Stjärnhimlen, del 9 - Lejonet

  Kikarna har siktet inställt på Lejonets stjärnbild. Det latinska namnet är Leo. De flesta amatörastronomer är överens om att det är den konstellation som mest liknar vad den skall föreställa. Det går tydligt att se en liggande lejonhanne med sitt stora huvud och man.

  Det nemeiska lejonet var inom den grekiska mytologin en avkomma till monstret Tyfon och Echidna, "moder till alla monster". Lejonet levde i en grotta nära Nemea, därav namnet. Som unge sändes lejonet till månen och togs om hand av mångudinnan Selene som älskade att kela med det. När lejonet blev äldre blev det bara till besvär varför hon kastade ner det till jorden till Nemea där det började terrorisera den omgivande trakten. Det enda sättet man skulle kunna ta död på odjuret skulle vara ansikte mot ansikte utan några som helst vapen att skydda sig med. Herakles kramade ihjäl det nemeiska lejonet, vilket blev hans första stordåd. Källa: Wikipedia

***

  Även i detta avsnitt vänder jag mig till Karlfeldt för en dikt om stjärntecken.

Lejonets barn (två verser), av Erik Axel Karlfeldt (1864-1931)
(ur Fridolins visor och andra dikter. Stockholm : Wahlström & Widstrand, 1898.)

Vi ha arv av vår fader, vi ha märg av hans märg, 
och en livsglöd som aldrig blir sval.
Det förnöjer oss att vistas på de stormdigra berg, 
men vi trivas ej i trångsinnets dal.

Våra egna förstå ej vår brinnande håg,
och de klaffare höja sina gnyn;
men vi blicka utan fruktan upp mot djurkretsens tåg, 
där det tecknar våra öden i skyn.

***

  Lejonets stjärntecken infaller mellan 23/7 och 22/8. Det sägs om dem att Lejonets rätta element är i solens glans. De har inget emot att visa upp sig inför allmän beskådning. Allt som görs ska göras i stor stil och gärna något dramatiskt. Lyx och överdåd är inte främmande för ett lejon. Inte heller generositet mot omgivningen när andan faller på. Till lejonets natur hör ett gott självförtroende. Med det kommer både en vilja och förmåga att leda andra. Baksidan är att det goda självförtroendet kan gå över i ren egoism och ett evigt sökande efter smicker. Källa: stjärntecken.se

  Jag tänker inte försöka uttala mig om författarnas personligheter den här gången. De två poeter jag valt för Lejonets stjärntecken är John Ashbery och Percy Bysshe Shelley. För ovanlighetens skull börjar jag med nutiden.

  John Ashbery (f. 1927) anses vara den poet som förkroppsligar den postmoderna poesin - oklar och obegriplig för många läsare, vacker, subtil och mångbottnad för många andra. Att tvunget efterlysa och söka betydelser och mening låter sig nu knappast göras i Ashbery dikter; det vore detsamma som att försöka förstå fågelns sång som många gånger kan vara verkligt vacker trots att vi inte kan fånga dess betydelse. "Mitt mål är att skapa en dikt som inte ens kritikern kan säga något om", har Ashbery formulerat det. Källa: Alex författarlexikon

  Jag är ingen beundrare av den här sortens poesi, men vill ändå ge er ett bidrag.

Like any leaves, by John Ashbery
(from Quick question : new poems. New York : Ecco, 2012.)

Thay said the birds didn't do any damage.
The life we row to the uneasy center,
mosquito by mosquito, loses the forest.

But that was a different tower, It won't fold
or digress. As confusing as a slap on the arm,
runners loop back to the confessional.

***

  Det blir två ytterligheter den här gången. Kvällens andra "Lejon-poet" står mig mycket närmare. Det gäller både språkligt och idémässigt. Dikten som avslutar det här inlägget åskådliggör en kunskapssyn som jag själv står bakom.

  Percy Bysshe Shelley är vid sidan av Keats och Byron romantikens stora engelska poet. De tre nämns ofta tillsammans förenade av vänskapsband och inte minst av sina tragiska livsöden. I likhet med Byron utmanade Shelley den allmänna opinionen och den vedertagna samhällsmoralen genom angrepp på kristendomen och genom sin tro på den fria kärleken. Medan Byron snarare positionerade sig som en romantisk outsider riktade Shelley sin kritik mot orättvisor och begränsningar i det sociala och emotionella livet.

