onsdag 30 september 2015

Sue carried Team Canada on her shoulders

  It looked as if Team Chicago had everything going for them and they should just wrap it up in the final round. Their chests were filled and ready for some "star-spangling" singing, but they had forgotten the importance of collar bones. Specially those connected with a girl named Sue.

Collar bones, by Sue Sinclair

Why do they make us think
of birds, the spreading of wings?

Only the mind is more in love
with flight. Desire

rises, hinges at the throat:
here is where we glimpse

one another, in the aerodynamics
of bones that skim the neckline, glide

from shoulder to shoulder, two halves
of a single bone healed

separately. Through us
they wish for a lost

amplitude, hint at a symmetry
that might have been.

***

  Again the jury surprised me. My absolute favourite poem among the twenty-eight finalists was Eiléan Ní Chuilleanáin's tribute to Agnes Bernelle. The kinship in the form of a spider was fantastic. But I chose to have an impartial jury for the final and Sue Sinclair became their rated choice.

  This is Annika Meijer's justification:

  The poem is straightforward in its contexture. It's about human beings and the absence of what we could have had. The text is a skillful balance between the metaphorical, the poetic and the mundane physical.

  The judges decision in fourth round gave us a photo-finish between Team Chicago and Team Canada. Both teams achieved a total of 22 points. But when we count the individual scores of each poet we find that Team Canada got 67 points compared to 62 for Team Chicago. 

  Therefore we congratulate Mark Abley, David Manicom and Sue Sinclair and remembers Diana Brebner who passed away fourteen years ago. 

  They were, at least in my expectations, not among the favourites. But I'm happy that i own "The new canon - An anthology of Canadian Poetry. It is a great book.

***

  I really appreciated the work of the jury. Without them it would only have been my subjective guidelines, not exciting at all.

  My thanks go to:

Karolina Jeppson - she is a freelance journalist and anthropologist whose special expertise is in the culture of West Africa and the Middle East.

Agnes Gerner - she grew up in Stockholm and has studied literature at Uppsala University, where she wrote both bachelor's and master's theses on the British poet Ted Hughes and his interest in the animal world and ecology. She is a trained librarian working at the Royal Library. And she made her poetry debut last year with the collection "Skall" ('Bark').

Annika Meijer - she is a book editor, translator and copywriter. She was responsible for the Swedish release of Ally Condie's Matched trilogy (2010–2012), a science fiction dystopia. She was not only editing, she actually translated the verses from Emily Dickinson that appear in the books.

Jan Karlsson - cultural journalist who writes for several newspapers in Southern Sweden.

Johan Alfredsson - works as a lecturer in comparative literature at the University of Gothenburg. His main research interests revolve around contemporary poetry, children's literature issues and literature didactics.

Final standings of PSTC 2015


Team Score Heat 4 Total Score
Canada 8 22
Chicago 3 22
Ireland 6 18
Latvia 5 17
Poland 2 15
Iraq 4 14
China Blue 1 8

***

We end the last report with two more poems by Sue Sinclair.

Poem, by Sue Sinclair
(from Mortal arguments. London, Ont. : Brick Books, 2003.)


The poem wants to be an extra bone
in the body. Lonely,
it wants the day to come back for it:
a jacket left at the coat check,
the dance floor deserted.

There is no wisdom in the poem,
but it repeats its small life as many times
as we ask. The poem is everybody's
mother, remembering what can't be found,
remembering who you are, remembering
what hasn't even happened yet.

**

Lilacs, by Sue Sinclair
(from The drunken lovely bird. Fredericton, N.B. : Goose Lane, 2004.)


For those who have lived 
where lilacs bloom, who have lost
their immunity
to idleness and wander through
doorway after doorway
when the lilac trees open their infinite
mauve rooms. For those 
who give in and glide a little behind
their lives, a hand trailing
in the water
behind a rowboat. 

tisdag 29 september 2015

På eldslätten spritter änglamyrorna

  Det passar väl bra att värma upp inför morgondagens grand final av PSTC med att studera innehållet i fyra olika poesi-/litteraturfestivaler. Vi börjar i Amherst, Massachusetts och sedan färdas vi till Tasmanien och London innan vi drar till stacken i Umeå.

Eldmyror

  Om jag någon gång sätter min fot i det förlovade landet i väster så hoppas jag att besöket innehåller en tripp till Amherst, födelseplatsen för världens genom tiderna största poet. Där går det självklart att besöka Emily Dickinson museum.
  I år är det tredje året som Amherst Poetry Festival anordnas. Den pågår mellan 1 och 4 oktober. På programmet står bland annat:

* Emily Dickinson Poetry Marathon

* Workshop: Wild Versions! Wild Versions!

