1962). Publicerad i Populär poesi, nr 15.)

Du kom med famnen full av skymningsfuktiga pioner till mig
jag glömmer det aldrig
fukten, doften
deras kupade munnar
skymning Stockholm vår födelsestad
så mycket vi delade
det var det vi alltid bar med oss mellan oss
underläget
bristen
hungern
viljan att kunna överösa
när det fanns
komma hem i skymningen med famnen full
mat
kärlek
blommor
hur du kom svettig med andan i halsen
skjortbröstet öppet och stjälkarna och de kupade blomkuporna
ibland hade de slagit ut
som tungor hängde de ut från din famn
bedövade med sin doft
och du med din doft på det
de fuktiga bladen 
från ditt bröst mot mitt bröst
nakna bland alla våta blombladen

Med hål i hjärtat

  Bokförlaget Edda - ett litet förlag, med rätt kända författare. Det är i stort sett det enda jag vet om kvällens utgivare. Ja, och så vet jag att de inledningsvis hette Edition Edda. Under det namnet gavs nedanstående samlingar ut.

***

  Edition Edda gav ut ett 40-tal titlar under åren 1997-2010.

*

  Elsie Johansson föddes i ett arbetarhem i Vendels socken i Uppland. Hon tog en realexamen, men såväl medel som förståelse för fortsatta studier saknades. Från unga år och nästan ända fram till pensionen arbetade hon som postexpeditör på posten i Uppsala. Hon gifte sig tidigt och bildade familj, något som gjorde att författardrömmarna fick läggas på hyllan i ganska många år.
  Elsie Johansson debuterade med diktsamlingen "Brorsan hade en vevgrammofon" (1979), där hon med värme och humor berättar om sin barn- och ungdom i Uppland. Samlingen blev en omedelbar framgång. Källa: Alex författarlexikon

(Ur Dikter 1979-1989, av Elsie Johansson. [urval från Potatisballader, 1981]. Uppsala : Ed. Edda, 1998.)

Vid frukostdags på lördan
stod vi utanför vid bygget.
Inte som tiggare
utan som behöriga.
Minns pålkranens dunkande och kättingarnas rassel,
gubbarna som kärrade upp och nedför landgången,
vippade och vände.
Vi kände oss betittade. Kärringen och ungen.

Han såg oss och kom.
Klivande i bråten i sitt fläckiga blåställ.
Snöt sig genom fingrarna.
Hivade fram
baktill under blusen
plånboken, buktig av höftens formation.
Bredde ut och bladade.
Bladade och bredde, utan diskretion.
Avlöningspengarna.
Övertagsbeviset.
Det ovedersägliga.

Och motboken.
Tecknad.

Det fanns ett bageri.
Citrontopparna minns jag.
Små gula Fujiyamor med runnen vit glasyr.

***

  Bokförlaget Edda hör hemma i Uppsala. Bland deras utgivna författare finns Simon Armitage, Ulf Eriksson och William Stafford. År 2002 gav man ut Oscar Wildes "Balladen om fängelset i Reading", som var Oscar Wildes inlaga mot dödsstraffet. 

Den långa dikten avslutas så här:

Vi dödar den vi älskar mest,
sådant är var mans brott.
Än sker det med en giftig blick,
än med en len replik.
Den fege gör det med en kyss,
den djärve med ett hugg!

***

  En författare som hela tiden tillhört Eddas utgivning är Lars Häger. Hittills har han gett ut fem diktsamlingar.

  Lars Häger, född 1958 i Högdalen, Stockholm, är poet och översättare. Arbetade under åttiotalet som redaktör på tidskriften Hjärnstorm. Källa: Bokförlaget Edda

(Ur Hål, av Lars Häger. Uppsala : Edition Edda, 2005.)

... du gick mot bussen från
en glycerinbassäng

jag stannade för
att det var varmt

en tunn hinna
en liten blå båt

ballongsnören
i ett nystan under foten

heliumballonger
mot himlens insida



Det är inte meningen att
någon ska hitta

Walking down the streets of Ljubljana

  Vi färdas till en av Europeiska Unionens minsta huvudstäder, Ljubljana i Slovenien. Staden ligger nära mittpunkten i nationen och den har omkring 280.000 invånare. Jag har tagit hjälp av två utmärkta antologier (tack Nobelbiblioteket) för att välja slovenska poeter till inlägget.

