The End

  Världen är falsk och "Poetry with Blues" fyller ingen funktion. Men jag uppmanar er att fortsätta läsa poesi.

ADIEU!

Det bär till lärdom

  Det här är bloggens tionde "Tria Carmina" och för andra gången har huvudpersonen finlandssvensk bakgrund. Idén att läsa in mig på Lars Huldéns lyrik fick jag i samband med urvalet till PSTC. I uttagningen deltog en antologi med svenska och finlandssvenska poeter, och i den ingick Lars Huldén. Men i slutändan valde jag bort det "laget".

Tria Carmina
med
Lars Huldén (f. 1926)

*

  Lars Huldén är född i Jakobstad men uppvuxen i Monå by, Munsala i österbottniska Finland. Fadern, Evert Huldén var jordbrukare och författare. Den bakgrunden är viktig att känna till när man läser Lars Huldéns lyrik. Efter att ha publicerat ett antal dikter i Horisont och andra kulturtidskrifter så debuterade han 1958 med diktsamlingen "Dräpa näcken". Titeln fick boken av den sed som förekom förr i tiden, att kasta en sten i vattnet (och den skulle helst bara ge ifrån sig ett litet plopp) innan man gick i vattnet. Allt för att undvika Näckens förargelse.
  Däremot förstår jag inte riktigt varför diktsamlingen fick heta så. Boken fick ett gott mottagande, mycket tack vare sin underfundighet. Källa: Alex författarlexikon

Som en himmelshög rågväxt
vajar
sommarregnet

sorken är stilla
under sin rot.

(ur Dräpa Näcken. Helsingfors : Schildt, 1958)

***

  Sida vid sida med poesin, skådespelen och visorna har han satsat på en forskarkarriär. Forskningen har gällt svenska dialekter, ortsnamn samt skalderna Carl Michael Bellman och Johan Ludvig Runeberg. Det är inte ofta jag först läser en facktext av en författare, för att sedan bekanta mig med dikter av densamme. 
  När det gäller dikterna i de tre diktsamlingar som jag läst så är de skrivna i flera olika stilar. Några har den korta struktur som ovanstående dikt får statuera. Ibland förekommer det diktsviter kring ett ämne. Och så finns det sådana som kallas tankedikter. Jag är själv rätt osäker på vilka dikter som bör etiketteras så. Kanske den här, från diktsamlingen "Enrönnen", är en sådan? Jag tycker det är tänkvärt att den publicerades på 60-talet.

Den plågade mannen
har ingenting kvar
av sin klara blåa blick.

Med vilken han ständigt spanade
framåt, framåt, aldrig åt sidan
eller tillbaka.

Framtiden var hans gud:
att bli någonting. Att vara
någonting låg inte för honom.

Vid nionde timmen lät
den plågade upp sin hals
och vrålade:

Futurum, Futurum,
varför har du övergivit
mig!

(ur Enrönnen. Helsingfors : Schildt, 1966)

***

  Jag ska försöka summera min syn på Lars Huldéns dikter. Det verkar viktigt för honom att dikterna får fäste hos läsaren. Han ägnar sig aldrig åt broderi, språkligt sett, utan snarare åt lekfullhet och förenklingar. Han kryddar dikterna med dråplig humor och ironi. Det sistnämnda finns det rikligt av i den tredje boken som jag läst. I den möter vi såväl Judas Iskariot som Gycklaren.

  Jag uppskattade flera av dikterna i den här boken. Mitt diktexempel från den kan väl ses som ytterligare en tankedikt, även om den är riktad till narren.

En viktig uppgift, narr, är att
få människorna att fatta sin själviskhet.
Att säga dem sanningen direkt
går inte an, de skulle bli upprörda,
kanske resa sig och gå hem
eller på krogen.
Sanningen skall slå dem
först på hemvägen
eller om natten, när de vaknar
och har haft en dröm.
Eller måhända långt senare
när de upplever någonting som
påminner dem om det du gjorde och sade.
Sanningen om själviskheten
skall vara som en smitta som behöver
sin inkubationstid innan den slår ut.
Vad som händer sedan?
I de flesta fall ingenting.

(ur Judas Iskariot samfundets årsbok 1987. Bromma : Fripress, 1987)

***

Nästa veckas poet: Maria Wine

Poesilandslaget besöker bokstavslandet

  Tredje uttagningen till poesilandslaget innehåller en toppforward som jag har uppmärksammat förut, och en yttermittfältare som är relativt okänd för lyrikläsarna.