  Upplysningens idéer, som myndigförklarade människan i förhållande till auktoriteter och hävdade hennes rätt att tänka fritt, kom till uttryck i hans politiska och religiösa kritik. I motsats till upplysningens rationalitet och förnuftstänkande använde han motiv från romantisk naturmystik och jagets begär och längtan efter frihet genomströmmar hans diktning. Källa: Alex författarlexikon

Till en ballong lastad med kunskap, av Percy Bysshe Shelley (1792-1822)
(ur En katedral av färgat glas : Shelley, Byron, Keats och deras epok / urval och presentation av Gunnar Harding ; dikttolkningar: Gunnar Harding. Stockholm : Gedin, 1997.)

Du klot av eld som över jorden glider
I kvällens tystnad genom eterns dimmor,
Mot blåa djup där solnedgångens strimmor
Tycks blekna för det klara ljus du sprider -
Snart skall du störta likt en meteor
Och släckas ut, men elden som du bär
Kan inte kvävas; fastän rätten är
Död och begraven nu, din glöd består:
Du bär en strimma ljus till de förtryckta,
En hoppets gnista tänds på hyddans härd.
Den glimmar likt en nytänd frihets lykta;
Och Sanningen, förkvävd i mörkrets värld,
Skall lysa likt en praktfull morgonglöd
Över en jord där Falskheten är död.

Ett sidospår mot Hamlets slott

  Det femte avsnittet i serien Poeten och Översättaren vänder sig till en något yngre publik, även om den översatta boken är skriven av en världspoet. När det gäller översättaren så beskrevs hon som genial, av den store teaterregissören Ingmar Bergman. Bara en sån sak.

Kronborg slott

  Thomas Stearns (T.S.) Eliot är en av de mest betydande poeterna från 1900-talet. Hans viktigaste verk är "Det öde landet" vars översättning (av Karin Boye) jag snuddade vid i ett antikvariatinlägg nyligen. Kvällens bok handlar om katter och utgör inspirationskälla till den populära musikalen "Cats".

  "De knepiga katternas bok" (Old Possum's Book of Practical Cats) är en humoristisk samling dikter på engelska från 1939 som behandlar olika katters personligheter, levnadsöden och vänskapskretsar. Boken översattes av Britt G. Hallqvist och utkom i sin första svenska utgåva 1949. Källa: Wikipedia

Gus, teaterkatten (avslutande delen) / av T.S. Eliot (1888-1965)
(ur De knepiga katternas bok ; till svenskan av Britt G.Hallgvist ; ill. av Nicolas Bentley. Stockholm : Bonnier, 1949.)

Och bjuder man Gus på ett litet glas gin
berättar han stolt om sin roll i East Lynne.
Och nämner man Shakespeare förtäljer han glatt
om pjäsen där han fick statera som katt.
En gång var han tiger och jaga med smak
en indisk major som kröp i en kloak.
Och spöke agerar han ännu i dag
med kusliga läten så man kan få slag.

På ett rep över scenen balansgång han gått
att rädda ett barn ur ett brinnande slott.
"Den nutida ungdomen har ingen pli",
sa Gus, "ingen träning, men det hade vi.
Det fick man på drottning Victorias tid!
Nu tycker jag konsten har kommit på glid
och särskilt teatern går stadigt tillbaka
(här kliade Gusten sin skäggiga haka).
Modern dramatik må va aldrig så gräll,
den bleknar dock bort mot den lysande kväll
då jag gjorde historia
och vann mig min gloria
som Frostiga Flamman, den Fule på Fjäll!"

***

  Det fullkomligt kryllar av märkliga kattpersonligheter i boken. Läsaren får möta Rum Tum Tugger, Mungojerry och Rumpelistump och Mister Mistoffeliss. Min favorit är nog järnvägskatten Knös, tågets säkerhetsvakt och kontrollant.

Järnvägskatten Knös (avslutande delen), av T.S. Eliot
(ur De knepiga katternas bok ; till svenskan av Britt G.Hallgvist ; ill. av Nicolas Bentley. Stockholm : Bonnier, 1949.)

Så kryper man ner i sin sköna bädd
och släcker sitt dämpade ljus.
Man kan sova gott. Man är inte rädd,
här finns ingen enda mus.
Man har kastat bekymren på tågets katt
och man snarkar vid skenornas brus.

Intill nattens sista väkt Knös är nyter och perfekt.
Alltemellanåt han dricker lite te.
Och blir drycken alltför sliski kan han spetsa den med whisky,
och han loppar sej när klockan går mot tre.

Stoke Ferry Railway Station

När ni snarkade i Stoke kväste Knös ett väntsalsbråk,
ja han kväste det allenast med en blick.

Sen blev luften lite kvav och i Preston steg han av
och där hälsade han stinsen med en nick.
Ni var vaken i Dumfries. Där stod Knös och en polis
och de dryftade ett järnvägssabotage.
Ni steg av i Cheviot. Där fick järnvägskatten brått
och han hjälpte er med dörrar och bagage.