***

  Ljubljana grundades som romersk koloni under kejsar Tiberius och tillhörde under medeltiden olika furstehus för att slutligen tillfalla huset Habsburg. Ljubljana fick stadsrättigheter 1320 och blev biskopssäte 1461.  Källa: NE

  Det första skriftliga omnämnandet av Ljubljana är från 1112, och sedan dess har staden blivit centrum för det administrativa och kulturella livet i Slovenien. 
  Slovenska Matica är det äldsta fortfarande verksamma förlaget i Ljubljana, de firade sitt 150-årsjubileum år 2014.
  Likaså går stadens tidningshistoria tillbaka över 200 år, då den första dagstidningen, Ljubljanske Novice, publicerades 1797. Källa: Cities of literature.org

*

  Peter Semolič, född 1967 i Ljubljana, är en slovensk poet och översättare. Han studerade allmän språkvetenskap och kulturvetenskap vid universitetet i Ljubljana. Han utexaminerades år 2000. Sedan år 1991 har han arbetat som frilansare. Semolič anses vara den främsta slovenska poetiska författaren av den yngre generationen. Slovenska litteraturkritiker anser att Semolič infört en ny trend inom den slovenska litteraturen. Den nya trenden kallar de för ”ny intimism”. Hans dikter är tydliga och lätta att följa. Dikterna öppnar upp för starka känslor, djupa meningar och visdom. Peter Semolič skriver också radioteater och barnlitteratur. Källa: Wikipedia

Moving, by Peter Semolič
(from Ten slovenian poets of the nineties. Ljubljana : Slovene Writers' Association , 2002.) 

Fužine,stadsdel i Ljubljana

We are leaving Fužine. The Ljubljanica river has run
without us and it will again run without us.
We are doing laundry for the last time, hanging
shirts, socks, our little this and that.

For the last time in this bathrooom, on this balcony
above which a pair of swallows mend their nest.
For the last time, once again
we box our cherished books.

It wasn't bad. A bit dirty, neglected,
but not too bad. It is just that a square foot
was too expensive, and the air we breathed,

and the water we drank. The last of your blouses,
my only pants, the last book,
Theodore Roethke's, Hunger for life.

***

  Ljubljana utsågs 2010 till huvudstad för Unesco World Book för ett år. Under det året fick böcker och läsning stor uppmärksamhet i media över hela Slovenien. Samma år fick staden ett nytt "Litteraturhus", uppkallat efter Primoz Trubar (upphovsman till den första bok som trycktes på slovenska), där speciella evenemang ägnas åt boken, litteraturen och journalistiken varje dag på året.

*

  En av få slovenska poeter som finns översatt till svenska är Lucija Stupica (f. 1971). De slovenska landskapen finns ofta med i hennes dikter. Lucija Stupica är kulturskribent och arkitekt till yrket vilket också brukar spegla av sig i hennes poesi. Hon skriver även artiklar om arkitektur och design. Källa: Wikipedia

Lucija Stupica
(Photo from Passa Porta)

A day on Earth, by Lucija Stupica
(from Ten slovenian poets of the nineties. Ljubljana : Slovene Writers' Association , 2002.)

You stand by the window, gazing at the foggy plain,
with fragile thoughts sipping their afternoon tea.
Where the road disappears in the fog,
the world is too narrow for two.

You hold, breathe the last remains of the day
which the dog limps away and the neighbour sleeps through.

Someone laughs or weeps over the phone,
all around you, cries into the sky, laugh, words,
all that the wind can bear ... and bear away.
Even though you tell other stories,
you resemble your mother, and the sink where
the water flows out of the bathtub doesn't take away all words.
But you are as strong as your mother,
stronger than her mother...

And when you come to the dark window in expectation,
it is like when she herself is saying goodbye -
a gaze full of strongest emotion, and a gaze
of fear that perhaps you may not see each other any more.