Lotta Olsson
(forward)

  Eftersom jag redan har hyllat Lotta Olsson i bloggen så blir det inget längre personporträtt. 
  Poeten och barnboksförfattaren Lotta Olsson föddes 1973 i Helsingborg. Hon flyttade till Stockholm som 20-åring och debuterade 1994 med den uppmärksammade sonettsamlingen "Skuggor och speglingar". Fem år senare kom "Prata Persilja", en versberättelse för barn med illustrationer av Maria Jönsson. Hon har fortsatt att skriva både poesi och prosa för såväl barn som vuxna. För sina rappa, eleganta och engagerade texter har hon belönats med flera priser.

  Kvällens första bidrag från Lotta Olsson är hämtat från "Himmel i hav" (2012). Så här skrev Pär-Yngve Andersson i Kulturdelen om boken.
  Att Lotta Olssons kreativitet uppenbart stimuleras av den bundna formen visar hon i den nu utkommande samlingen Himmel i hav, men den här gången har sonetterna bytts mot terzinvers, Dantes versmått i Den gudomliga komedin.

I morgon väntar himlen vid och klar.
Så släcktes ovisshetens ilskna flamma
och all min fruktans frågor fann ett svar.

Det föds ett barn. Ett liv. Det föds en mamma.
Och världen verkar likafullt bestå,
fast ingenting blir någonsin detsamma.
---
Allt ändras. en är likadant ändå.
Det föds ett barn, en mor. Och marken sviktar.
För alltid vi. För alltid mor och två.

För alltid. Det befriar och förpliktar,
och kräver moderns ödmjukhet och mod.
Ett dödsförakt. Precis som när man diktar.

(ur Himmel i hav. Stockholm : Bonnier, 2012)

*

  Ett av skälen till att jag tycker hon platsar i ett poesilandslag är hennes mångsidighet. Hon har dessutom berättat att hon gillar att skriva på beställning. Det låter som en bra inställning för en målgörare. Hon har gång på gång bevisat att hon är en ordvirtuos. Jag har skrivit om hennes bilderbok "Zucchini till en tax" tidigare och nu får ni det avslutande stycket ur den.

Nu vet du var jag finns, så minns
mig alltid snälla rara.
Jag finns, precis som allting finns
som man satt ord på bara.
Så allt kan finnas, vad du vill:
ett stim chokladmaneter,
giraffpoliser, smultronsill
och alltså kattpoeter.
Ja, störst av allting som vi har
är orden här på jorden.
Ett ynka pynka J blir kvar
av JORDEN utan ORDEN.

(ur Zucchini till en tax. Stockholm : Bonnier Carlsen, 2009)

***

Helena Boberg
(högerytter)

  Helena Boberg har bara gett ut två diktsamlingar och jag känner inte till så mycket om henne. Följande går att läsa på hennes utgivares (10TAL Bok) hemsida.

  Helena Boberg är född 1974, bosatt i Stockholm, och verk­sam som poet och skri­bent. Hon debu­te­rade 2011 med den hyl­lade dikt­sam­lingen Repuls på 10TAL Bok. Den gavs även ut på ara­biska i Egypten 2012 med titeln Sodood, i över­sätt­ning av Ibrahim Abdulmalik.

*

  I sam­lingen Sinnesvåld, 10TAL Bok hös­ten 2013, fort­sät­ter Helena Boberg sin under­sök­ning av det femi­nina och dess sym­bo­ler. Rosen, som var en åter­kom­mande meta­for i Repuls, har nu skju­tit skott och sla­git ut i en mång­fal­dig flora och fauna. 

Alla minnen kanderade
skälvande myrägg

skenbar intimitet
      - man är utan försvar

Griper efter osynliga föremål
Gör sig trång
för en febrig mjölk

Rester utan hemhörighet
träder fram
i sömnen
Förvrängda till skrik

                        Du betraktar
                           med ögon
                        som gruvschakt

                                      Förvandlar mig
                                        till vansinnig

(ur Sinnesvåld. Stockholm : 10TAL Bok, 2013)

*

Det är svårt att urskilja var lögnen tar sig in
En ros som växer ur en annan ros av skild art
Synligt - ändå sker det obemärkt

Om jag inte begränsar mig till ett sinne i taget
så vet jag inte vem jag är

Ingenting av detta får gå förlorat.