* Reading and Panel Discussion: "Getting Inspired, Staying Inspired"

Theatrical Reading: "Letter to Emily Dickinson" by Annie Finch (den hade jag gärna lyssnat till!)

* Workshop: Hip Hop and Poetry in Verse

* Grey Matter Poetry Open Mic

* Workshop: "Weird is Good"

och mycket mer!! Därtill blir det åtskilliga uppläsningar av inbjudna poeter. Jag har valt en dikt av Dara Wier

*

Dara Wier (f. 1949) är författare till nio diktsamlingar. Hon undervisar vid University of Massachusetts, Amherst. Harvard Review beskriver Wiers dikter på detta sätt, "många av Weir's stanzas dra läsaren från en igenkännbar värld till en där kvinnor dansar vals med björnar, husflugor småpratar med överstar, och frånvaron av ljud blir till en materiell närvaro.

What Happened Where the Shovel Went, by Dara Wier
(from superstition [review] - an online literary magazine)

A hundred crows worked on the plain on the riverside.
They appeared to be searching for someone.
You have captured my full attention. I wavered
Like a silver chain slung out of a window on the boulevard. 
Harsh how a river will not stop at nothing.
I sense the floorboards sliding into darkness,
For me that I'm floating our house creates an illusion.
One oar in our past, one oar in our future, oh lovely
Horizontal reorientation, little skiff of right now
Negotiating as if in the dark it were solving arithmetic,
Narrow go the channels, steady go the sailors
Singing because they have to, when my rope
Is broken there appear several thousand bee eyes
Clinging to this sling on my arm that is broken.

***

  I dag startade Tasmanian Poetry Festival och även den pågår till 4 oktober. Festivalen innehåller huvudsakligen olika uppläsningar men också The Launceston Poetry Cup (Poetry Slam).
  Bland gästpoeterna finns: Irish Joe Lynch, Caitlin Maling, Anne Collins, Lyndon Walker och Ivy Alvarez.

  Ivy Alvarez föddes i Filippinerna och växte upp i Tasmanien, Australien. Medan hon läste engelska vid University of Tasmania publicerades hon i olika litterära tidskrifter och antologier, och blev därefter ansvarig redaktör för recensionssidorna i Cordite Poetry Review, en australiensisk journal på nätet. År 2000 vann hon the Great Age Melbourne Writers Festival Poetry Slam. Hon har gett ut fem diktsamlingar.

Burning season, by Ivy Alvarez
(Published in Entropy, March 2015.)

now it is the end of days
of weeks of hunger
of flesh devouring itself for sustenance
cold nights tightening its grip
smoke choking trees



              in advance of the fire approaching
she kneels there, praying, keening, weeping
wearing her last stitch
while all around her the bracken the fern
crisp up and ready themselves for tinder
the rushing heat
the conflagration


***

  I London pågår under perioden 28 september till 12 oktober "London Literature Festival". Ett av huvudnumren ägde rum i går kväll när vinnarna av de tre kategorierna till The Forward Prizes for poetry presenterades. De nominerade till priset för bästa diktsamling, med en prissumma av £10000, var ...

de två PSTC-finalisterna, Ciaran Carson och Eiléan Ní Chuilleanáin; Paul Muldoon från Nordirland, Claudia Rankine från Jamaica samt Peter Riley från England.

Vinnare blev Claudia Rankine för sin bok "Citizen: An American Lyric". Just nu tycks många utmärkelser gå till prosalyrik. Undrar vad det beror på?

Vinnare i klassen för bästa debutbok blev Mona Arshi för "Small hands" och priset till bästa enskilda dikt gick till Claire Harman. Inledningen på den får ni här:

The Mighty Hudson, by Claire Harman
(first published in The Times Literary Supplement)


After ten years of truck-work, he looked round and sighed;
Left a note for his nephew – ‘The parts of my radio’ -
And made for the city in a frilled shirt.

Found a walk-up full of the mythical skyline
With the river in front of it grey as a vein
And a tide running up into unreal suburbs.

Practised his weights on a fat co-lodger,
Lifting her one-handed up to the cobwebbed light.
Heard her hot geyser of giggling straight-faced but happy.

Arm-wrestled in bars with less effort than sighing,
Was bought beers by men who pincered his biceps,
Made friends with the barman. Got mystique by not smiling.
...

