Inside New York

  Under sportlovsveckan har jag gått ner i mörkret igen. Inlägget om New York i veckans Musikfredag släpps idag, trots den vanliga lördagshuvudvärken. Vi får se om snön faller i mitt alfabet under nattimmarna.

*

  Jag börjar med att presentera en norrländsk låtskrivare. Frida Hyvönen, född 1977 i Robertsfors, är en svensk singer-songwriter och artist. Hon tilldelades Nöjesguidens musikpris 2005, samma år som hon släppte sin debutskiva Until Death Comes. 2006 släpptes samma skiva i Europa och USA. I början av 2007 kom albumet Frida Hyvönen Gives You: Music from the Dance Performance Pudel, vilket den 29 oktober 2008 följdes upp med Silence is wild. 2009 kom "Drottninglandet", ett samarbete i bok/skivform med fotografen Elin Berge.
  2008 tilldelades hon DN:s kulturpris. 2009 spelade hon som första svenska popartist på Dramaten. Källa: Wikipedia

N.Y, av Frida Hyvönen
(från Until Death Comes. Label: Licking Fingers, 2005)

Today the first snow went to see the ground
The white and innocent to watch and learn
In silent houses quiet christmas trees
stand sadly wrapped in electricity
Na na na na na na
The smell of winter makes me sick for love
It brings back memories from another world
Streets full of strangers stories unheard
six hours back across the ocean
Calling me pretty names, New York
Flattering me way too much, New York
Romance is in the air, New York
I wanna be a part of you, New York
For this kind of hunger there is no word
This kind of rage that doesn't know how to 
make itself heard
A universe expanding out of hand
drawn towards its hollow black surroundings
Sing me your final call, New York
No need to tease me more, New York
My heart ain't where I'm at, New York
I wanna be a part of you New York

***

  Inom samma musikstil hittar vi Rosie Thomas och hennes "All the way to New York City".

  Rosie Thomas, född 1978 i Livonia, Michigan, är en amerikansk singer/songwriter och ståuppkomiker. Genom gemensamma vänner träffade hon Trey Many och tillsammans började de spela i bandet Velour 100. Bandet spelade in en EP och gjorde några få korta turnéer, på vilka hon kom i kontakt med Damien Jurado och Pedro the Lion. Därefter flyttade hon till Seattle för att gå på Cornish College. Efter detta bestämde hon sig för att satsa på en solokarriär. Debutalbumet When We Were Small släpptes den 22 januari 2001.
  Rosie Thomas uppträder också som ståuppkomiker med karaktären Sheila Saputo, ett olycksdrabbat pizzabud. Källa: Wikipedia

All the way to New York City, by Rosie Thomas
(from These friends of mine. Label: Sing-A-Long, 2006)

I wish I could take you with me
All the way to New York City
We could get an apartment there
Be closer to our families

We can take my station wagon
And fill it to the brim
And wave goodbye to all our lovely friends
Never to return again

You could write for picture shows
And I could get a job
Waiting tables at a restaurant
Where famous people like to go

We could buy old overcoats
And walk through the snow
All the way around Central Park
Our cheeks as pink as wild roses

We could take the subway home
And stare at our reflections
In the window panes of the train
And see how much New York has changed us

***

  Och så avslutar jag med en personlig favorit. Jag gillar genren, jag gillar musikvideon, och jag gillar Paloma Faith.

  Paloma Faith (Paloma Faith Bloomfield), född 21 juli 1981 i Hackney, London, Storbritannien, är en brittisk sångerska. Hon är en av flera sångerskor under 2000-talets slut som inspirerats av äldre soul, jazz och R&B-musik och hon har angett Etta James och Billie Holiday som stora inspirationskällor.
  Paloma Faith fick skivkontrakt på Epic Records och släppte sin första singel Stone Cold Sober i mitten av 2009. Låten handlar om att vara den enda nyktra personen på en fest. Singeln var framgångsrik i Storbritannien där den nådde #17 på singellistan. I september samma år släpptes hennes andra singel New York, vilken även den blev en hit i hemlandet och även en mindre internationell framgång. Källa: Wikipedia

New York (two verses and refrain), by Paloma Faith
(from Do You Want the Truth or Something Beautiful?. Text & Music: Paloma Faith and Jodi Marr. Label: Epic, 2009.)