(ur Repuls. Stockholm : 10TAL Bok, 2011)

The King is gone but his blues ain't fading

  Mina hjältar lämnar scenen, först Tomas Tranströmer i mars månad och nu B.B. King. Dagens inlägg var tänkt att handla om Hammondorgel. I stället får ni tre sånger med bluesgitarrens mästare. Hans gitarrduett med Gary Moore är ett favoritklipp. Njut av det och minns dem båda.

Riley "Blues Boy" King (1925-2015)

  Han hade den för bluesen allra mest klassiska bakgrunden, född som Riley B King på en bomullsplantage i Mississippi 1925 i en fattig familj, till stor del uppvuxen hos sin mormor. I tjugoårsåldern sökte han sig till nöjesmetropolen Memphis, där hans mammas kusin bluessångaren Bukka White bodde. Där blev han snart en radioprofil under namnet The Beale Street Blues Boy, vilket successivt kortades ned till BB.

(Citat från Nils Hansson: BB King var en av de sista stora i sin epok. Dagens Nyheter, 2015-05-15)

  Jag inleder med en låt som har all den stämning som kännetecknar bluesen, och som jag definitivt bär på idag.

  "How Blue Can You Get" (också känd som "Downhearted") spelades först in av Johnny Moore's Three Blazers, 1949. Upphovsmän till den var jazzkritikern Leonard Feather och hans fru, Jane Feather. BB King spelade först in låten som "Downhearted", och den ingick i albumet "Blues in My Heart" från 1963. Ljudklippet är från en välkänd spelning i Sing Sing-fängelset.

How blue can you get?, recorded in B.B. King's version, 1964.

(Text & Musik: Leonard Feather (1914-1994), Jane Feather)

I've been down hearted baby 

ever since the day we met 

I said I've been down hearted baby 

ever since the day we met 

our love is nothing but the blues, woman

baby, how blue can you get? 

You're evil when I'm with you, baby 

and you're jealous when we're apart 

I said You're evil when I'm with you, baby 

and you're jealous when we're apart 

how blue can you get baby 

the answer is right here in my heart 

I gave you a brand new Ford 

But you said: I want a Cadillac 

I bought you a ten dollar dinner 

and you said: thanks for the snack 

I let you live in my pent house 

you said it just a shack 

I gave seven children 

and now you wanna give them back 

I said I've been down hearted baby 

ever since the day we met 

our love is nothing but the blues 

baby, how blue can you get?

***

  Hans största hit är förmodligen "The thrill is gone" som spelades in 1969. Även den hade en förhistoria. "The Thrill Is Gone" är en långsam "minor-key blues song" skriven av Roy Hawkins och Rick Darnell, 1951. Hawkins inspelning nådde nummer 6 på Billboard's R&B-lista under 1951.

  B.B. King fick en Grammy för "Best male R&B vocal performance", 1970. Mycket tack vare låten. 

  Nu får ni ett klassiskt ljudklipp med Gary Moore och B.B. King.

The thrill is gone, från B.B. King's album "Completely Well". 

(Label: ABC, 1969. Upphov: Roy Hawkins (1903-1974), Rick Darnell)

The thrill is gone

The thrill is gone away

The thrill is gone baby

The thrill is gone away

You know you done me wrong baby

And you'll be sorry someday

The thrill is gone

It's gone away from me

The thrill is gone baby

The thrill is gone away from me

Although, I'll still live on

But so lonely I'll be

The thrill is gone

It's gone away for good

The thrill is gone baby

It's gone away for good

Someday I know I'll be open armed baby

Just like I know a good man should

You know I'm free, free now baby

I'm free from your spell

Oh I'm free, free, free now

I'm free from your spell

And now that it's all over

All I can do is wish you well

***

  B.B. King invaldes till "the Blues Hall of Fame" 1980 och till the Rock and Roll Hall of Fame, 1987.

  Följande citat går att läsa på hemsidan för Polar Music Prize, som B.B. King erhöll 2004.

  He is not just an ambassador of the blues, which he dreamed of. B.B. King is universally hailed as the reigning king of the blues and the single most important electric guitarist of the last half century. His style of soloing based on fluid string bending and weeping vibrato – together with his staccato picking style – has influenced virtually every blues and rock guitarist that followed. His gritty and confident voice – capable of wringing every nuance from any lyric – provides a worthy match for his passionate playing.