***

  Från 4 till 10 oktober pågår Västernorrlands egna poesifestival, PoesY. Det blir berättar- och författarkväll 
med bland annat Bob Hansson. Olika dansgrupper kommer att framföra nummer som baseras på projektet "Dansa en dikt". Det blir performance, poetiska tolkningar, poetiska samtal och filmvisningar. Två av poeterna som avslutar veckan är Aase Berg och performanceartisten Leif Holmstrand.

*

  Leif Holmstrand, född 1972 och bosatt i Malmö, är författare, konstnär, musiker och kompositör. Han debuterade 2002 med diktsamlingen Stekelgång, där teman som kropp och kön presenterades sida vid sida med upplösning av dessa begrepp. Våren 2008 utkom Myror. I mars 2010 utkom diktsamlingen Vid mardrömmens mål. Leif Holmstrand ger dessutom ut böcker under namnet Anna-Maria Ytterbom. Källa: Förlagsbeskrivning

(Ur Myror : dikter av Leif Holmstrand. Stockholm : Bonnier, 2008.)

Fnitter spritter under fysikens botten.
Dessa virtuella partiklar kan man
se som kvantskum, flitiga änglamyror,
små förtjusta spöken som petar på oss.
Vi kan inte nå dem och lever döda.

måndag 28 september 2015

Nostalgic sweetness - a taste of victory

  A couple of the judges looked upon the third heat and said it's the best in the competition. I'm not sharing their point of view. I'm also much surprised with the jury's choice of winner, even though it was a close call. They rated Edward Hirsch poem "Cotton Candy" as number 1. I would probably have put him in fourth place. My favourite was Nomad heart, by Paula Meehan. Edward's win gives Team Chicago a big lead before the last stretch.

Cotton Candy, by Edward Hirsch

We walked on the bridge over the Chicago River
for what turned out to be the last time,
and I ate cotton candy, that sugary air,
that sweet blue light spun out of nothingness.
It was just a moment, really, nothing more,
but I remember marveling at the sturdy cables
of the bridge that held us up
and threading my fingers through the long
and slender fingers of my grandfather,
an old man from the Old World
who long ago disappeared into the nether regions.
And I remember that eight-year-old boy
who had tasted the sweetness of air,
which still clings to my mouth
and disappears when I breathe.


***

  Johan Alfredsson, member of the jury, shared these thoughts with me. 
"I believe this group of poems were the best in competition, and I specially liked "Cotton Candy". The author has chosen a delicate motif, the memory of a past childhood. And he succeeds in keeping the balance without ending up in clichés. By using the cotton candy as the main image in the poem he reflects gently over the transience of life."

***

Standings

Team Score Heat 3 Total Score
Chicago 8 19
Canada 4 14
Poland 6 13
Latvia 2 12
Ireland 5 12
Iraq 1 10
China Blue 3 7

***

Finally Heat 4

Creature comforts / written by Inga Abele, Team Latvia

I am a city creature, digging dens in the damp air of
streets and harbors, where it smells of river boats and
foreign love, if love can be called foreign.
Warm crumbling lairs, that fall to ruin just beyond me,
taking away the opportunity for a stranger to
unexpectedly
touch me on the shoulder.
I am a city creature, screened in ephemeral dances by bare
lantern light, when it’s night and the rain has subsided.
Plums and rye bread abraded on cobblestones, so the
nectar floods over fingernails – every paving stone in
Riga shines in our juice, city dwellers.

**

[To Agnes Bernelle, 1923-1999] / written by Eiléan Ní Chuilleanáin, Team Ireland

There is no beast I love better than the spider
That makes her own new centre every day
Catching brilliantly the light of autumn,

That judges the depth of the rosemary bush
And the slant of the sun on the brick wall
When she slings her veils and pinnacles.

She crouches on her knife edge, an ideogram combining
The word for tools with the word for discipline,
Ready for a lifetime of cold rehearsals;

Her presence is the syllable on the white wall,
The hooked shadow. Her children are everywhere,
Her strands as long as the railway-line in the desert

That shines one instant and the next is doused in dust.
If she could only sing she would be perfect, but
In everything else she reminds me of you.

**

The ghost hand / written by Susan Deer Cloud, Team Chicago

Sunrises when you opened eyes,
      stared at river stone fireplace
some former owner’s dream …

After you moved into the cottage,
      built a fire in it, the rooms
billowing with phantoms of smoke …

And so placed many colored candles
      on mantle slab, hearth, where before
you placed logs, twigs, crumpled poems …

Awake in the witching hours,watching
      tiny wavering fires, your numbness
freezing into sleep …

Dawns of divorce, waking, 
      not wishing to wake,
face a pond of tears …

**

Hon / skriven av Marzanna Bogumiła Kielar, Team Poland

Hon som är ett hus i mig med dubbel hud av glas.
Som lägger mig mot läpparna likt en frusen flod.
Slickar svett från stenarna.