The days were long and the nights so cold
the pages turned and the tale unfolds
He'd left me for another lady.
She stood so tall and she never slept
There was not one moment he could regret
He'd left me for another lady

He took my hand one day and told me he was leaving, me disbelieving and I, I, I, I, I, I, I, I had to let him go

Her name was New York, New York, and she took his heart away oh my Her name was New York, New York, she had poisoned his sweet mind

mmm.. The wolves they howled for my lost soul
I fell down a deep black hole, He'd left me for another lady
she poured the drinks and she poured the power
A diamond girl who could talk for hours
He'd left me for another lady
...

Blod, mode och Juul

  Förra veckan visade riktningen österut på Utblickens kompass. Det var Japan och östra USA (New York) som gällde då. I dag pekar pilen åt andra hållet; mot västra USA (Los Angeles), samt mot England och Danmark.

*

  I nättidningsforum förekommer ibland dråpliga exempel från insändarsidor, både innehållsmässiga och språkliga sådana. I Los Angeles Times har man en kolumn som kallas Creativity Corner, dit exempelvis pedagoger eller föräldrar kan skicka barns texter och bilder. En dikt av en nioåring, som publicerades söndagen den 1 februari, har fått en del att höja på ögonbrynen. 

      The fire is red as blood. I watch the flames go up in the air as I taste the sadness of the people whose houses have burnt to the ground. I turn back, but all I hear is the bursting and explosion of flame. Gabi, 9 år

  Jag tror att läraren som genomförde skrivuppgiften hoppades på något i den här stilen. Även Christophers treradiga dikt publicerades i LA Times, 1 februari.

      Seashells are shining. Seashells are like ocean waves. Seashells beam at night.  Christopher, 9 år

***

  I tidningen The Guardian väljer lyrikredaktören Carol Rumens varje vecka ut "Poem of the week". Till förrförra veckan (v. 7) hade hon valt ut en satirisk dikt om dåtidens mode. Dikten publicerades första gången den 29 december 1799. Författare till texten var Mary Darby Robinson (1757-1800), men vid diktens publicering använde hon sig av ett av sina alias, "Tabitha Bramble". Jag tycker inte att diktens satir är särskilt elak, utan snarare ganska humoristisk.

Modern Female Fashions, by Mary Darby Robinson
(First published in Morning Post, 29 december 1799.)

A FORM, as any taper, fine;
A head like half-pint bason;
Where golden cords, and bands entwine,
As rich as fleece of JASON.

A pair of shoulders strong and wide,
Breast-works of size resisting;
Bare arms, long dangling by the side,
And shoes, of ragged listing.

Cravats, like towels thick and broad,
Long tippets made of bear-skin,
Muffs, that a RUSSIAN might applaud,
And rouge to spoil a fair skin.

Long petticoats, to hide the feet,
Silk hose, with clocks of scarlet;
A load of perfume, sick’ning sweet,
made by Parisian VARLET.

A bowl of straw to deck the head,
Like porringer, unmeaning;
A bunch of poppies, flaming red,
With tawdry ribands, streaming.

A bush of hair, the brow to shade,
Sometimes the eye to cover;
A necklace that might be displayed
By OTAHEITEAN lover!

Long chains of gold about the neck
Like a Sultana shining;
Bracelets, the snowy arms to deck,
And cords the body twining.

Bare ears on either side the head,
Like wood-wild savage SATYR;
Tinted with deep vermilion red,
To mock the flush of nature.

Red elbows, gauzy gloves, that add
An icy cov’ring merely;
A wadded coat, the shape to pad,
Like Dutch woman – or nearly.

Such is CAPRICE! but, LOVELY KIND,
Oh! let each mental feature
Proclaim the labour of the mind,
And leave your charms to NATURE.

***

  För en vecka sedan presenterades de nominerade författarna till Nordiska rådets litteraturpris 2015.  Det var som vanligt 14 namn och 14 titlar, varav fyra diktsamlingar. En av de två svenska nomineringarna gick till Bruno K. Öijer för hans senaste samling, "Och natten viskade Annabel Lee". En annan nominerad poet är danska Pia Juul (f. 1962).

*

  Den danska poeten, prosaisten och dramatikern Pia Juul föddes i Korsør på Själland, tillbringade sina första år i Skælskør men bodde mellan sex och arton års ålder i en by i Himmerland på Nordjylland; hon har själv framhållit betydelsen av uppväxten i en lantlig miljö. 
  Vid sidan av författarskapet har hon varit medredaktör för en litterär tidskrift, och hon har översatt en rad författare - Gabriella Håkansson och Ted Hughes, för att ta ett par mycket skilda exempel. Hon har tilldelats en rad litterära utmärkelser, och 2005 blev hon invald i Danska Akademin. 