  Jag avslutar med min favoritlåt "Chains and things" från albumet "Indianola Mississippi Seeds" (1970). Låten skrev B.B. King tillsammans med Dave Clark.

Chains and things

(Label: MCA, 1970.)

Woke up this morning

After another one of those crazy dreams

Oh, nothing is going right this morning

The whole world is wrong it seems

Oh, I guess it's the chains that bind me

I can't shake it loose, these chains and things

Got to work this morning

Seems like everything is lost

I got a cold hearted wrong doin' woman

And a slave driving ball

I can't lose these chains that bind me

Can't shake them loose, these chains and things

Just can't lose these chains and things

Oh, you talk about hard luck and trouble

Seems to be my middle name

All the odds are against me

Yes, I can only play a losin' game

These chains that bind me

Can't lose these chains and things

Just can't lose these chains and things

Oh, I would pack up and leave today people

But I ain't got nowhere to go

Ain't got no money to buy a ticket

And I don't feel like walkin' anymore

These chains that bind me

Oh, I can't lose, I can't lose these chains and things

Kringlan och Mr Bean

  I dagens Utblick blir det ett kärt återbesök av "Dagens dikt"; en återgivning av ett evenemang från "Poetry Month" och ett porträtt av en eldsjäl.

Fulton Center, New York

  Under april månad har medlemmar ur Sveriges Radios "Tankesmedjan" i P3 varit uppläsare i programmet Dagens Dikt. Kristoffer "Kringlan" Svensson, som setts i olika barnprogram i TV, läste upp "Himlen" av Jesper Svenbro, "Skäggdoppingen" av Lars Gustafsson, och så den här:

Ett bloss för moster Lilly, av Bodil Malmsten (f. 1944)
(ur Samlade dikter. Stockholm : Bonniers, 1996)

Vi som lever
Är bara döda på semester
Nån sorts sommargäster
Så
Ta ett bloss för moster Lillie
Ett halsbloss & ett glas rött
Ett bloss för moster Lillie för moster Lillie har dött
Hon gick bort i strumpor med sömmar
& dödliga rock´n rolldrömmar
Hon gick bort till någonstans-
Somewhere för att det fanns
En korsning med inbromsningsspår i
Ifrån West Side Story
Så
Sätt dig på hennes gravsten
& dingla med dina smalben
Minns skymten av hennes lår
När du var tretton år
Hon hatade regler & tjat
& ord som hata och hat
Så
Ta ett bloss för moster Lillie
Lucky Strike & ett stort glas rött
Ett halsbloss för moster Lillie har dött
Hon gick bort i vingliga klackar
I slippriga uppförbackar
Hon sa att hon var fyrtitvå
Sån´t ändrar man inte på
Så
Fimpa på hennes årtal
Låt Waits hålla hennes bårtal
& låt henne gå när hon går
Till Singapore
& minns alla bloss hon gav
& aska på hennes grav
På Alla helgons dag
Så
Ta ett bloss för moster Lillie
Ett djupt bloss – ett fullt glas rött
& skåla för Lucky Lillie som gått nånstans & dött
& minns hennes slitsade kjol
Parfymerna mysk kaprifol
& ringen från Samarkand
& svarta behåband
Minns bourbon & billigt vin
Minns doften av bränd bensin
& minns alla bloss hon gav
& dansa på hennes grav
På Alla hjärtans dag
Så
Ta ett bloss för moster Lillie låt glöden inte dö
Ett svidande halsbloss Lucky Strike
För att hon måste dö
Hon gick bort med sin walkman på
Dit icke hon går att nå
Hon tog sitt Downtown Train
Till Prince i Purple Rain.

***

  I Fulton Street Station, Brooklyn, New York arrangerade Poetry Society of America i samarbete med MTA Arts & Design ett speciellt evenemang under världsbokdagen, 23 april. Projektet kallades "The poet is in" och innebar att ett antal poeter satt i var sitt bås och erbjöd förbipasserande resenärer en personlig dikt. Bland de medverkande poeterna fanns Marie Howe (NY State Poet Laureate). Självklart finns inga dikter från dagen tillgängliga, så istället blir det den här dikten som Marie Howe skrev efter att hennes bror dött i AIDS.