Hon som har läppar som vitnat av anstormande kastbyar,
i ögonen stålljus, bort till horisonten.
Hon som har vargens päls tar livet av sina skadskjutna
                                                             ungar, tittar på
hur jag kryper ned i vattnet –

det skarpa skinande havet slår mot stranden
och splitter av liv fastnar som skum på graniten;
minnet, denna bränning, bär inom sig lösa
                                            ruiner: spillror, skärvor,
stoft.

**

Hymns to pain, part II / written by Nazik al-Malaika, Team Iraq

Why does this pain come to us?
Where does it come from?
From old it has dwelled in our dreams
and nurtured our rhymes.
For we are a thirsting mouth
by which, thriving, we are satisfied.

At last, we dragged it to the lake,
shattered it and scattered it to the waves,
leaving neither a sigh nor a tear,
thinking it would no longer afflict our smiles with grief
or hide the bitter wails behind our songs.

Then we received a lovely scented rose,
sent by loved ones from across the seas.

**

Collar Bones / written by Sue Sinclair, Team Canada

Why do they make us think
of birds, the spreading of wings?

Only the mind is more in love
with flight. Desire

rises, hinges at the throat:
here is where we glimpse

one another, in the aerodynamics
of bones that skim the neckline, glide

from shoulder to shoulder, two halves
of a single bone healed

separately. Through us
they wish for a lost

amplitude, hint at a symmetry
that might have been.

**

The heart of the plateau / written by Zhang Zhen, Team China Blue

The encounter has shocked me
Seawater flows through my body
Prostrate with my limbs sprawled out
I feel that I am playing chess
With the mountain’s shadow
Have met my match
And am heading for a checkmate

Remoteness is like a disease
But remote places no longer appear
I install my heart in clumps of green algae
As horses’ hooves ring out all at once
On the tip of this lax tongue
Boats and nets are in full bloom under the sky

Stjärnhimlen, del 10 - Jungfrun

  Så har det blivit dags för mitt eget stjärntecken, den oskuldsfulla jungfrun. Hennes latinska namn är Virgo. Alla kulturer under antiken har betraktat stjärnbilden som en föreställning av en gudinna eller en jungfru. Det är en ganska stor stjärnkonstellation.


  Jungfrun är väl den stjärnbild som har flest möjliga tolkningar och förebilder. För egyptierna föreställde den Isis, modergudinnan. Sumererna såg henne som Inanna, himlens drottning. Grekerna lät bilden representera flera olika gudinnor, men vanligast var att betrakta den som Dike (rättvisans gudinna) eller Demeter (sädens gudinna). Romarna fastnade också för jordbrukskopplingen och namngav stjärnbilden efter skördegudinnan Ceres.

Jungfrun i det gröna, av Bernhard Elis Malmström (1816 - 1865)
(Ur Dikter - Romanser och visor. Stockholm : F. & G. Beijers Förlag, 1880.)


Det var en gång en jungfru - hon satt i rosengård:
   de rosorna hon hade jämt så kära:
och varje litet blomsterstånd hon tog uti sin vård;
   ty städs hon ville friska kransar bära.


Och hennes moder varnade sin unga dotter så:
   «det smyger ormar under blomsterstänglar!«
Men unga dottern aktade ej mycket däruppå:
   «för ormarna nog vakta mig Guds änglar«.

Den jungfrun hon var fager, ja fager som en dag,
   och ren hon var och vit liksom en lilja.
Så fann hon på ett rosenstånd utav så dejligt slag,
   att därifrån hon aldrig sig månd' skilja.

Hon blev uti sitt hjärta så underlig och varm,
   hon tog den rosen ut åt sig bland flera,
och gömde den så noga, så noga vid sin barm:
   se'n bar hon andra blommor aldrig mera.

Att ormen låg i rosenstånd, det säger icke jag;
   men nog var rosen giftig ibland flera;
ty sköna jungfrun tvättar sig i tårar natt och dag,
   men vit som förr hon bliver aldrig mera.