Nu viftar Knösen med svansen glatt
och ni anar hans trofasta själ.
"Jag sköter min plikt som en järnvägskatt.
Tills vi träffas igen - farväl!"

***

  Det är inte många författare och översättare som kan mäta sig med Britt G. Hallqvist när det gäller produktion. Hon har översatt barnramsor och Shakespeare, Goethes Faust, operor, och lyrik. Däremellan skrev hon själv lyrik, barnberättelser, barnopera, kyrkovisor, kyrkospel, psalmer, etc. Det var för övrigt i samband med översättningen av Hamlet som Bergman föreslog att G:et i hennes namn borde stå för Genial (istället för Gerda).

  En liten kort repetition av hennes uppväxt och bakgrund: född i Umeå, men uppvuxen i Visby. Fadern var lektor, modern (född Henschen) bland annat lärare och översättare. Spår ifrån uppväxten på Gotland finner man i hennes texter, såsom glimtar av barndomens lekplatser vid Östersjön, och även som dialektord i dikten "Barndomsland". Källa: Alex författarlexikon

  Ett urval av hennes arbeten publicerades i boken "Gräset skrattar" från 1991. Jag har valt en dikt som ursprungligen fanns med i Vers på resa (1969).

Sidovägen, av Britt G. Hallqvist (1914-1997)
(ur Gräset skrattar : dikter ; Margareta Schildt har gjort urvalet. Stockholm : Bonniers juniorförl., 1991.)

Den sidoväg vi aldrig körde in på,
vart förde den?
Det tänkte jag så ofta på i somras
och gör så än.

Jag bad och bad, men nej,
vi hade jämt så brått!
Nu tror jag att den vägen ledde
till ett förtrollat slott.

Ett slott dit aldrig någon kommer,
en vild och snärjig park att smyga i,
en underjordisk gång, en grotta ...
Åh, varför körde vi förbi?

En väg som slank iväg bland gröna snår ...
De stora sa:
"Kanske ett annat år!"

Men nej, jag vet
att sidovägens hemlighet
den får jag aldrig reda på,
och aldrig, aldrig får jag gå
i en förvildad park, till ett förtrollat slott
 ... för vi har jämt så brått!

Love, memories and views

  Han är född i Madrid men växte upp i Miami. Hans mamma är från Kuba. Så småningom vågade han stå för sin homosexualitet. 
  Richard Blanco skriver om nycklarna till identitetssökandet, utifrån kulturell, nationell och sexuell synvinkel. Och han gör det otroligt bra!

  Han har faktiskt bara gett ut tre diktsamlingar. Men som jag tidigare har tagit upp i bloggen så fick han framföra en uppläsning vid Barack Obamas andra presidentinstallation. Snacka om kometkarriär.

  De tre utgivna böckerna är: City of a Hundred Fires (1997), Directions to the Beach of the Dead (2005) och Looking for the Gulf Motel (2012).

  Jag har läst den sistnämnda. Den innehåller både fina prosadikter och lite längre dikter på fri vers. Hans språk är så följsamt och ömsint att det är lätt att ta till sig texterna. Jag kan varmt rekommendera hans dikter till såväl tonåringar som till en vuxen publik. "Looking for a Gulf Motel" är så här långt den bästa samling jag läst under 2015. Det var oerhört svårt att välja ut dikter från den. Men här får ni en fantastisk betraktelse om favoritrummet i barndomshemmet.

El Florida Room, by Richard Blanco (f. 1968)
(from Looking for a Gulf Motel. Pittsburgh, Pa. : University of Pittsburgh Press, 2012.)

Not a study or a den, but El Florida
as my mother called it, a pretty name
for the room with the prettiest view
of the lipstick-red hibiscus puckered up
against the windows, the tepid breeze
laden with the brown-sugar scent
of loquats drifting in from the yard.

Lipstick-red Hibiscus

Not a sunroom, but where the sun
both rose and set, all day the shadows
of banana trees fan-dancing across
the floor, and if it rained, it rained
the loudest, like marbles plunking
across the roof under constant threat
of coconus ready to fall from the sky.

Not a sitting room, but El Florida, where
I sat alone for hours with butterflies
frozen on the polyester curtains
and faces of Lladró figurines: sad angels,
clowns, and princesses with eyes glazed
blue and gray, gazing from nehind
the glass doors of the wall cabinet.

Not a TV room, but where I watched
Creature Feature as a boy, clinging
to my brother, safe from vampires
in the same sofa where I fell in love
with Clint Eastwood and my Abuelo
watching westerns, or pitying women
crying in telenovelas with my Abuela.