The Gate, by Marie Howe (f. 1950)
(from What the living do : poems. New York : W.W. Norton & Company, 1998)

I had no idea that the gate I would step through
to finally enter this world

would be the space my brother's body made. He was
a little taller than me: a young man

but grown, himself by then,
done at twenty-eight, having folded every sheet,

rinsed every glass he would ever rinse under the cold
and running water.

This is what you have been waiting for, he used to say to me.
And I'd say, What?

And he'd say, This—holding up my cheese and mustard sandwich.
And I'd say, What?

And he'd say, This, sort of looking around.

***

  Jag avslutar med att introducera den fantastiska poeten Emanuelee Bean, eller "Outspoken Bean" som han kallar sig.
  Han har varit nominerad till att bli Texas Poet Laureate och har deltagit i Individuella World Poetry Slam 2012. Outspoken Bean lever upp till sitt artistnamn. Han började uppträda som Spoken Word-poet under 2003.
  Samtidigt har han arbetat med Harris County Department of Education, Writers in the Schools, Houston’s Young Audiences: Arts for Learning and Texas Commission for the Arts, Houston Grand Opera, och många fler. Han fungerar också som programdirektör och mentor för Meta-Four Houston, en icke-vinstdrivande organisation som använder läsning, kreativt skrivande, poesi och lektioner i presentationsteknik för att öka läskunnigheten, ingjuta kritiskt tänkande, ge kulturell förståelse och inspirera till ledarskap bland dagens ungdom.
  På senare tid har han även hållit liknande föreläsningar och workshops utanför Texas, som en sorts "roadtrip". I videoklippet kan ni lyssna till ett utdrag av en "performance".

A journey and a pond

  Jag har återhämtat lite krafter och smyger igång bloggen på nytt efter två ofrivilliga, diktfria dagar. Det blir sista tillfället som jag bjuder på tre amerikanska diktposters. Jag inleder med en kombinerad tavla+dikt. Målningen heter "Heydays" och är gjord av Amy Bennett. Författaren Tracy K. Smith tilldelades Pulitzer-priset i poesiklassen, 2012.

The good life, by Tracy K. Smith (f. 1972)
(from Life on Mars, Graywolf Press, 2011)

When some people talk about money
They speak as if it were a mysterious lover
Who went out to buy milk and never
Came back, and it makes me nostalgic
For the years I lived on coffee and bread,
Hungry all the time, walking to work on payday
Like a woman journeying for water
From a village without a well, then living
One or two nights like everyone else
On roast chicken and red wine.

***

  Nästa dikt är skriven av Lorine Niedecker (1903-1970). Hennes dikter berömdes för sina nakna, levande bilder, subtila rytmer och rena språk. Flera kritiker har jämfört hennes poesi med den känsliga men konkreta vers som är vanlig bland kinesiska och japanska författare. Källa: Poetry Foundation

Wilderness, by Lorine Niedecker
(from Collected works. University of California Press, 2004)

You are the man
You are my other country
and I find it hard going

You are the prickly pear
You are the sudden violent storm

the torrent to raise the river
to float the wounded doe

***

  Jag avslutar med en riktigt kort dikt, tre rader lång, skriven av Vern Rutsala (1934-2014).
  Han producerade en stor mängd poesi under sin levnad, både korta dikter och prosadikter. Han erhöll stipendier från National Endowment for the Humanities och Guggenheimstiftelsen. Han var nominerad till National Book Award.

The mill back home, by Vern Rutsala
(from Walking Home from the Icehouse, Carnegie Mellon University Press. 1981)

Logs drowse in the pond
Dreaming of their heroes
Alligator and crocodile

Ett år på bloggens estrad

  För ett år sedan startades denna blogg. I fjol var den ett spädbarn som hasade sig fram. Nu tycker jag att den står på egna ben. Fast firandet har uteblivit eftersom både jag och dottern är sjuka. Det blir en hastig Tria Carmina med Nils Ferlin, mannen som räddade mitt gymnasieliv.