***

  Jungfruns stjärntecken infaller mellan 23/8 och 22/9. Följande brukar sägas om oss:

  Jungfrun är mycket analytiskt har god stilkänsla och är suveräna på att organisera men trivs bäst med att jobba i kulisserna och låter gärna någon annan vara frontfigur då de inte förväntar sig något erkännande av sitt hårda arbeta utan oftast är fullt upptagna att beta av nästa uppgift. Jungfruns strävan efter fulländning och perfektion gör att de stundtals ställer oerhörda krav på sig själva men också på omgivningen. De är mycket plikttrogna, kommer alltid i tid och sätter gärna upp regler och rutiner för hur saker och ting skall gå till och de vill helst att alla andra skall göra likadant. I gengäld ger de ovillkorligen och gärna sin tid och kraft till andra. 

  Eftersom det är mitt stjärntecken så har jag valt två författare som står mig mycket nära. Den ena skrev jag ett stort projektarbete om under gymnasieskoltiden och den andra har jag boktipsat åtskilliga gånger om, i min roll som skolbibliotekarie.

*

  Johann Wolfgang von Goethe (1749-1832) har redan florerat i bloggen. Självklart beror det på min stora beundran för hans författarskap. Nedan får ni ett utdrag ur Nationalencyklopedin som beskriver hans särställning.

  Goethe är den störste diktaren i tysk litteratur, men genom sin universalitet också en av de fullödigaste representanterna för begreppet ”världslitteratur”, som han själv skapat för att uttrycka vad han ansåg vara litteraturens väsentligaste funktion: att undanröja andliga gränser.
  En stor mängd av Goethes dikter och dramer har inspirerat kompositörer som Beethoven, Mendelssohn, Reichardt, Schubert och Schumann till tonsättningar. ”Werther”, ”Egmont”, ”Tasso”, ”Hermann und Dorothea”, ”Faust” m.fl. verk av Goethe har också skrivits om till operor. Källa: NE

  Dikten jag valt den här gången är skriven av en åldrad Goethe. Han var närapå 80 år när han från slottsrummet i Dornburg kunde njuta av utsikten över det omgivande landskapet. Det han upplevde inspirerade honom till följande dikt.

Slottet i Dornburg

Syns ej berg och dal, av Johann Wolfgang von Goethe
(ur I diktens strålglans : Goethedikter / tolkade och kommenterade av Nils Johansson. Stockholm : Rabén & Sjögren, 1978.)

Syns ej berg och dal i gläntan,
tidigt ur ett dis som svalkar,
spirar ej för spänd förväntan
blad som fyller blommors kalkar?

Har ej etern, strödd med skyar,
duster med den klara dagen,
gör ej östan, som förnyar,
solens bana blå och tvagen?

Tackar du för solens flöden,
ren till hjärtat, när hon hyllas,
skall vid sista aftonglöden
horisonten skönt förgyllas.


***

  Jag tycker det är smått oförklarligt varför Julia Donaldson inte erhållit ALMA-priset. Hon har varit nominerad flera gånger. Jag tycker hennes bilderböcker är helt fantastiska och illustrationerna (oftast av Axel Scheffler) är oförglömliga. Många är bekanta med hennes bok om Gruffalon. Min favoritbok heter "Den flottaste jätten i stan". Den handlar om en jätte som köper nya kläder men som sedan ger bort dem till djur som behöver dem bättre. Hans skor blir hus åt en musfamilj.
  Hon har även skrivit en kapitelbok som barnen uppskattar "Pollys djurpensionat". Och så har hon skrivit dikter, bland annat en om en bläckfisk.


Eight tentacles, by Julia Donaldson (f. 1948)
(From Crazy Mayonnaisy Mum. Macmillan, 2004.)

If only I had an octopus 
I'd soon get my housework done. 
I'd set him to work on the hoovering 
With tentacle numer one. 
Tentacle two would grab a mop 
And start on the kitchen floor 
While he dusted and polished the furniture 
With tentacles three and four. 
Tentacle five would turn on the tap 
And tackle the washing up 
While tentacle six took a well-earned break 
And curled round a china cup. 
Tentacle seven would make the beds 
And set all the pillows straight, 
And all the time he'd be balancing 
On tentacle number eight. 

söndag 27 september 2015

Med eller utan ordning

  I dag blir det rumänsk diktning i svensk översättning. Antologin "Om jag inte får tala med någon nu" innehåller 27 poeter från Rumänien. Fyra av dem deltog för Rumänien i Poetry Slam Team Contest, bland dem den välkända Nina Cassian. Men ikväll fokuserar jag på Domnica Drumea.