  Pia Juul debuterade 1985 med diktsamlingen "levende og lukket" (här som ofta annars undviker hon bruket av versaler), beskriven som en slags utvecklingshistoria om en flickas vuxenblivande. Hon har sedan skrivit romaner, dikt- och novellsamlingar, barn- och ungdomsböcker samt dramatik för radio och för scenen. Källa: Alex författarlexikon

  Hennes senaste diktsamling på svenska, "Radioteatern : vi sänder : Koblenz", är skriven som en teaterpjäs. Huvudkaraktären är Eliza C, och hon förekommer i boken i åldrarna 10, 20, 40 och 60. I inledningen får vi klart för oss vilka några ur persongalleriet är, var de befinner sig och vad de ska prata om. Det börjar med att Eliza (20 år) vaknar.

Ur Radioteatern : vi sänder : Koblenz, av Pia Juul
(Göteborg : Kabusa böcker, 2012. Översättning: Jörgen Lind.)

Gryning, höst.
En fasan skräller högljutt på bakgården.
En bil kör långsamt förbi.
Vinden drar i trädkronorna.
Inomhus.

En vattenkran droppar i en diskho.
Stål. Det ekar tomt, som droppar den i
en stor tom lokal. Men det är en
liten lägenhet. Kylskåpet brummar. Hon
sover alldeles intill det.
Man hör hennes andetag.
Man hör hennes täcke.
Man hör att det är en järnsäng.
Man hör hennes gny i drömmen,
hennes väckarklocka. Den tickar.
Nu ringer den dånande.
Klockan är sju.
Eliza C är tjugo år. Hon vaknar. Hon jämrar sig.

Börja med ditt starkaste minne.

Passing through the poetry world

  Mars månad har ett rikt utbud av poesifestivaler, på båda sidor om Atlanten. I kväll tänder jag poesins lanternor så att ni hittar farlederna till Skottland, Hamar och Umeå.

  Skottlands Internationella Poesifestival kallas "Stanza". Den går av stapeln i St. Andrews mellan 4:e och 8:e mars.

  Följande deklaration gäller för årets festival:
Our themes for StAnza 2015 will be Unfinished Business, and an Archipelago of Poetry.

In the first, mindful of the famous Valéry quote  that ‘a poem is never finished…’, we will have a focus on poetry as a creative process, including editing, translation, collection, selection and collaboration in traditional and experimental poetics, as well as poetry engaged with the unfinished business of daily life.

For our second theme we embrace poetry which is coastal, tidal and ‘insular’, while also considering how as poets and festivals or organisations, we exist not only as individual islands, but rather as part of an Archipelago of Poetry.

  Bland huvudpoeterna på festivalen återfinns Anne Stevenson, Simon Armitage, Carolyn Forché, Paul Durcan, Alice Notley, m.fl.

  Alice Notley föddes 1945 i Arizona och växte upp i Needles, Kalifornien. Hon var verksam inom New York's poesivärld under 1960- och 70-talen, och hon identifieras ofta med de så kallade andra generationens New York School poeter, men hennes arbete motstår varje period klassificering. Källa: Poetry Foundation

The Goddess Who Created This Passing World, by Alice Notley
(from Selected poems of Alice Notley. Hoboken, N.J. : Talisman House, 1993.)

The Goddess who created this passing world
Said Let there be lightbulbs & liquefaction
Life spilled out onto the street, colors whirled
Cars & the variously shod feet were born
And the past & future & I born too   
Light as airmail paper away she flew   
To Annapurna or Mt. McKinley   
Or both but instantly
Clarified, composed, forever was I   
Meant by her to recognize a painting   
As beautiful or a movie stunning   
And to adore the finitude of words   
And understand as surfaces my dreams   
Know the eye the organ of affection   
And depths to be inflections   
Of her voice & wrist & smile

***

  I norska Hamar sjösätts årets Nordiska Samtidspoesifestival den 5 mars. Kapten, eller rättare sagt festivalpoet, för evenemanget är författaren Cecilie Løveid. Bland deltagarna vid lördagens huvudnummer, "Nordisk lyrikkaften", finns Steinar Opstad (NO), Tone Hødnebø (NO), Eva Ström (SE), Gyrðir Elíasson (IS), Ida Börjel (SE), och Christina Hagen (DK).

  Cecilie Løveid (född 21 augusti 1951 i Mysen, nu Eidsberg) är en norsk dramatiker, författare och lyriker. Hon har gått på Kunst- og håndverkskolen och studerat teatervetenskap. Under 1980- och 1990-talen räknades hon som en av Norges främsta dramatiker. Många av hennes pjäser är översatta och framförda internationellt. Källa: Wikipedia

Innkjøpsliste, av Cecilie Løveid
(från Svartere bunader : dikt. Oslo : Kolon forlag, 2010.)