Nils Ferlin och er bloggvärd

Tria Carmina

med

Nils Ferlin (1898-1961)

*

  I slutet av 1920-talet sålde han schlagertexter och skickade dikter och texter till olika litterära tidskrifter. Under en period gav han även ut egna tidningar som hade namn efter olika helgdagar: "Julhälja", "Påskhälja" och "Oxhälja". Tillsammans med vänner från teaterskolan spelade han revy, gjorde turnéer och var med i resande teatersällskap ända fram till författardebuten. Källa: Alex författarlexikon

  Debuten skedde 1930 med diktsamlingen "En döddansares visor". Den fick övervägande bra kritik. Från den har jag hämtat inledningsdikten. Redan då kunde man skönja hans två huvudteman, döden samt den melankoliska oron som han bar på.

Ser du..., av Nils Ferlin
(ur En döddansares visor. Stockholm : Bonnier, 1930) 

Ser du dessa vissna löv,
vissna löv i vinden -
så är jag ett visset löv,
visset löv i vinden -
Döden skall mig fatta
I sin gamla kratta -
...Åh, jag är väl ännu röd,
ännu röd om kinden - 
fast jag är ett visset löv,
visset löv i vinden.

***

  Det finns flera diktexempel där han grubblar över sina egna förmågor, i synnerhet de konstnärliga. Mest känd är väl "En valsmelodi" från debutboken, som innehåller de välbekanta raderna ...

jag har sålt mina visor till nöjets estrader
och Gud må förlåta mej somliga rader
ty jag är ganska mager om bena,
tillika om armar och hals

Nils Ferlin-staty i Karlstad
av Thomas Qvarsebo

  Jag har valt en dikt på samma konstnärliga tema ur Ferlins tredje bok "Goggles" (1938). I den samlingen finns några dikter som tonsatts, bland annat "När skönheten kom till byn" och så den här:

En liten konstnär, av Nils Ferlin
(ur Goggles : dikter. Stockholm : Bonnier, 1938)

Vinden är vresig, kölden sträng:
Var god mot en liten stalledräng!
Ty önskar han något för egen del
är det bara ett Magdeburgerspel.

Det skulle han fingra små visor på
som skulle all socknen med häpnad slå.
Och folk skulle färdas i mil och mer
att höra hans handklaver.

Vresig är vinden, kölden sträng:
Han kröker ihop sig, vår stalledräng.
Dock snart ska han sitta i höghet stor
och knäppa på knappar av pärlemor.

Då blir det att säja vid kvarn och kross:
En märklig man! - En bekant till oss.
Han gick här och frös precis som vi.
- Ett stort geni!

Så kunde det falla ibland ett ord.
Fastän luft är luft och jord är jord
så att troligt är att vår stalledräng
fryser sig stel i kölden sträng.

Fryser sig fast - precis som vi,
och aldrig blir stor och berömd och fri.
Utan bara får gå där - dag efter dag,
som vi, med förgrämda anletsdrag

***

  Eftersom bloggen fyller år idag kan det vara värt att avsluta inlägget med en blombukett. Men det vore ju inte direkt Nils Ferlin om den inte doftade melankoli. Trots det, så gläder jag mig åt att hans tankar och diktning vandrade från det vissna lövet 1930 till rosen som blommar efter att givaren är död. Och just så var det, hans fru Henny samlade ihop ett knappt femtiotal efterlämnade dikter och gav ut dem i boken "En gammal cylinderhatt".

Får jag lämna några blommor, av Nils Ferlin
(ur En gammal cylinderhatt : [dikter ; urval av efterlämnade dikter sammanställt av Henny Ferlin.] Stockholm : Bonnier, 1962)

Får jag lämna några blommor - ett par rosor i din vård
och du må ej vara ledsen, min kära.
Ty de rosorna är komna från en konungagård,
det vill svärd till att komma dem så nära.
Den ena den är vit
och den andra den är röd
men den tredje vill jag helst dig förära.
Den blommar inte nu,
först när givaren är död.
Den är underlig den rosen, min kära.
---
Den blommar inte nu,
först när givaren är död
- men då blommar den rätt länge, min kära.

Poesilandslaget kliver fram

  Jag är ruggigt förkyld men försöker ändå sätta ihop mitt andra inlägg om poesilandslaget. I dag blir det fokus på en spoken word-poet och en av mina barnboksfavoriter, som även skriver poesi för vuxna.