Not a family room, but the room where
my father twirled his hair while listening
to eight-tracks of Elvis, read Nietzsche
and Kant a few months before he died,
where my mother learned to dance alone
as she swept, and I learned salsa pressed
against my Tía Julia's enormous breasts.

At the edge of the city, in the company
of crickets, beside the empty clothesline,
telephone wires, and the moon, tonight
my life is an old friend sitting with me
not in the living room, but in the light
of El Florida, as quiet and necessary
as any star shining above it.

***

  Jag måste ge er en dikt till. Jag kunde ha valt den utmärkta beskrivningen av fördomarna han mötte från äldre kubanska släktingar när han var klar över sin sexuella läggning. Jag kunde ha valt den avslutande förklarande dikten till varför han blev författare. Men jag valde följande prosadikt om kärlekens betydelse för valen vi gör.

Thicker than country, by Richard Blanco
(from Looking for a Gulf Motel. Pittsburgh, Pa. : University of Pittsburgh Press, 2012.)

A Cuban like me living in Maine? Well,
what the hell, Mark loves his native snow
and I don't mind it, really. I love icicles,
even though I still decorate the house
with seashells and starfish. Sometimes
I want to raise chickens and pigs, wonder
if I could grow even a small mango tree
in my three-season porch. But mostly,
I'm happy with hemlocks and birches
towering over the house, their shadows
like sundials, the cool breeze blowing
even in the summer. Sometimes I miss
the melody of Spanish, a little, and I play
Celia Cruz, dance alone in the basement.
Sometimes I miss the taste of white rice
with picadillo - so I cook, but it's never
as good as my mother's. I don't miss her
or the smell of her Cuban bread as much
as I should. Most days I wonder why, but
when Mark comes home like an astronaut
dressed in his ski clothes, or I spy him
planting petunias in the spring, his face
smudged with this earth, or barbequing
in the summer when he asks me if I want
a hamberg or a cheezeberg as he calls them -
still making me laugh after twelve years -

Bald Mountain, Camden, Maine

I understand why the mountains here
are enough, white with snow or green
with palms, mountains are mountains,
but love is thicker than any country.

I ett tyst kvarter

  Den viktigaste redaktören för svenskt musiktryck måste vara Ingemar Hahne. Han är mannen bakom bokserien Vispop och åtskilliga sångböcker, däribland trion "Svenska visor - de bästa svenska visorna genom tiderna", "Svenska sånger - våra tidlösa sångklassiker" och "Svenska visor - den gröna samlingen". I kväll har jag valt tre sångstycken ur den sistnämnda.

Vy över Gamla Hagalund

  Först ett besök på "Lyckliga gatan". Den blev en stor succé för Anna-Lena Löfgren, 1967. Originalet är italienskt, Il ragazzo della via Gluck, och fick svensk text genom Britt Lindeborg (1928-1978). Den italienska versionen handlar om en pojke som växer upp i slummen, men som överger sin familj för att flytta in till staden.
  Lindeborg växte upp i Gamla Hagalund och inspirerades till den svenska texten när kåkstaden revs under 1960-talet. Även Lindeborgs självbiografi har fått namnet Lyckliga gatan - du finns inte mer. Källa: Wikipedia

Lyckliga gatan, framförd av Anna-Lena Löfgren (1944-2010)
(Svensk text: Britt Lindeborg, Musik: Adriano Celentano.)

Minnena kommer så ofta till mig
nu är allt borta jag fattar det ej.
Borta är huset där murgrönan klängde
borta är grinden där vi stod och hängde.
Lyckliga gata du som varje dag hörde vårt glam
en gång fanns rosor här, där nu en stad fort växer fram.

Lyckliga gatan du finns inte mer,
Du har försvunnit med hela kvarter
Tystnat har leken, tystnat har sången
Högt över marken svävar betongen
När jag kom åter var allt så förändrat
trampat och skövlat, fördärvat och skändat
Skall mellan dessa höga hus en dag, stiga en sång
Lika förunderlig och skön som den vi hört en gång 

Ja, allt är borta, det är bara så!
Ändå så vill jag nog inte förstå,
att min idyll som ju alla vill glömma,
nu är en dröm som jag en gång fått drömma.
Allting är borta, huset och linden
och mina vänner skingrats för vinden.
Lyckliga gata det är tiden som här dragit fram.
Du fått ge vika nu för asfalt och för makadam

***

  För "Här kommer natten", svenskt tung-gung av Pugh Rogefeldt. Den finns med på hans debutalbum "Ja, dä ä dä" (1969) och utgavs också som singel samma år. Det kan vara värt att nämna de andra huvudpersonerna vid inspelningen. Låten spelades in i Metronome Studios i juni 1969 med Anders Burman som producent. Medverkade gjorde Rogefeldt på gitarr och sång, Jojje Wadenius på gitarr, bas och piano samt Janne "Loffe" Carlsson på trummor. Tekniker under inspelningen var Michael B. Tretow. Källa: Wikipedia

  Flera andra artister har spelat in låten, bland annat Eldkvarn och Marie Fredriksson. Sen är det säkert många som minns Miss Li's version i TV-succén "Så mycket bättre". Den kan återses i videoklippet efter sångtexten.