It is not a game, the spaces between do not separate.
Full of sweet odour of a ripe melon
you think of how it is only archaeologists
who delight in things buried long ago.
Somewhere in the back, an animation of the door
closing and opening,
with you, when you step through and you're all small,
with denied light in you in the dried up air
of a late afternoon, when it's time for a cup of tea.

A day on Earth is in the face you offer.
Life unfolds past a window pane
like a film reel.

***

  I Ljubljana finns det 14 teatrar, 35 offentliga bibliotek, 142 specialbibliotek och 2,628,810 böcker i national- och universitetsbiblioteket i Slovenien. Det finns också 284 föreningar, institutioner och organisationer som främjar litteratur med säte i Ljubljana.
  Det glädjer mig oerhört att staden har ett arkiv och bibliotek för lesbisk litteratur (inkluderat historisk och teoretisk litteratur inom ämnet).

  Bibliotekets grundare och koordinator är Nataša Velikonja (f. 1967).

(From Six Slovenian Poets, [including Nataša Velikonja]. / translated by Ana Jelnikar, Kelly Lenox Allan ; edited by Brane Mozetič ; with an introduction by Aleš Debeljak. Todmorden : Arc, 2006.)

Grand Hotel Union, Ljubljana

these were undoubtedly the most beautiful days of my life, spring, warm, i've gradually organised my work and i'm walking down trubarjeva street towards hotel union and i have a date in thirty minutes' time. thirty minutes in which i could be doing anything, at the end of it, she. where was i as a teenager. i am here - at last.

***

  Nästa söndag går resan till Katalonien. Barcelona är målet.

Stjärten, höet och den vilda lusten

  Halvvägs i fjärilsalfabetet dyker den (i mitt tycke) vackraste arten upp, Makaonfjärilen. Medan nässelfjärilen flämtar i värmen gör vi oss redo för den avslutande orgien.

***

M som i Makaonfjäril - (efter 'Machaon', son till den grekiske läkedomsguden Asklepios), Papilio machaon, art i familjen riddarfjärilar. Den har ett vingspann på 58–88 mm och är gul med svarta teckningar och en bård av blå fläckar innanför kanten på bakvingarna.
  Makaonfjäril är utbredd på norra halvklotet, i Sverige i hela landet och lokalt allmän på myrar och vid stränder, där honan i juni lägger ägg på flockblomstriga växter. Larven äter bladen, blir 4–5 cm lång och är grön med svarta, orangefläckiga tvärband. Då larven oroas skjuter den ut en rödgul, illaluktande nackgaffel. Arten övervintrar som puppa. Källa: NE

(Ur Bok utan namn, av Göran Sonnevi. Stockholm : Bonnier, 2015.)

Inne vid bodarna finner Lena makaonfjärilens larv vid en av de nästan avbetade angelikorna. Vi flyttar den till en bättre plats. På väg tillbaka mot huset ser vi fjärilen som suger nektar ur gulsporrarna. Vi kan se på den helt nära, alla detaljer, färger. De fina ribborna från huvudet på framvingarnas inre del. Det vattrade grågula fältet innanför dem. Det fantastiska mönstret i gult och svart på alla vingarna. Bakerst blå fläckar. På bakvingarna också en röd fläck, nära svalstjärtspröten.

***

N som i Nässelfjäril - är en art i insektsfamiljen praktfjärilar. Den har gulröda vingar med svarta fläckar och små blå fläckar vid kanterna. Hanen och honan ser likadana ut. Från vingspets till vingspets är fjärilen 40–52 millimeter, alltså lite mindre än en liten tändsticksask.

  Nässelfjärilen kommer fram tidigt på våren och suger nektar från blommor. Efter parningen lägger honan flera hundra ägg på brännässlor. När äggen kläckts kommer larver fram och äter av nässlorna. Larven är svart med gula ”taggar” och gula linjer längs kroppen. Den förpuppas senare, och under sommaren tar sig den vuxna fjärilen ut. Den ligger sedan i dvala under vintern, bland annat i uthus, källare och gruvor. Källa: NE

Dröm om hemmastaddhet, av Reidar Wige (f. 1942)
(ur Från mina terrasseringar : kring en vattenfylld plåthink : dikter. Nyköping : Rallarros, 1977.)