Nachla Vargas Alaeb

(vänsterback)

  Nachla Libre är artistnamnet som Nachla Vargas Alaeb (f. 1986) använder sig av. Hon är en del av Revolution Poetry, som startade i en lokal i Husby och på ett café på Söder i slutet av 2009 av poeterna Aladin Bewar Zakholi, Namo Marouf och henne själv.
  När Revolution Poetry startade handlade det om att fylla ett tomrum inom kultursfären som tydligt existerar. De ville skapa en scen som var mer förortsförankrad och riktad mot de röster och berättelser som sällan får ta plats inom media och konstvärlden. De ville starta en Spoken Word scen (estradpoesi) där orden skulle stå i centrum och där diverse former av konst skulle samverka. Källa: podpoesi.nu

  På sajten podpoesi.nu hittar ni också ett exempel på Nachla Libres spoken word-poesi, dikten "Gröna ögon".
  Ytterligare ett exempel på hennes slagfärdiga produktion får ni genom att klicka på nedanstående videoklipp.

***

  Ett bra fotbollslandslag byggs bakifrån, från mittbackarna och framåt. I poesilandslaget är Katarina Kieri uttagen som mittback.

Katarina Kieri

(mittback)

  Katarina Kieri är en författare som jag är avundsjuk på för att hon skriver den sortens böcker som jag själv önskar skriva. Jag vet ingen poet som lyckas så väl blanda djup och lätthet i sitt författarskap. 
  I såväl dikterna som ungdomsböckerna använder hon sig av musik för att skapa stämningar och bilder. Om jag hade ett stycke av Vangelis som jag ville sätta text till hade jag sökt upp Katarina Kieri, även så om jag hade en melodi i klass med Idas sommarvisa. Jag är helt övertygad om att Katarina Kieri hade klarat av dessa uppdrag. 
  Det är den känslan för djup och "spelförståelse" som placerar henne i mittlåset av poesilandslaget.

*

(ur Den röda fläcken på fastighetsmäklarens hals. Stockholm : Norstedts, 2005)

I den här provinsen kliver hästar fram ur dimman på morgnarna.
Det andas långsamt, träden, allt som böljar.
Vi använder oss mer av ögats oändlighetsfält,
men vi talar inte om det,
inte heller om katten som spatserar genom grindhålet
utan att ängsligt blicka bakåt,
den fanns här långt före oss.
Vi för inga anteckningar, röjer inga familjehemligheter.
Bara ett och annat löv har jag lagt in mellan boksidor,
bara en och annan ådring har jag jämfört med min egen.

*

  År 2004 utkom en av de bästa ungdomsböcker som jag läst, "Dansar Elias? Nej!". 
  Elias berättelse handlar om instängda känslor och om relationen mellan far och son som påverkats mycket av en frånvarande mor. Citat från Alex författarlexikon.

  Jag tycker man kan se ett visst samband mellan poesin i boken "Ur mitt lyckliga liv" från 2000 och hennes två ungdomsböcker "Ingen grekisk gud, precis" (2002) och "Dansar Elias? Nej!". Där finns en längtan om kärlek och en obearbetad sorg. Jag har fastnat för den här korta dikten.

De mycket unga vidrör inte gräset när de letar efter orden, sjunkna stenar.
Hur ser din djupnad ut?
Jag tänker mig en vakenhet, en syrlig strand. Och något strömmar.
Som Schubert. Som natt, kanske. Vattenvägar.

(Ur mitt lyckliga liv. Stockholm : Norstedt, 2000)

Munspelet böjer tonerna

  I kväll tar bloggen fram det mest behändiga instrument som finns, munspelet. Bob Dylan är väl en av de främsta (och mest känd) bland utövarna. Jag kommer inte fokusera på Dylan utan lyfta fram tre andra kompositioner. Instrumentet kallas harmonica på engelska, men i blueskretsar förekommer även smeknamnet "harp", alltså bluesens harpa.

Sugar Blue (James Whiting, f. 1949)

  Det blir rejält drag direkt genom virtuosen Sugar Blue och låten Hoochie Coochie Man. Det finns inte många som kan leverera ett sådant solo på munspel. Jag hoppas ni lyssnar igenom hela klippet. Jag anser att bluesgenren är den enda musikstil som lyckas blanda allvar och lek, två av livets väsentligaste ingredienser, så att det blir gripande.