Här kommer natten, framförd av Pugh Rogefeldt (f. 1947)
(Text & Musik: Pugh Rogefeldt, Label: Metronome, 1969)

Här kommer natten
kall och underbart lång
här kommer mörkret
dape - dape -dape - da - da -da

När alla sover djupt av dagens förvärv
då kommer natten
dape - dape -dape - da - da -da

När du kommer
ska jag sitta här och ta allt som du ger mig
och när du går
vet jag att du snart är här igen

Se staden lyser
i alla regnbågens färger
se staden lyser
dape - dape -dape - da - da -da

Se alla männskor
som gråter skrattar och lider
här kommer natten
dape - dape -dape - da - da -da

När du kommer
ska jag sitta här och ta allt som du ger mig
och när du går
vet jag att du snart är här igen

***

  Hela tiden finns "Flugan i rummet" som en påminnelse om vilka vi är. Det finns inget tillgängligt ljudklipp på Cajsa-Stina Åkerströms låt. Jag hänvisar er till Spotify, eller andra tjänster.

Flugan i rummet, framförd av Cajsa-Stina Åkerström (f. 1967)
(Text & Musik: Cajsa-Stina Åkerström, Label: Metronome, 2002.)

Jag är luften som finns 
runtomkring dig
jag är marken där du går
jag är kläderna som sitter på dig
jag är vinden i ditt hår
jag är flugan som far runt i rummet
och följer allt du gör
så se upp med var du fäster blicken
det är den jag lever för

Jag kan dig mer än du förstår
jag är steget före vart du går
innan du ens hunnit tänka här
så är jag sedan länge där

Jag har stått här i ett hörn och väntat
snart träder jag fram
undrar om du någon gång har hört hur
jag viskat ditt namn
jag är den som ringer mitt i natten
jag är någon som stör
men tänk efter vad du säger till mig
det är det jag lever för

Jag kan dig mer än du förstår...

Jag är muggen som du dricker te ur
jag är sitsen på din stol
jag är frimärket du slickar på nu
jag är vattnet i din pool
jag är dofterna som kittlar din näsa
jag är ljuden du hör
var försiktig med ditt leende nu
det är jag beredd att dö för

Jag kan dig mer än du förstår...

Löven faller sent

  I dag återkommer "Utblicken" över poesivärlden. En av bloggens populäraste rubriker. Jag har hittat en intressant pedagogisk möjlighet hos Academy of American Poets. Nya Zeeland har fått en ny Poet Laureate. Och jag har studerat dikter skrivna av en stor musikartist, som nyligen stod på en scen i Sverige. Vem tror ni jag syftar på?

Patti Smith

  En ny pedagogisk resurs öppnas upp för amerikanska lärare under nästa vecka. Genom att registrera sig hos poet.org får man tillgång till en dikt ur organisationens databas med tillhörande lärarhandledning. Även andra intresserade tycks kunna anmäla sin e-postadress. Jag har gjort det och väntar med spänning på utskicket den 2 september.
  Projektledare för lektionsserien är organisationens "Educator in Residence", Dr. Madeleine Fuchs Holzer. Hon har tidigare presenterat liknande material om följande dikt, skriven av Derek Walcott.

A Far Cry from Africa, by Derek Walcott (f. 1930)
(from Collected poems, 1948-1984. New York : Farrar, Straus & Giroux, 1986.)

A wind is ruffling the tawny pelt
Of Africa. Kikuyu, quick as flies,
Batten upon the bloodstreams of the veldt.
Corpses are scattered through a paradise.
Only the worm, colonel of carrion, cries:
“Waste no compassion on these separate dead!”
Statistics justify and scholars seize
The salients of colonial policy.
What is that to the white child hacked in bed?
To savages, expendable as Jews?

Threshed out by beaters, the long rushes break
In a white dust of ibises whose cries
Have wheeled since civilization’s dawn
From the parched river or beast-teeming plain.
The violence of beast on beast is read
As natural law, but upright man
Seeks his divinity by inflicting pain.
Delirious as these worried beasts, his wars
Dance to the tightened carcass of a drum,
While he calls courage still that native dread
Of the white peace contracted by the dead.