Om jag inte får tala med någon nu :
27 poeter från Rumänien
Stockholm : Tranan, 2011

  Domnica Drumea (f. 1979) blev känd i Rumäniens litterära kretsar redan 2000 då hon tillsammans med poeten Marius Ianuş tog över skrivarklubben vid Universitetet i Bukarest. År 2002 startade de två unga poeterna en litterär tidskrift, "Fracturi" (Frakturer), som drog upp riktlinjerna för en ny poesi, frakturismen. Den skulle skrivas under extrema förhållanden och uteslutande återspegla författarens råa verklighet och "autentiska" intryck. Stycket är hämtat ur författarbeskrivningen i antologin.

med eller utan, av Domnica Drumea
(ur Om jag inte får tala med någon nu : 27 poeter från Rumänien / redaktörer: Eva Leonte och Dan Shafran ; porträtt av Cato Lein ; tolkad av David Vikgren. Stockholm : Tranan, 2011.)

jag föreställer mig livius stad
ur vilken flera vägar
öppnas
informationsbruset
som du pratade om
och jag undrar om du gjorde det
med eller utan
om där i lukten av stekt potatis
varma och hala saker
kan hända
som kärlek
och som faktiskt
är så nära
som jag
med pannan pressad mot fönstret
allt jag behöver göra är
att vända mig mot min lilla flicka
och le


[Not: Liviu är en rumänsk internetpoet.]

***

  Dikterna i hennes andra diktsamling "Not for sale" (2009) är skrivna med tre olika röster – ett labilt själv, den ovetande flickan och den likgiltige mannen.
  Domnica Drumea jobbar även som översättare och har översatt texter av Anthony Burgess och Allen Ginsberg.

liten dikt, av Domnica Drumea
(ur Om jag inte får tala med någon nu : 27 poeter från Rumänien / redaktörer: Eva Leonte och Dan Shafran ; porträtt av Cato Lein ; tolkad av David Vikgren. Stockholm : Tranan, 2011.)


idag känner jag inte för att göra nåt
idag stannar vi hemma
där det är kallt
och jag drar barnvagnen
fram och tillbaka
från morgon till kväll

det är så kallt idag
att vinddraget under dörren
trycker upp mig mot väggen

idag glömmer jag stänga av teven
min lilla flicka är tyst
medan hon följer
en ödslig sekvens på jetix
en interstellär en

[Not: Jetix är en rumänsk barntevekanal]


***

  David Vikgren (f. 1975) har tolkat Domnica Drumeas dikter. Han är poet, regissör och skådespelare. Han växte upp i Övertorneå.

  Det var genom punkmusiken som David Vikgren fick sin första relation till det skrivna ordet, på högstadiet skrev han texterna till ett kompisband. Efter gymnasiet flyttade David Vikgren till Stockholm där han jobbade som regiassistent på en fri teater, Teater Tribunalen. Sedan gymnasietiden har han mer eller mindre levt av sitt skrivande som omfattar poesi, dramatik, litteraturkritik, kulturjournalistik och krönikor.

  Hösten 2002 debuterade David Vikgren med diktsamlingen "För en framtida antropologisk forskning". År 2004 utkom hans andra bok "Ordning", som av kritiker beskrevs som ett genombrott och för vilken han belönades med lyrikpriset Guldprinsen. Också här har Norrbotten en central roll. Dikterna handlar om förhållandet till en hotfull och skrämmande far, våldet och den vardagliga utsattheten hos ett barn som inte förmår värja sig. Källa: Alex författarlexikon

(Ur Ordning : dikter / David Vikgren. Stockholm : Wahlström & Widstrand, 2004.)

79.

det språk jag bekämpar
  TILL EN SNABB ADAPTATION
enligt Arkimedes princip
  TILL OLIKA LJUSFÖRHÅLLANDEN

80.

strålar
språket
fram
talar
rösten
nu
entydig
och
klar

81.
helt eller delvis morgon
sömnens ljusa ben

lördag 26 september 2015

From the mouth of the world

  Jag har åter läst en grandios diktsamling. Inspirationen till mitt lördagsval kommer så klart från webbsajten Split This Rock. Boken "The republic of poetry" var en av tre finalister till Pulitzer-priset 2007. Författaren Martin Espada låter ingenting komma emellan hans texter och de rättigheter som de upplyser oss om. Ibland sker det med humorns hjälp. Öppningsdikten i boken är fabulös.

Grottorna i Camuy, Puerto Rico

The republic of poetry, by Martin Espada (f. 1957)
(from The republic of poetry. New York ; London : W.W. Norton & Company, 2006.)

for Chile

In the republic of poetry,
a train full of poets
rolls south in the rain
as plum trees rock
and horses kick the air,
and village bands
parade down the aisle
with trumpets, with bowler hats,
followed by the president
of the republic,
shaking every hand.