Antoni Gaudí (1852-1926)

Åtte doble dørhåndtak
En salamander
En drage
En grønn vase med grønne blomster
Et hus med smurfetak
Et engleskrivebord med
utfellbare vinger
som hurtig kan klappes inn og ut
er alt som trengs
for å få Den Hellige Familie
på plass

***

Littfest i Umeå 12-14 mars

  Det stora dragplåstret till Littfest i Umeå (nu när P.O. Enquist hoppat av) blir Jeanette Winterson. Men det blir också besök av ett flertal internationella poeter, flera av dem är ganska unga: Gašper Bivšek, Slovenien, Ana Brnardić, Kroatien, Harry Man, Storbritannien, Katja Perat, Slovenien och Tom Van de Voorde, Belgien;  och så bloggens favoritdebutant från förra året, Pernilla Berglund.

  Den något mer erfarna serbiska poeten Dragana Mladenović (f. 1977) kommer också. Hon har sedan sin debut 2003 utkommit med sex prisbelönta, hyllade och omdebatterade diktsamlingar. Mladenović har i sitt arbete genomgående försökt hitta nya vägar och områden för sitt språk. Dikternas material och tema kan vara hämtade från egna vardagliga upplevelser såväl som det omgivande samhället, politiken och historien. Hon blandar utopiska visioner och statsbyggande idéer, deras genomförande och misslyckande. Källa: Förlagsbeskrivning

I sin sjätte diktsamling "Släkten", den första på svenska, beskriver hon två olika släkters relationer och kopplingar till Balkankonflikten och tiden därefter. I den första delen får man följa systrarna Sara och Mila beskrivningar av andra släktmedlemmar, exempelvis morbrodern som lever i sin källaren som en konsekvens av Natobombningarna 1999.

Ur Släkten, av Dragana Mladenović
(Släkten. Malmö : Rámus, 2012.)

17.

på kvällen rullar morbror
ut madrassen
ur skänken

medan jag sjunker
berättar han
att min mor födde mig
i den källaren
och att alla grannarna och
en läkare från huset bredvid
var här på grund
av bomberna
och att de tog tag i mina ben
dra ryck
och att jag var
liten och gråtig
men vackrast av alla
och ute dundrade det
något förskräckligt

Dainty Doily Dill Weed whispers in my ear

  Åter dags för lite engelsk barnpoesi i bloggen. Kvällens fjärde diktbidrag är hämtad från en antologi. Det tycks finnas gott om antologier för barnpoesi, i England och USA. I Sverige är de lika rara som kvastfeningar.

I heard it from Alice Zucchini :
poems about the garden
Text: Juanita Havill
Illustratör: Christine Davenier
San Francisco : Chronicle Books, 2006

  Vi börjar i trädgården, även om tanken på den känns främmande när snö och slask växelvis härskar över omgivningen.

*

  Juanita Havill (född 1949) är en amerikansk barnboksförfattare, mest känd för böckerna om Jamaica (en väldigt speciell flicka). Hon har också skrivit en roman för unga vuxna, Eyes Like Willy's (2004). Hon föddes i Evansville, Indiana och växte upp i Mount Carmel, Illinois. Hon är för närvarande bosatt i Arizona.

Bildtexten ovan innehåller de här roliga raderna:

Dainty Doily Dill Weed
dances in the breeze,
waving yellow bossoms´,
calling to the peas.

"Ready for the holiday?
It's coming in July.
Pop! Pop! Dazzle fireworks
lighting up the sky."

Dainty Doily Dill Weed
dances in the breeze,
blurting out the news to
everyone she sees.

*

  Det bjuds också på trädgårdens egen vaggvisa.

Garden Lullaby, by Juanita Havill
(from I heard it from Alice Zucchini : poems about the garden. San Francisco : Chronicle Books, 2006.)

Sudden hush when the sun goes down.
Night in the garden and the soothing sound
of crickets chirping lullabies.

Sweet dreams, little peas, ten to a pod.
Good night, radishes, tucked under sod.
Gone are the bees and butterflies.

Heads of lettuce wilted by sun
recuperate when the day is done.
Closed are all the potatoes’ eyes.

Tomatoes snooze and eggplants doze.
All is still while the moonlight glows
save crickets chirping lullabies.