Stora blåklockor glänser på sina höga stänglar.
Mogna smultron att dröjande smaka i vägens kant,
tyngd av nödtorftpackning och drömmer om sommar
      och hemmastaddhet.
Vägens bukter, gårdarnas anleten och tankar.
      En smula sol,
och vägen strimmig. Skarpa skuggor fälls från
      timmerskog,
tvärs svirra blå sländor.

Snickastukammaren är ett faktum,
det väderbitna timret, den skeva dörren, fönstrens 
      växtlighet,
interiörens pärlspontade förhoppningar.

Genom en röd ladugavel sipprar mättat höets doft.
På avsidesställt grånat trä flämtar en nässelfjäril.
Vid kaffebordet hos smens, i det stora stugköket,
utbreder sig sedan ett klänge av min biografi.

***

O som i Oleandersvärmare - Daphnis nerii, art i fjärilsfamiljen svärmare. Den har ett vingspann på 9–12 cm och olivgröna vingar med rosenröda, buktiga band och vita tvärlinjer. 

  Fjärilens hemland är tropiska Afrika, varifrån den årligen flyger till Europa. Larven lever på oleander och vintergröna och kan inte övervintra i nordliga områden. Källa: NE

*

  Else Lasker-Schülers dikt är fantastisk, fylld av kärlekslust och knoppande oleandrar. Njut av den, fast det är människor som svärmar och tumlar runt.

Orgie, av Else Lasker-Schüler (1869-1945)
(ur Styx. Publicerad på salongen.de. Översättning: Bodil Zalesky.)

Kvällen kysste hemlighetsfullt
De knoppande oleandrarna.
Vi lekte och byggde Apollontempel
Och tumlade längtansfullt
In i varandra.
Och natthimlen göt sin svarta doft
I den tryckande luftens svällande vågor,
Och århundraden sjönk
Och sträckte sig
Och radade upp sig guldklädda
Till stjärnsmidda rankor.
Vi lekte med den lyckligaste lyckan,
Med frukter från paradisets maj,
Och i Ditt rufsiga hårs vilda guld
Sjöng min djupa längtan
Skrik,
Som en svart urskogsfågel.
Och unga himlar föll ner,
Ofattbara, vildljuva dofter;
Vi slet av oss höljena
Och skrek!
Berusade av luftens must.
Jag knöt mitt liv vid ditt,
Tills det helt rann bort i dig,
Och om och om tog det gestalt
Och om och om rann det åter bort.
Och vår kärlek jublade i sång,
Två vilda symfonier!

Mulet väder i midsommarland

  Midsommarafton och moppen far genom sommarlandskapet. År 2010 hette artisterna i Värmlandsturnén: Plura Jonsson (tredje gången), Ola Magnell, Sara Löfgren och Dregen. I år kom en bok med Ola Magnells låtskatt (Lindelöws Bokförlag) och från den har jag hämtat tre texter. I januari fyllde Ola Magnell 70 år.

***

  Vi tar det från början. Debutsingeln blev sågad i aftontidningarna. "Påtalåten" har fått sin upprättelse sedan dess, men hur gick egentligen den andra låten?

Försommarland, framförd av Ola Magnell
(B-sida till Påtalåten. Text & Musik: Ola Magnell. Telefunken, 1973.)

Kvällssolen sänker sej ner över öar och sund
Vindarna mojnar, en eka går nästan på grund
Vindflöjel gnisslar och björkkronor tisslar
Vårvågor sköljer mot strand
Näktergal visslar i dur i mitt försommarland

Solögon bligar mot kvigan som betar sitt gräs
Hav speglar måsar som seglar
mot skymmande näs
Sothönor genar mot strandkantens stenar
Jag undrar ibland lite grand
Ser du detsamma som jag i mitt försommarland

...

Luften har svalnat och elden har falnat för gott
Synfältet smalnar och sinnena svalnar så smått
Myggorna dräller och maltmagen sväller
Jag häller till ölglasets rand
Det gäller att somna, även i försommarland

***

  "Ola Magnell slog igenom precis när proggrörelsen tog fart i Sverige. Men inom rörelsen var man ändå tveksam. Ola Magnell tillhörde ett kommersiellt skivbolag, vilket inte ansågs lämpligt av de mest kritiska medlemmarna av proggen. Dessutom skrev han inte tillräckligt "plakatpolitiskta" texter. Magnell har alltid dragits åt det existentiella hållet. Gärna med ett stort stänk av vemod." (Citat Svenska Yle: Gunilla Ginström, 2016-02-08.)