In the republic of poetry,
monks print verses about the night
on boxes of monastery chocolate,
kitchens in restaurants
use odes for recipes
from eel to artichoke,
and poets eat for free.

In the republic of poetry,
poets read to the baboons
at the zoo, and all the primates,
poets and baboons alike, scream for joy.

In the republic of poetry,
poets rent a helicopter
to bombard the national palace
with poems on bookmarks,
and everyone in the courtyard
rushes to grab a poem
fluttering from the sky,
blinded by weeping.

In the republic of poetry,
the guard at the airport
will not allow you to leave the country
until you declaim a poem for her
and she says Ah! Beautiful.


***

  Martín Espada har ägnat en stor del av sin karriär till att uppnå social rättvisa, inklusive kämpat för latinamerikaners rättigheter och återberätta deras historier. 

  Espada föddes i Brooklyn, New York, till en politiskt engagerad puertoricansk familj. Han studerade historia vid University of Wisconsin i Madison och tog sin JD vid Northeastern University. Under många år arbetade Espada som advokat och juridisk förespråkare; hans första bok med poesi, Immigrant Iceboy Bolero (1982), innehöll fotografier tagna av hans far, Frank Espada.
  Boken "The republic of poetry" handlar om politisk makt och effekterna av det skrivna ordet. Han har hämtat inspiration från andra poeters verk men använder sig också av formell argumentation. Källa: Poetry Foundation

  Det märks inte minst i dikten om poeten Dennis Brutus, den sydafrikanske anti-apartheidaktivisten som kämpade för gemensamma idrottsorganisationer för svarta och vita, och som uppmanade Internationella Olympiska Kommittén att bannlysa apartheids Sydafrika från spelen. 
  Hans aktivism medförde att han förbjöds att träffa fler än två personer samtidigt som inte var del av familjen. När han senare bröt mot förbudet dömdes han till fängelse i 18 månader. Vid ett ingripande före fängelsevistelsen sköts han i ryggen och ambulansen för vita vägrade ta honom till sjukhus. Han överlevde skotten och fängelsetiden och skrev sedan tolv diktsamlingar. Dennis Brutus avled 2009, 85 år gammal. Källa: Wikipedia

Stone hammered to gravel (last four stanzas), by Martin Espada
(from The republic of poetry. New York ; London : W.W. Norton & Company, 2006.)

for poet Dennis Brutus, at eighty

...

What do the people we call prophets know?
Can they conjure the world forty years from now?
Can the poets part the clouds for a vision in the sky
easily as sweeping curtains across the stage?

A beard is not the mark of prophecy
but the history of a man's face.

No angel shoved you into the crowd;
you ran because the blood racing to your heart
warned a prison grave would swallow you.
No oracle spread a banquet of vindication before you
in visions; you mailed your banned poems
cloaked as letters to your sister-in-law
because the silence of the world
was a storm flooding your ears.

South Africa knows. Never tell a poet: Don't say that.
Even as the guards watched you nodding in your cell,
even as you fingered the stitches fresh from the bullet,
the words throbbed inside your skull:
Sirens knuckles boots. Sirens knuckles boots.
Sirens knuckles boots.


***

  Hans puertoricanska rötter ges utrymme i den avslutande dikten, och den är tillägnad hans fru. Den handlar om ett välkänt turistmål, grottorna i Camuy. Så här avslutas dikten:


The caves of Camuy (the ending stanza), by Martin Espada
(from The republic of poetry. New York ; London : W.W. Norton & Company, 2006.)

...

Gather good brushes and good paper,
and the creatures in the caves will stir:
singers in the circle of the first maracas,
conquerors and geologists flinging their helmets,
crabs, bats, trilobites, parakeets, poets with white hair spilling,
your sons and daughters pouring from the mouth of the world.

fredag 25 september 2015

PSTC 2015: Teresa played a keynote

  In second heat of the final the judges were a little bit more divided. A couple of them had Mark Abley's "The almost island" as their primary choice. That one was my favourite as well. But most points went to Teresa Scollon, Team Chicago, for her piece "Family music". This time ended Team Iraq in the bottom. So new leader is Team Chicago with 11 teampoints.

Family music, by Teresa Scollon

Banging on holidays like a piano tuner -
this tone, tone, tone, then the octave, then
the triad, then another note – we work
around the calendar of keys, muscling
swollen pegs and frayed wires into tune.