***

  Antologin jag nämnde i ingressen heter "The sun in me : poems about the planet" och är sammanställd av Judith Nicholls (f. 1941). Hon är ytterligare en garant för kvalitet inom utgivningen av barnpoesi och en naturlig efterföljd till mina tidigare inlägg om Chrissie Gittins, Mary Ann Hoberman och antologin med barnpoesi från 1800-talet. Oj, vad vi är distanserade av anglosaxarna.

Så här fantastiskt kan det bli och låta när Judith Nicholls läser upp sin dikt "Winter". Klicka på länken!

Winter, by Judith Nicholls
(from Midnight forest and other poems. London : Faber, 1987.)

Winter crept, 
through the whispering wood, 
hushing fir and oak; 
crushed each leaf and froze each web — 
but never a word he spoke. 

Winter prowled 
by the shivering sea, 
lifting sand and stone; 
nipped at each limpet silently — 
and then moved on. 

Winter raced 
down the frozen stream, 
catching at his breath; 
on his lips were icicles, 
at his back was death.

The sun in me
Redaktör: Judith Nicholls
Illustratör: Beth Krommes
Cambridge, MA : Barefoot Books, 2003.

  Bokens titel är tagen från Moira Andrew's dikt. Hon är född och utbildad i Skottland, men är numera bosatt och verksam i Cornwall. Hon har jobbat som rektor, "college-föreläsare" och handledare i kreativt skrivande vid universitetet i Glamorgan. Källa: poetry pf

The sun in me, by Moira Andrew
(from The sun in me : poems about the planet. Cambridge, MA : Barefoot Books, 2003.)

The sun is in me, 
pale morning flames 
setting my still-sleeping 
heart alight. 

The wind is in me, 
clear blue breath 
leading my bare feet 
into a new day. 

The sea is in me, 
deep green waves 
whispering wild music 
in my ears. 

The river is in me, 
dark brown waters 
swirling its questions 
around my head. 

The moon is in me, 
sad silver beams 
painting my dreams 
with shadows.

***

  Jag avslutar med en bok för de allra yngsta. Den är skriven av Lin Oliver. Hon har en helt fantastisk webbsajt och en rik produktion i bagaget. Vill ni veta er om henne föreslår jag ett klick på Lin Oliver.

Little poems for tiny ears
Text: Lin Oliver
Illustratör: Tomie dePaola
New York : Nancy Paulsen Books, [2014]

My high chair, by Lin Oliver
(from Little poems for tiny ears. New York : Nancy Paulsen Books, [2014].)

I like to drop food from my chair.
It lands kerplop, but I don’t care.
I watch it fall down to the floor.
It’s so much fun, I toss some more.

My mom says no, my dad says please
Stop launching bits of toast and cheese.
They’re right--I will try hard to stop
But first...just one more small kerplop!”

Astrid hade den rätta knycken

  Flera av citaten jag använt mig av under rubriken "Kloka kvinnor" har varit härligt tillspetsade. Lite motsols, kan man beskriva dem som. Kvällens avsnitt bli det sista i min måndagsserie. Och vad kan vara bättre än att avsluta följetongen med Sveriges klokaste kvinna, Astrid Lindgren.

Vi på Saltkråkan (TV-serie 1964)

*

Vad kvinnor sagt om idéer och galenskap

"Det är med idéer som med småbarn. Man tycker bäst om sina egna." Moa Martinson

  Moa Martinson (egentligen Helga Maria Swartz), svensk författare, född 1890 i Vårdnäs i Östergötland som dotter till en ogift textilarbeterska. Hon växte upp i statarmiljö - styvfadern var lantarbetare på gårdarna runt Norrköping. Hennes skolgång bestod endast av folkskola och först i vuxen ålder utbildade hon sig till kallskänka. 1910 gifte hon sig med grovarbetaren Karl Johansson från Ösmo på Södertörn och fram till 1916 fick hon fem söner. De två yngsta omkom tragiskt i en drunkningsolycka 1925 och maken tog sitt liv 1928. Under sitt dopnamn Helga - hon började kalla sig Moa först efter 1927 - medarbetade hon från 1922 i den syndikalistiska och anarkistiska pressen. 1927 träffade hon den 14 år yngre författaren Harry Martinson, då en fattig, kringluffande poet. De gifte sig 1929 och var sedan bosatta i ett torp i Sorunda. Dit kom ofta flera andra proletärförfattare på besök, bl.a. Ivar Lo-Johansson som långt senare skrev om makarna Martinsons äktenskapsproblem i boken "Tröskeln" (1982) - äktenskapet upplöstes officiellt 1941.