Nattens ros, av Ola Magnell
(ur Ord och inga visor : låtlyrik 1973 - 2013. Göteborg : Lindelöw, 2016.)

Nattens ros har mist sin glans
den magi som en gång fanns
där en backe stod i blom
där en källa ligger tom
Och det tåras där jag går
denna höst som kallas vår
medan än en hoppfull ton
brister som en illusion

Ah, jag minns en ros av ljus
som slog ut vid hoppets hus
och jag ser en ängel gå
vid min sida nu som då

Nattens ros är böjd och blek
mätt på älskog, trött på svek
Månens ljus är matt och kallt
Havets vind är bittert salt
Och det tåras när jag hör
syster Sorg i nattens kör
knacka på och fly sin kos
när hon rört vid nattens ros

Ah, jag minns en ros av ljus
som slog ut i nattens rus
Och jag ser en ängel stå
vid ett vägskäl nu som då

Nattens ros har mist sin doft
Livets ax är täckt av stoft
där en stämma sakta dör
den som aldrig fick gehör
Och det tåras där jag ser
allt som mäts och mejas ner
dömt av hårda viljors lag
innan natt på nytt blir dag

Ah, jag minns en ros av ljus
i sin silkestunna blus
Och jag ser en ängel blå
lika laglös nu som då

***



**

  "Ola Magnell har stått på den svenska musikscenen i mer än 40 år. Han har tilldelats en hel rad priser och utmärkelser under årens lopp. Senast i oktober i fjol då han fick Skaps stipendium till Evert Taubes minne med motiveringen: "En lysande ordkonstnär vars text och musik är en del av den svenska folksjälen"." (Citat Svenska Yle: Gunilla Ginström, 2016-02-08.)

Mulet väder, av Ola Magnell
(ur Ord och inga visor : låtlyrik 1973 - 2013. Göteborg : Lindelöw, 2016.)

När gryningen är frisk av dagg och näsan är röd och lång
När det är dags att släpas upp i sömnig soluppgång
Då korkar jag min borre full mot stank av ros och fläder
och ligger kvar och snarkar tills det blivit mulet väder

När himlens färg är löjligt blå och solen lyser stark
på skandinaver, schuckert skära, i en tuktad park
Då sätter jag mej i en garderob bland grova kläder
tills folk har lugnat ner sej och det blivit mulet väder

Din klara sol går åter upp
och jag går upp i limningen
En del går upp med tuppen
andra sover fram till skymningen
Du nojboll där på himlen
du maligne mastodont
Gå ner igen och stanna
under jordens horisont

När vita män blir röda i en varm och vågad vik
när luften brunnit upp och det är tomt i alla fik
Då går jag ner i källarn där det luktar unket läder
i väntan på Godot men framför allt på mulet väder

Din klara sol går åter upp
i limning och atom
med skoningslösa strålar
som kan ge dej melanom
Du allra närmsta stjärna
marodör och mastodont
Gå ner igen och stanna
under jordens horisont!

När trasten blir för tröstlös i vår skataskockeskog
och ugglan mumlar: nu får det för satan vara nog!
Då drömmer jag om regn och rusk i trivseltrånga städer
förskansad under soffan tills det blivit mulet väder

Lungorna ger rösten räckvidd

  Jag hade tänkt att Utblicken skulle ta fem veckors semester efter Midsommar. Men eftersom ett inlägg somnade bort nöjer jag mig med fyra veckors uppehåll.
  Nåväl, ikväll blir det studentradio samt en hårresande performance. Det följs av Dagens poesiläsare och vinnaren av Griffin Poetry Prize.

***

  Studenterna på Journalistprogrammet på JMG i Göteborg producerar varje vecka radio i samband med utbildningen.
En blandning av nyhetsrapportering och temaprogram.