We forget how all this internal weather,
this spitting turbulence, warps the fine grain
of wood, how wood is a living material,
breathing and absorbing even after it’s cut
and fashioned into a living room shape.

If we chopped it up and lit a fire, we’d hear
water hiss and wail as it heats and escapes
each cellulose room – each ring another year
of growing in concentric direction – all of it
finally released. That would be music.


Quote from Annika Meijer (jury member) about "Family music":

Very comfortable rhythm in harmony with the language and theme, which combined with interesting pictures and parallels it gives a poem which I wish I had heard read by the author herself.

***

Standings

Team Score Heat 2 Total Score
Chicago 8 11
Latvia 4 10
Canada 5 10
Iraq 1 9
Poland 6 7
Ireland 3 7
China Blue 2 4

***

Poems in Heat 3

[I called it life, but there was no life] / written by Dariusz Suska, Team Poland

I called it life, but there was no life.
In the fading sunlight hurriedly paying for gas,
I saw: it was not me. Something was living instead of me.
Organic metal rods rose from lush artificial grass.
A hedge of flowering forsythia did its best
To shield the gas station’s damaged flesh.
And this was life? Dark yellow blooms,
Soaked in light, compressed in the windshields

Of moving cars?

**

Reading Anglo-Saxon when spring comes early / written by David Manicom, Team Canada

Aquiver after the downward plunge, firelit silver -
A dagger in a table top, rude trestle, mead -

The feasters sheered into vision from their venison
And victory songs by the sight of one slight sparrow

Passing from snowing darkness through their narrow hall
And into the night again. A life.

One winter evening, pinioned on the bus from work,
I wrote: So arrival of each hoped-for future

Means a hoped-for future lost -

Closing the phrase behind me as an awkward wing,
The lurching muteness, the bus like the apostrophe

Before possession, that still walk home.

**

Cotton Candy / written by Edward Hirsch, Team Chicago

We walked on the bridge over the Chicago River
for what turned out to be the last time,
and I ate cotton candy, that sugary air,
that sweet blue light spun out of nothingness.
It was just a moment, really, nothing more,
but I remember marveling at the sturdy cables
of the bridge that held us up
and threading my fingers through the long
and slender fingers of my grandfather,
an old man from the Old World
who long ago disappeared into the nether regions.
And I remember that eight-year-old boy
who had tasted the sweetness of air,
which still clings to my mouth
and disappears when I breathe.

**

A world of lightning / written by Mahmoud al-Braikan, Team Iraq

A blue world,
bursting out of black nothingness,
radiating into the abyss of night
A curving horizon,
flash of sword sharpened by cold flame
A lone tree,
long branches
drooping into stretches of emptiness
A minaret,
dome defined by glow
Roads erupting
like beams into the heights of heaven
Clouds burning as they collide,
sky cutting sky

**

Nomad heart / written by Paula Meehan, Team Ireland

Sometimes looking to the cold wintry stars
you can feel the planet move as it whirls
in the flux of the galaxy, the whole
path of the milky way buzzing like a hive.

They say it’s better to journey than arrive -
halting being the usual rigmarole
of move-along-shift. Sometimes the soul
just craves a place to rest, safe from earthly wars.

The city lights come on in twos and threes
and leaves are freezing hard in mucky pools,
cars are stuck in jams or droning home.

If we’re not brought to our knees, we’ll fall to our knees
in thanks, in praise, in trust, in hope – the rule
of law mapped clear on heaven’s ample dome.

**

[I am given ten cubic meters of darkness] / written by Peters Bruveris, Team Latvia

I am given ten cubic meters of darkness
every night I pace over them obediently

until the Sun presses its golden electroset to the panes
and the garden is covered by compassionate mist

the floor long since worn out boards bleached white
like the bones of saints submissively rest side by side

disintegrating in corners are unworn violet wings
above which the carousel of moths is silent

**

Carrying my son piggyback in the mountains / written by Song Lin, Team China Blue

Our skin was the friend of mountains and of air,
our sense of smell was a friend to the antelope -
on a little oak it left its scent behind;

we sat down to rest, the village out of sight,
the hermit’s house was hushed,
there in a cleft on the snow line lay the tiny skeleton of a bird.

Square chimneys, blue windows,
a small cabbage leaf was hearth for mole crickets and bees,
on rough clay walls were human handprints.

Towards the lake district we walked, and the mountains did too,
with the rising of the sun, the mountains grew taller still,
their haloes like wheel after wheel, rolling on the leaves.

Superfine crystal poured down, and with it colours of dense cloud
colours of thundering, inspiring, cascades,
roaring like beasts we shouted at the caves.