   Utöver sitt med tiden omfattande författarskap, totalt skrev hon ett tjugotal böcker, var Moa Martinson också verksam i en rad offentliga sammanhang, ofta av politisk karaktär. Hon utgav en enda diktsamling, "Motsols" (1937), från vilken nedanstående dikt är hämtad. Källa: Alex författarlexikon

Neuros (VI), av Moa Martinson (1890-1964)
(ur Motsols. Stockholm : Tiden, 1937.)

Tjäder

I början av skräckdrömmarnas år gick sju tjädrar på en äng. De var blå som det blåa i vingarna på anddrakar, men de var ändå tjädrar. Drömmen bestämde så.
Luften över ängen var klarblå, gräset var grönblått. Ur sina vingar plockade fåglarna blekblå blommor och lade på ängen.
Långt borta lyste över ett vågigt krön en blå dimma, allt dallrande i det blåas alla nyanser.
Fåglarna plockade blommor, blomma efter blomma, ur sina fjädrar och lade på ängen. Det var den vackraste dröm jag haft i dröm och i vaka. Den hjälpte mig genom skräckdrömmarnas år. Varje afton väntade jag på den drömmen: lugnet på den blåa ängen, de tysta fåglarna.
Men drömmen kom aldrig igen.

***

"Bara de kloka är i besittning av idéer. De flesta människor är besatta av idéer." Mary Elizabeth Coleridge

  Mary Elizabeth Coleridge (1861 - 1907) var en brittisk romanförfattare och poet som också skrev essäer och recensioner. Hon undervisade vid London Working Women's College i tolv år från 1895 till 1907. Hon skrev poesi under pseudonymen Anodos.
  Hon reste vida omkring i hela sitt liv, även om hennes hem var i London, där hon bodde med sin familj. Hennes far var Arthur Duke Coleridge som tillsammans med sångerskan Jenny Lind, var ansvarig för bildandet av London Bach Choir 1875. Andra vänner till hennes familj var Robert Browning, Lord Alfred Tennyson, John Millais och Fanny Kemble. Källa: Wikipedia

Beware!, by Mary Elizabeth Coleridge
(from The collected poems of Mary Coleridge / edited, with an introduction, by Theresa Whistler. London : Hart-Davis, 1954.)

Her yellow hair is soft, and her soft eyes
     Are as the dove's for meekness.  Only feel
The softness of the hand in mine that lies!
     The sheath is velvet, but the sword is steel.

Soft are her footsteps; and her low replies
     The lover's woe like softest music heal.
Ah, let him still remember and be wise,
     The sheath is velvet, but the sword is steel!

***

"Något budskap har jag inte. Men jag vill gärna sprida en allmän tolerans för mänskligt vansinne." Astrid Lindgren

Astrid Lindgren (1907-2002)

  Astrid Lindgren, född och uppvuxen på gården Näs, strax utanför Vimmerby i Småland. Föräldrarna, Samuel August och Hanna Ericsson, var lantbrukare. Efter realexamen 1923, med svenska som bästa ämne, arbetade Astrid Lindgren som korrekturläsare på Wimmerby Tidning. Hon skrev också notiser och små reportage. 1926 flyttade hon till Stockholm för att utbilda sig till sekreterare. Samma år födde hon sonen Lars (död 1986), som de första åren bodde i fosterfamilj. 1928 anställdes hon som kontorist på KAK. Där träffade hon också sin blivande man, kontorschef Sture Lindgren (död 1952). Paret gifte sig 1931 och tre år senare fick Astrid sitt andra barn, dottern Karin. 1941 flyttade familjen till en större lägenhet på Dalagatan med utsikt över Vasaparken. Där förblev Astrid Lindgren sedan bosatt hela sitt liv. Vid debuten 1944 var hon 37 år och hemmafru men två år senare anställdes hon som chef för Rabén & Sjögrens barnboksavdelning, en avdelning om hon sedan förestod fram till 1970.

    För många svenskar i alla åldrar har miljön i Astrid Lindgrens böcker blivit sinnebilden för Barndomen, som man drömmer och önskar att den var. Inte minst har Ilon Wikland, som illustrerat många av hennes böcker, bidragit till detta. En lång rad av böckerna har under årens lopp också filmatiserats, både som TV-serier och långfilmer. "Vi på Saltkråkan" blev en stor succé på 60-talet. Pippi, Emil, Madicken, Bullerbyn, Lotta på Bråkmakargatan, Bröderna Lejonhjärta och Ronja rövardotter har också filmatiserats och nya filmer tillkommer alltjämt. Källa: Alex författarlexikon

  Astrid Lindgren gav inte ut någon diktsamling, men i flera av hennes böcker finns ljuvliga, nästan poetiska, textavsnitt. Följande utdrag från Vi på Saltkråkan, från 1964, är ett sådant.