Again brutish necessity wipes its hands
Upon the napkin of a dirty cause, again
A waste of our compassion, as with Spain,
The gorilla wrestles with the superman.
I who am poisoned with the blood of both,
Where shall I turn, divided to the vein?
I who have cursed
The drunken officer of British rule, how choose
Between this Africa and the English tongue I love?
Betray them both, or give back what they give?
How can I face such slaughter and be cool?
How can I turn from Africa and live?

***

  Författaren med det svenskklingande namnet Christian Karlson [C.K] Stead har utnämnts till ny Poet Laureate i Nya Zeeland. 
  Stead är en poet och romanförfattare som uppnådde internationellt rykte med The New Poetic : Yeats till Eliot ( 1964 ), som blev ett standardverk om modern poesi.

  Stead studerade vid University of Auckland ( BA 1954, MA  1955) och University of Bristol, England (Ph.D. , 1961). Från 1959 till 1986 undervisade han vid University of Auckland och blev fullvärdig professor 1968. Hans första diktsamling "Whether the Will Is Free: Poems 1954–62" publicerades 1964. Källa: Encyclopedia Britannica

The green enclave, by C.K. Stead (f. 1932)
(from The yellow buoy. Todmorden : Arc, 2013.)

In the green enclave everything is forgiven.

The thrush that woke before dawn
has built her house in the hedge.

Even the rat climbing into the compost
    for the Feast of Fruit is blessed.

The cat is sleeping in shade, and you
    are dozing of course -

in your dreams, writing this poem.

***

  Lördag 15 augusti uppträdde Patti Smith på festivalen Way out West i Göteborg. Hon framför under touren sitt klassiska album "Horses" i sin helhet. 
  Det var den amerikanska rocksångerskans debutalbum, utgivet i november 1975.

  Även om de försäljningsmässiga framgångarna var ganska blygsamma, med en 47:e plats som bästa placering på Billboardlistan, ses albumet som en viktig influens inte minst för den tidiga punken. Källa: Wikipedia

  Det finns två diktsamlingar av Patti Smith på svenska. Jag har läst "Oskuldens tecken".

Löven faller sent, av Patti Smith (f. 1946)
(ur Oskuldens tecken ; översättning: Niclas Nilsson och Marie Silkeberg. Stockholm : Brombergs, 2010.)

Löven faller sent, platanerna
är klädda att föra luften i dans.

De håller ut i det kalla ljuset,
från stjärna till stjärna, där musiken silas.

För två händer sedan var fingrarna dina
och höll en gitarr som räckts dig av vår son.

Han blundade, en metronom
slog takten som en vilsen vind

medan ögonlocken rytmiskt slöts
som årets minne och minnets slut.

I stigande cirklar valsar
luftströmmar kring den ostyriga stammen,

klänningarna lossas, de faller
skimrande, en efter en,

som för att ge sitt ord:
någonstans är du bortom allt ont.

Ur språkets ax

  Det är åter lite berg-och-dal i mitt privatliv. Jag orkade inte formulera mig igår. Däremot har det ljusnat på juryfronten till PSTC-finalen. Det blir minst fyra medlemmar som läser de utvalda dikterna. I kväll blir det ett stilla antikvariatbesök.

***

  Nyligen erbjöds Esaias Tegnérs (1782-1846) samlade skrifter på antikvariat.net. Jag har genom åren läst en hel del av hans klassiska lyrik. Men i kväll bjuder jag på ett par av hans omdömen om världens språk. Minns att han var professor i grekiska.
  Så här skrev han om det språket (år 1817):

Sångmön älskar dig högst, ty modersmålet är kärast. 
All den olympiska ätt, gracerna talte som du. 
Troget, som klädningen fäst uppå den badande flickan, 
Låter du känslorna ses, röjer du tankarnas växt.

Medan det nuvarande världsspråket engelskan fick följande omdöme:

Språk för de stammande gjort, vart ord är ett embryon hos dig, 
En hälft stöter du fram, en hälft sväljer du ner. 
Allt i ditt fädernesland med ångmaskiner bedrives; 
Käraste, skaffa dig snart en för din tunga också!

***

  Det gick också att köpa Vilhelm Ekelunds "Melodier i skymning" (1902).

