1) Under 67 dagar (1 januari - 8 mars) kommer bloggen enbart publicera texter av kvinnliga författare. Jag har tröttnat på de mansdominerade diktantologierna. Perioden kommer att avslutas med Internationella kvinnodagen och en hyllning till någon antologi där enbart kvinnliga poeter medverkar.
Resultat: Det var inga större problem att fylla de 67 dagarna med kvinnliga författare. Men året slutade nästan i 50-50 mellan könen, i alla fall. Där finns mer att göra.
2) Mitt mål är att bloggen ska erbjuda 300 inlägg under 2015.
Resultat: Det här är inlägg nummer 350. Målet är nått med råge, trots att jag tog avsked under en månadsperiod.
3) Mottot för 2015: Ett fantasifullt år med skimrande natthimlar.
Resultat: Mottot går väl inte att mäta. Men om jag tittar på de författare och dikter som nominerats till bloggens utmärkelser, så tycker jag verkligen att året levde upp till förutsägelsen.
***
Nu väntar 2016. Vilka löften ska jag sätta upp den här gången?
1) Förutom att fortsätta lyfta fram kvinnliga författare så ska jag låta fler debutanter komma med i bloggen.
2) Jag är skolbibliotekarie, och med den yrkeserfarenheten borde jag kunna få ihop fler inlägg med barnpoesi. Det borde gå även om jag byter arbetsplats om en vecka, och går från grundskoleåldern till gymnasieungdomar.
3) Mottot för 2016: Att sträva efter tidlöshet genom att sprida poesi för alla åldrar.
***
Förra nyårsafton innehöll en dikt av Naomi Shihab Nye. Likt Skansen vill jag ha en tradition, så det blir en ny dikt av Naomi Shihab Nye. Den publicerades i bloggen i mars månad.
Two countries, by Naomi Shihab Nye
(from Yellow glove. Portland, OR : Breitenbush Books, 1986.)
Skin remembers how long the years grow
when skin is not touched, a gray tunnel
of singleness, feather lost from the tail
of a bird, swirling onto a step,
swept away by someone who never saw
i was a feather. Skin ate, walked,
slept by itself, knew how to raise a
see-you-later hand. But skin felt
it was never seen, never known as
a land on the map, nose like a city,
hip like a city, gleaming dome of the mosque
and the hundred corridors of cinnamon and rope.
Skin had hope, that's what skin does.
Heals over the scarred place, makes a road.
Love means you breathe in two countries.
And skin remembers - silk, spiny grass,
deep in the pocket that is skin's secret own.
Even now, when skin is not alone,
it remembers being alone and thanks something larger
that there are travelers, that people go places
larger than themselves.
***
Under de första tio veckorna av 2016 blir det inga tematiska kategorier av typen, "Stjärnhimlen" eller "Världshaven".
Måndagarna bjuder på engelsk och svensk barnpoesi.
Under tisdagarna blir det Konst och Poesi, i ny skepnad. Det blir inte tolkningar av konstverk, utan snarare en form av samklang.
Under tio onsdagar tar åttiotalisterna över. Både svenska och utländska författare födda på 80-talet, ges plats.
Torsdagarna är vikta för Utblicken.
Musikfredagarna delas mellan "Tonsatta dikter" och "Poetry with playlist".
Lördagarna ger er tio kvinnoporträtt, varav tre av dem inleder en genomgång av tio amerikanska staters "Poet Laureates".
På söndagarna återkommer Diktarkeologen. Det blir tio arkivdokumentationer av kända och okända författarskap.
**
Längre fram under året blir det nya Tria Carmina-sviter och ett alfabet som är inspirerat av en ordning djur. Jag kommer att bevaka staden London och studera webbmagasin.
Förhoppningsvis händer det roliga saker på biblioteken världen över, för det har jag tänkt att berätta om.
PSTC är under omplanering. Kanske blir det en individuell tävling istället och i bokcirkelform? Klart är att frågorna När? Hur ofta? Hur länge? kommer att stå i centrum vid urvalet.
Och till hösten hämtar jag på nytt inspiration från "Split this rock".
Vem vet, kanske landar jag på en ö i Sommarsverige.
**
Apropå tonsatta dikter; kommer ni ihåg Sofie Livebrant och hennes projekt att göra musik till Jeanette Winterson's roman "Lighthousekeeping". Det är nu klart, hela låtsviten finns på Spotify, och de har spelat i olika fyrar. Här får ni "Breathe in, breathe out".
***
Fast årets sista ord blir Tomas Tranströmers. Inlägget jag skrev efter hans bortgång, är det som jag är mest stolt över. Vill ni läsa det igen hittar ni det via länken.
(Ur Minnena ser mig, av Tomas Tranströmer. Stockholm : Bonnier, 1993.)
Inom mig bär jag mina tidigare ansikten, som ett träd har sina årsringar. Det är summan av dem som är ”jag”. Spegeln ser bara mitt senaste ansikte, jag känner alla mina tidigare.