Ibland är det som om livet plockade ut en av sina dagar och sa: "Dig ska jag ge allt! Du ska bli en av de där rosenröda dagarna som skimrar i minnet när alla andra är glömda."
Det här är en sådan dag.
Inte för alla människor naturligtvis.
Många, många gråter just nu och kommer att minnas
den här dagen med förtvivlan, det är underligt att tänka sig.
Men för oss Melkersons i Snickargården på Saltkråkan är det här en dag så bubblande full av lust och fröjd och glans och glädje, så jag vet inte vad vi ska ta oss till med den.

Underbarnet Ylva

  Dagens söndagsporträtt följer ett barns värld. Författaren debuterade nämligen som 13-åring! Idag är hon förmodligen Sveriges främsta religiösa diktare. Det hindrar inte en icke-troende, som diktarkeologen, från att uppskatta hennes talang och kvaliteter. 

Slipade stenar ("havets barn")

*

Ylva Eggehorn (f. 1950)

  Min första läsupplevelse av Ylva Eggehorns litteratur var hennes romandebut, den självbiografiska "Kvarteret Radiomottagaren" (1994). Den tyckte jag mycket om. Däremot har jag inte läst så mycket av hennes lyrik.

  Ylva Eggehorn föddes som Ylva Nilsson i Älvsjö söder om Stockholm 1950. Hon tog studenten på Adolf Fredriks musikgymnasium 1968 och bedrev därefter akademiska studier i litteraturhistoria och teologi. Hon blev religiös och aktivt troende i de tidiga tonåren, kristendomen präglar också hennes författarskap. Eggehorn debuterade tretton år gammal som poet, men har därefter även skrivit romaner, psalmer, essäer och biografier.

  Ylva Eggehorn har i första hand publicerat lyrik där hennes dikter uttrycker en kristen tro och ofta utgår från något bibelord. Debuten "Havsbarn" (1963) ledde direkt till framgång, hon betraktades som ett lyriskt underbarn (exempelvis av Bo Setterlind som skrev förordet till debutboken) och framträdde i Hylands hörna. Källa: Alex författarlexikon

*

Havsbarn, av Ylva Eggehorn

(ur Havsbarn : dikter. Stockholm : Bonnier, 1963.)

Den låg där i sanden en dag;
solbelyst, slipad
av vågor och skum
och av vind.
Jag tog upp den
och kände den varma tyngden;
lik ett barn, som sover tryggt
hos modern.
Då drog över solen en sky
vågskummet stelnade
En röst ljöd så vredgad:
"Vem stjäl havets barn?"

Jag släppte stenen
som om den bränt mig med sin solvärme
och sprang därifrån.

***

  Hur många erkända poeter har debuterat före 15 års ålder? Och hur ofta publiceras en dikt av en sjuåring i en diktsamling? Jag väljer att publicera denna tidiga dikt, mest för att den påminner om en dikt jag själv skrev i de tidigatonåren.

Livets stig, av Ylva Eggehorn

(ur Havsbarn : dikter. Stockholm : Bonnier, 1963.)

Skogskyrkogården, Stockholm

På livets stig skall jag vandra

som så många andra före mig
där skall jag hjälpa andra
som på stigen inte klarar sig.

***

  Jag avslutar med min favoritdikt ur Ylva Eggehorns debutverk.

Fjällbjörk, av Ylva Eggehorn

(ur Havsbarn : dikter. Stockholm : Bonnier, 1963.)

En handfull mull
en skreva berg
ett stycke luft
är allt du har.
Pinad av blåsten
slagen av regnet
förtorkad av solen
stympad av blixten
klängande, knotig
förvriden, förkrympt -
dock: du står kvar.

Now you see it .. now you don't

  Himlafenomenen avlöser varandra i lördagsalfabetet. För en vecka sedan slog blixten ner och i kväll slår Aurora Borealis på strömmen. 

Aurora Borealis ('norrsken')

  Men vi börjar hemma hos Edith Södergran.