  Den 3 juni sände man ett intressant program, dess tablå beskrevs så här:
"I det här programmet får vi lyssna till och prata om poesi. Vad kan poesi betyda för någon? Kan poesi också vara politik. Vi möter Louise Halvardsson  som uppträder som scenpoet. Hon förklarar skillnaden mellan poesi som är skriven för att läsas tyst och poesi som är ämnad för att läsas/reciteras högt.
Vi får även lära känna Lennon, en ung poet och icke-binär transperson.
Dessutom så får vi en kort pratstund med alltid lika aktuella Nino Mick, turnerande estradpoet och transaktivist."

  Louise Halvardsson är en riktigt cool poet. Lyssna och njut till hennes dikt "Fröken Småland".

***

  På webbplatsen dagensbok.com har Anna Carlén introducerat en ny rubrik "Dagens poesiläsare" och intervjuat några intressanta personer. Tycker ni inte att idén är lite lik min serie "I din bokhylla"? 
  Hittills finns det tre intervjuer, det senaste "offret" var poeten och brottsutredaren Charlotte Qvandt. Bland intervjusvaren finner man att hennes favoritdiktsamling är 
Du är den ende mitt hjärta har velat, av Eva Ribich.

  Charlotte Qvandt har nyligen kommit ut med samlingen Epikris. I den "beskrivs en obduktion steg för steg – men personen vars kropp genomsöks är inte död. Den berättarröst som leder läsaren genom processen frågar sig om känslorna verkligen inte lämnar fler fysiska spår i oss än vi känner till." (Citat ur Sebastian Lönnlövs recension, SvD 2016-03-29.)

(Ur Epikris, av Charlotte Qvandt. Stockholm : Sadura, 2016.)

7. På insidan av lungorna kan partiklar utan känd härkomst få fäste.

Rösten och dess ursprung. Lungorna kan i detta sammanhang liknas vid ett landskap. Dess ytor är välvda och vid öppnande av bröstkorg går vävnaden att vikas ut. Stora sjok av sidenskimrande vågor rinner ut över båren. Rösten friläggs som en bägare av silver. Lungan omsluter den. Om lungorna är en kropp, är rösten dess ande

***

  Jag har flera gånger återkommit till det kanadensiska poesipriset Griffin Poetry Prize. I samband med Poem of the week presenterade jag de nominerade kandidaterna till årets inhemska utmärkelse. 
  För tre veckor sedan (2 juni) förrättades prisceremonin med tillbörlig bankett. Bland de drygt 300 inbjudna gästerna fanns min Nobelfavorit, Adam Zagajewski, med. Han läste upp några av sina dikter. 
  Priset till bästa kanadensiska diktsamling gick till Liz Howard för Infinite Citizen of the Shaking Tent. Det är alltså andra gången i år som jag rapporterar om en debutant som vinner ett prestigefyllt pris. Jag har gjort allt som står i min makt för att få tag i Liz Howards bok, men den lär inte anlända förrän efter midsommar. Nedan följer ett annat diktexempel.

Liz Howard
Photo from Griffin Poetry Prize

Standard time, by Liz Howard
(Published in The Rusty Toque, Issue 7, November 30, 2014.)

The total psychic economy shimmers
a little mouthpiece out in the field
anthropologically, her voice in its hollow

All night the blood moon measures the dilation 
of each pupil, pin-prick or dinner plate
in this poem where our attention fails to die

A positive outcome would be music in the unfinished
basement, a purple curfew for causation, the reply 
a sinuous window of dried moths over the harbour

An exercise in temperament pitched back over
the clouded bathroom mirror transiting near to silver
being female, some Velcro, afterbirth and gravel

In our settler dreams Plexiglas teeth stuck in the hide 
of the ravine, a freeway of copper wire and blackstrap
molasses, Copernican limbs, mercury in the water

Little silver pills tracing a path through the lakebed 
of submerged logs to a trap of currents under rock
our odd love and petrochemicals not otherwise specified

The table says it all

  Dags för eventkalendern igen, för Poetry Library i London och The Scottish Poetry Library i Edinburgh. Även den här gången uppmärksammas ett sonett-projekt. Sedan blir det fokus på kvinnors arbetsklassperspektiv, för att avslutas med multikonstnären Raphael Rubinstein.