  "Hoochie Coochie Man" är en blues standard skriven av Willie Dixon och först inspelningen gjorde Muddy Waters 1954. Låten innehåller referenser till hoodoo med folkliga magiska element. Det blev en av Waters mest populära och identifierbara låtar och hjälpte till att säkra Dixon's roll som Chess Records låtskrivare. I begreppet "hoochie coochie" ligger en hel del eroticism, även om det främst refererar till en provokativ dans. Källa: Wikipedia

Hoochie Coochie Man
(Text & Music: Willie Dixon, 1915-1992)

The gypsy woman told my mother
Before I was born
You got a boy child's comin'
He's gonna be a son of a gun
He gonna make pretty women
Jump and shout
Then the world wanna know
What this all about?

But you know I'm him
Everybody knows I'm him
Well you know I'm the, Hoochie Coochie Man
Everybody knows I'm him

I got a black cat bone
I got a mojo too
I got the Johnny Conkeroo
I'm gonna mess with you
I'm gonna make you girls
Lead me by my hand
Then the world will know
That I'm a Hoochie Coochie Man

But you know I'm him
Everybody knows I'm him
Well you know I'm the Hoochie Coochie Man
Everybody knows I'm him

On the seventh hours
On the seventh day
On the seventh month
The seven doctors say
You was born for good luck
And that you'll see
I got seven hundred dollars
And don't you mess with me

But you know I'm him
Everybody knows I'm him
Well you know we're the Hoochie Coochie boy
The whole round world knows we here

***

  Nästa artist och upphovsman är lite av ett mysterium. Det finns nästan ingen information om låten, mer än sångtexten. Inte heller artisten har någon väldokumenterad biografi. Det finns exempelvis oklarheter kring hans födelsedatum. Däremot vet man att han antog namnet Sonny Boy Williamson när den förste Sonny Boy avled 1948. 

  Miller var under lång tid ledare för King Biscuit Time, vilket var en radioshow, som sändes på radiostationen KFFA i Helena, Arkansas. Denna radiostation gjorde bl.a. reklam för en viss typ av majsmjöl. Miller spelade in låtar för Chess Records under 1950- och 1960-talet och under denna tid var han en av USA:s populäraste musiker, hans musik var uppskattad av både svarta och vita, något som för tiden var ganska ovanligt i USA. Källa: Wikipedia

Don't lose your eye, by Sonny Boy Williamson II (Rice Miller)

Don't lose your eye, man, to spite your face
I don't want you to lose that eye, man, to spite your face
Because if people started snitchin' on ya, 
Can't hide at no place.

If you do wrong, the world gonna find you out
If you do wrong, the world gonna find you out
You know you can't do wrong and get by 
-- ain't no use in tryin' -- the dogs that doubt.

If I was you, I'd play fair in anything I do
If I was you, I'd play fair in anything I do
Any time that the people find out that you're crooked man their not goin', 
Do nothin' in the world for you.

My daddy taught me, ever since I was a child
My daddy taught me, ever since I was a child
Always treat your neighbors right, be fair with your friends like wild.

***

  Jag avslutar med en välkänd låt (dock saknar jag något bra klipp med munspel) ur countrymusikens "hall of fame". Den polska munspelaren Beata Kossowska har spelat in en underbar version som går att finna hos Spotify. Hon har för övrigt gjort en fascinerande version av Rod Stewarts "Sailing" också.

  "Take Me Home, Country Roads" är en sång skriven av Bill Danoff, Taffy Nivert och John Denver. Den var med på hans album "Poems, Prayers and Promises" (1971). Singeln gick upp till nummer 2 på den amerikanska Billboard Hot 100.

Take me home, country roads

Almost heaven, West Virginia
Blue ridge mountains, Shenandoah river
Life is old there, older than the trees
Younger than the mountains, growin' like a breeze

Country roads, take me home
To the place I belong
West Virginia, mountain momma
Take me home, country roads

All my memories, they gather 'round her
Miner's lady, stranger to blue water
Dark and dusty, painted on the sky
Misty taste of moonshine, teardrops in my eyes

Country roads, take me home
To the place I belong
West Virginia, mountain momma
Take me home, country roads

I hear her voice in the mornin' hour she calls me
The radio reminds me of my home far away
And drivin' down the road I get a feeling
That I should have been home yesterday, yesterday

Country roads, take me home
To the place I belong
West Virginia, mountain momma
Take me home, country roads

Country roads, take me home
To the place I belong
West Virginia, West Virginia, mountain momma, oh momma
Take me home, country roads
Take me home, down country roads
Take me home, down country roads