*

M som i Moln - samling av i luften svävande vattendroppar eller iskristaller. Moln i jordens atmosfär förekommer nästan uteslutande i troposfären, dvs. i de lägsta 10–15 kilometerna. Undantag är pärlemormoln på ca 20–30 km höjd och nattlysande moln vid mesopausen på ca 80 km höjd. 
Moln uppstår då luft avkyls så att den blir mättad på vattenånga och kondensation sker. Molndropparna bildas genom att vattenånga kondenserar på små partiklar, kondensationskärnor (radie ca 0,1 μm), vilka i varierande mängd alltid finns i atmosfären. Dropparna växer därefter dels genom fortsatt kondensation, dels genom kollision och sammanslagning med varandra. 
  Några ordsammansättningar och nyanser: molnbank; molnfri; molntäcke; stackmoln -
"ett moln av tobaksrök"; "ett moln av myggor"; orosmoln. Källa: NE

Irrande moln, av Edith Södergran (1892-1923)
(från Dikter. Borgå : Schildt, 1916.)

Irrande moln ha fastnat vid bergets brant,
ändlösa timmar stå de i tystnad och vänta:
vill dem en jagande vind över slätten strö,
skola de stiga med solen högt över topparnas snö.
Irrande moln ha ställt sig i solens väg,
vardagens sorgefanor hänga så tunga,
nere i dalen går livet med släpande steg,
en flygels toner ur öppnade fönster sjunga.
Lapp på lapp är dalens brokiga matta,
fast som socker är höjdernas eviga snö ...
Vintern stiger sakta ned i dalen.
Jättarna le.

***

N som i Norrsken - aurora borealis, och sydsken, aurora australis, med det gemensamma namnet polarsken, ljusfenomen på himlen som företrädesvis kan ses i jordens polarområden. 
  Norrsken uppstår när energirika elektroner från rymden (mestadels från solen) faller in mot jordatmosfärens övre del. I Sverige inträffar magnetisk midnatt omkring kl. 22, och norrsken kan då ofta ses i de allra nordligaste delarna av landet. 
  I Norden har norrsken vanligen ansetts varsla om väderomslag, speciellt snöfall och hårt väder, medan samer och nordsvenska nybyggare ansett det tyda på att vädret skall bli varmare. Ordet har använts sedan 1733. Källa: NE

An Aurora Borealis (four last verses), by Dinah Craik (1826-1887)
(from Poems. Boston: Ticknor and Fields, 1866.)

...

Nay, beauteous light, nay, light that fills
The whole heaven like a dream of morn,
As waking upon northern hills
She smiles to find herself newborn--

Strange light, I know thou wilt not stay,
That many an hour must come and go
Before the pale November day
Break in the east, forlorn and slow.

Yet blest one gleam--one gleam like this,
When all heaven brightens in our sight,
And the long night that was and is
And shall be, vanishes in light;

O blest one hour like this! to rise
And see grief's shadows backward roll;
While bursts on unaccustomed eyes
The glad Aurora of the soul.

***

O som i Ozon eller Ozone - är en ytterst reaktiv, starkt oxiderande, instabil och i ren form explosiv gas, som känns igen på sin egenartade doft. Även i låga halter är den giftig. Den är ljusblå och ca 1,5 gånger tyngre än luft av samma tryck och temperatur. Ozon absorberar ultraviolett och infraröd strålning. 
  Sedan början av 1980-talet förekommer årligen en kraftig uttunning, ett ozonhål, över Antarktis under september–oktober. Under dessa månader mer än halveras det ozonskikt som normalt uppträder där. Uttunning av ozonskiktet ger sämre skydd mot farliga delar av solens ultravioletta strålning. Kring Antarktis och även över Australien har denna strålning ökat. Ökade doser kan för människan leda till hudcancer (melanom) samt ge skador på växt- och djurlivet i havet och på land.
  Historiskt sedan 1841; av ty. Ozon med samma betydelse; från grekiska ozein 'lukta'. Källa: NE

Illustration av ozonlagret

Ozone, by Rita Dove (f. 1952)
(from Grace notes : poems. New York : Norton, cop. 1989.)

Everything civilized will whistle before
it rages - kettle of the asthmatic,
the aerosol can and its immaculate awl
perforating the dome of heaven.

We wire the sky for comfort;
we thread it through our lungs for a perfect fit.
We've arranged this calm, though it is constantly unraveling.

Where does it go then,

atmosphere suckered up

an invisable flue?

How can we know where it goes?

A gentleman pokes blue through a buttonhole.

Rising, the pulse

sings:

memento mei

The sky is wired so it won't fall down.
Each house notches into its neighbor
and then the next, the whole row scaldingly white,
unmistakable as a set of bared teeth.

to pull the plug

to disappear into an empty bouquet

If only we could lose ourselves
in the wreckage of the moment! Forget
where we stand, dead center, and
look up, look up,
track a falling star ...

                                  now you see it

                                                        now you don't