***

  Idag, samtidigt som Sverige spelar ödesmatch, uppträder poeter från Indien, Bangladesh och Storbritannien på en scen i Southbank Centre. Författarna kommer att omtolka olika klassiska verk och programmet går under namnet "The Sonnet Exchange". Bland de deltagande författarna finns: Kaiser Haq, Daljit Nagra, Imtiaz Dharker och Sampurna Chattarji.
  Jag dukar upp en dikt av Imtiaz Dharker.

Tissue, by Imtiaz Dharker (f. 1954)
(from The terrorist at my table. Tarset, Northumberland : Bloodaxe Books, 2006.)

Paper that lets the light
shine through, this
is what could alter things.
Paper thinned by age or touching,
the kind you find in well-used books,
the back of the Koran, where a hand
has written in the names and histories,
who was born to whom,
the height and weight, who
died where and how, on which sepia date,
pages smoothed and stroked and turned
transparent with attention.
If buildings were paper, I might
feel their drift, see how easily
they fall away on a sigh, a shift
in the direction of the wind.
Maps too. The sun shines through
their borderlines, the marks
that rivers make, roads,
railtracks, mountainfolds,
Fine slips from grocery shops
that say how much was sold
and what was paid by credit card
might fly our lives like paper kites.
An architect could use all this,
place layer over layer, luminous
script over numbers over line,
and never wish to build again with brick
or block, but let the daylight break
through capitals and monoliths,
through the shapes that pride can make,
find a way to trace a grand design
with living tissue, raise a structure
never meant to last,
of paper smoothed and stroked
and thinned to be transparent,
turned into your skin.

***

  Den 29 maj erbjöds en vandring i de gamla arbetarkvarteren i Edinburgh. I samband med promenaden utfördes "poem performances" under rubriken Char. Ordet betecknar den grupp av kvinnor som jobbade med att städa de välbeställdas hem. Upphovskvinna till dikterna är Rachel Plummer och projektet (promenad och performance) var en del av the Hidden Door Festival, som även inkluderar konstutställningar.
  Rachel Plummer tilldelades nyligen "New writers award".

Postcard from the Ferris Wheel, by Rachel Plummer
(Published in Scottish Book Trust’s website)

The drop from here is lethal, but the view
somewhat makes up for that. Out there the Forth
is silver, fat under the patchy blue
cloud-mottled sky, a ribbon in the North
or strand of grey roving, Falkirk its drop
spindle. Up here the Castle, where we stood
and looked out from the rampart at the top
of its rock face, our hands held hard. I could
almost catch sight of our lookout point past
the red and white axle, the wheel's slow spin,
if only it would pause a moment. Last
July I waited for you here, mired in
a dense summer. Higher, now, the wheel
rotates above a city framed in steel.

***

  Den 2 juni anordnade Edinburgh Sculpture Workshop ett event med en uppläsning av Raphael Rubinstein. Det uppförandet gjordes tillsammans med designduon Maeve Redmond och Sophie Dyer. 
  Raphael Rubinstein är professor vid University of Houston och en väletablerad konstkritiker. Han har även figurerat som konstintendent vid universitetet.
  Den avslutande dikten passar tyvärr väl ihop med Hamréns uttåg.

New Page, by Raphael Rubinstein (f. 1955)
(Published in poetryproject.org)

The two most beautiful words
in any writer’s vocabulary,
promising satisfaction
as concisely as the fizzy snap
of a freshly opened bottle of beer.
But immediately the problems
froth up, unstoppable.
Suck it up, so-called poet,
this foam of delicious nothingness,
tasting of the greatness
you can only read about.
This year, you swear,
desk cleared of every scrap
of failure and disappointment,
will witness the grand upsurge,
not of this infinitely replenished insubstantiality
but of a more obdurate substance,
suitable for putting into the hands
of skinny youths facing
other youths, maybe a bit less skinny
certainly bettered armored
and shored-up by phalanxes
of bureaucrats and paymasters
invisible in the streets
like they are invisible in this room.
Is every new page just an old one?
Pushing back against
the insidious cyclical models,
scripting a scenario where new and now
won’t simply be steamrollered
before some impatient cynic
turns the page.