  Vilhelm Ekelund (1880-1949) debuterade i den lundensiska studentkalendern I skilda färger år 1900. Ett par månader senare samma år utkom han med sin egen första diktsamling, Vårbris. I dessa tidiga verk mottogs han som en arvtagare till skånska poeter som A.U. Bååth, Emil Kléen och Ola Hansson. De följande åren fram till 1909 utkom han med flera diktsamlingar innan han lämnade poesin för gott och med essäsamlingen Antikt ideal positionerade sig som en betydande essä- och aforismförfattare.

Ekelund var poetiskt inspirerad av Ola Hansson som han ansåg vara den mest betydelsefulla poeten i Sverige sedan Erik Johan Stagnelius. Ekelund tillhörde, precis som Ola Hansson, en symbolistisk riktning inom lyriken. I Swedenborgs anda lät han själstillstånd och attityder speglas av växter. Detta gällde främst hans hemtrakter i Skåne, Ringsjöbygden, ur vilken han hämtade mycket inspiration. Källa: Wikipedia

Jag har valt en passande dikt för sammanhanget.

Det våta kornets doft, av Vilhelm Ekelund
(ur Melodier i skymning. Stockholm : Bonnier, 1902)

Det våta kornets doft tung över nejden vilar, 
augustikvällens luft är kvalmigt våt och ljum 
och töcknig, utan vind; beslöjat månljus silar 
i långsamt flöde ned kring rymden öde, skum. 

Och vart jag vänder mig, är trakten som en sjö 
av dunkelt saffransgult som vågar, rinner, simmar 
och grönvitt guld, som blekt och trolskt ur dunklen glimmar 
på axens toppar och på ängars slagna hö. 

Så går jag längre in och längre, längre sänker 
mig ned i denna glans, som tyckes sakta frysa 
och stelna fast och hård ju mer töcknet dränker. 
Dött skiner fältens korn, dött trädens kronor lysa.

***

  Ett annat fint erbjudande var två verk av Sigurd Agrell (1881-1937), "Purpurhjärtat" (1909) och "Antika kaméer och andra dikter" (1912).
  Sigurd Agrell är en helt ny bekantskap för mig. Agrell började sin poetiska karriär som 16-årig gymnasist i Örebro med översättningar och egna dikter i Lingvo internacia, en tidskrift på esperanto som börjat utkomma 1895 i Uppsala. Som student i Uppsala var Agrell medlem i det litterära studentkotteriet "Les quatre diables", dit också Sven Lidman, John Landquist och Harald Brising hörde. Hans poesi är symbolistisk och formsäker, men med den moderna fria versens inträngande i svensk poesi tystnade Agrell efterhand som poet. Källa: Wikipedia

(Ur "Purpurhjärtat" av Sigurd Agrell. Stockholm: Bonnier, 1909.)

Min kärlek blifvit alltför stor,
den pressar bröstet tungt.
Mitt hjärta, som därinne bor,
är än så vekt, så ungt.

Mitt hjärta tog min kärlek mot
så hvit och liten ömt till mods -
nu fyller, växt, den helt det opp
och pressar det till blods.

Mitt hjärta kan ej vara lugnt,
det ständigt skälfver i sin rot,
mitt hjärta är så vekt, så ungt,
så fullt af sorgset hopp.

Vid hvarje blodvågs mörka slag
det lif, som i mig bor,
i smärta kämpar efter dag.
Snart blir mitt hjärta mor.

Kärleken är befriande

  För tillfället lägger jag mycket tid på att slutföra PSTC 2015. Rekryteringen av jurymedlemmar har gått långsammare i år. Jag har dessutom haft ett par avhopp som ytterligare har försenat formeringen. I dagsläget har jag tre kvinnliga textbedömare. Jag räknar med att redovisa PSTC-finalen under vecka 38, lite senare än planerat.
  Till kvällens inlägg har jag än en gång hämtat kärleksinspiration från boken "121 dikter om kärlek", utgiven av Brombergs förlag (2011).

  Jag börjar med en klassisk visa, vars text först dök upp i Evert Taubes "Svärmerier" (1946). Egentligen består dikten av en endaste mening. Efter diktraderna får ni sonen Sven-Bertils framförande i ett ljudklipp.

Så skimrande var aldrig havet ..., av Evert Taube (1890-1976)
(först publicerad i Svärmerier. Stockholm : Bonnier, 1946.)

Så skimrande var aldrig havet
och stranden aldrig så befriande,
fälten, ängarna och träden, aldrig så vackra
och blommorna aldrig så ljuvligt doftande
som när du gick vid min sida
mot solnedgången, aftonen den underbara,
då dina lockar dolde mig för världen,
medan du dränkte alla mina sorger,
älskling,
i din första kyss.

***

  Vi fortsätter med en riktig kortis av poeten och dramatikern Pamela Jaskoviak. Hon är numera kåsör i radioprogrammet "Godmorgon, världen!".

Jag samlade ..., av Pamela Jaskoviak (f. 1966)
(ur 121 dikter om kärlek. Stockholm : Bromberg, 2011.)

Jag samlade på solglasögon
du speglade dej som i tjärnvatten
så föll vi samman.

***

  En humoristisk avslutningsmiddag bjuder May Engvall på. 
Under många år arbetade May Engvall som grafiker på Svenska Dagbladet, och blev där grafikerfackets första kvinnliga ordförande. 
  Hon gjorde sig känd som debattör och skrev otaliga artiklar i pressen. May Engvall var även en uppskattad kåsör i tidningen Folket under många år, då under signaturen Maj O´Näs.
Politiken var ett stort intresse för May Engvall och som 80-åring kandiderade hon till riksdagen för socialdemokraterna.

Som författare gav hon bland annat ut barnböcker såsom "Motellmysteriet" och "Kram och kyss : första ordboken om kärlek och sex". En annan bok, Tänk sig för Augusta, är publicerad på internet.

Han kommer i kväll!, av May Engvall (1927-2009)
(ur 121 dikter om kärlek. Stockholm : Bromberg, 2011.)

Han kommer i kväll!
Allt jag läst
om vit duk, levande ljus
och vin och smårätter
dundrar genom skallen.
Jag knuffas i snabbköpet
och köper för dyrt.
Kö till förbannelse
på systemet.
Mot röd gubbe
undgår jag döden
med två centimeter
utan att märka det.
I hissen avstår jag
med viss saknad
från att pussa grannen.
Timvis jäkt - allting klart.
Två minuter att duscha
och ta på vackra klänningen.
Det sista hinner jag inte.

Du är hos mej. Här hos mej!
När vi äntligen tänker på mat
är den kall.
Vinet är varmt och ljusen
nedbrunna.
Glupande hungriga
har vi inte en aning
om vad vi äter.

Skymning över innerstaden

  Till veckans översättningar har jag studerat boken "En katedral av färgat glas". Den utkom 1997 och innehåller Gunnar Hardings författarporträtt av Percy Bysshe Shelley, Lord Byron och John Keats. Tre betydande brittiska författare som alla dog unga, och dessutom långt från hemlandet. I mitt inlägg fokuserar jag på apoteksbiträdet som blev en av romantikens främsta skalder.

John Keats (1795-1821)

  Keats är en av romantikens mest centrala gestalter och han sammankopplas ofta med de två andra engelska romantiska poeterna Percy Shelley och Lord Byron som var verksamma vid samma tid. De är alla mytomspunna genom sina tragiska livsöden och brukar betecknas som den engelska litteraturens "unga döda". I själva verket finns det få förbindelselänkar mellan de två sistnämndas relativt privilegierade överklassliv och John Keats slitsamma tillvaro. 

[Han föddes i London och fadern, som ägde ett hyrkuskverk, förolyckades när sonen var åtta år. När modern gifte om sig flyttade Keats och hans tre yngre syskon till morfadern. Sex år efter fadern dog också modern och Keats stod ensam med ansvaret för sina syskon.]

  Även de litterära olikheterna är påfallande. Keats bejakade den fysiska världens skönhet och han ägnade sitt korta liv åt att söka skönheten och att försöka gestalta den. Hans dikter är elegiska stämningsstycken snarare än beskrivningar av skeenden och, till skillnad mot Shelley och Byron, tog han avstånd från alla försök att göra dikten till redskap för religiösa eller politiska budskap. Källa: Alex författarlexikon

*

En dag har gått, dess skönhet är nu släckt; av John Keats
(ur En katedral av färgat glas : Shelley, Byron, Keats och deras epok / urval och presentation av Gunnar Harding ; dikttolkningar: Gunnar Harding. Stockholm : Gedin, 1997.)

En dag har gått, dess skönhet är nu släckt!
Din röst, din mun, din hand, ditt mjuka bröst,
En viskning kvävd, din varma andedräkt,
Din blick, din midja, allt som var min tröst!
Blek är nu blomman, blek dess knoppars charm,
Blek är den skönhet mina ögon såg,
Blek den gestalt som vilat på min arm,
Så vit, så varm, ett paradis där låg
En stund intill mig; så var allt förbi
När en grå helgdag - eller helig natt -
Väver all kärlek till ett draperi
Av mörker över det förflutnas skratt.
Min bön till kärleksguden är nu slut,
Han såg min ånger, lät mig sova ut.

***

  Trots svårigheter blev första delen av år 1819 en inspirerande och kreativ tid för Keats. Under denna period skrev han några av sina viktigaste dikter, bland annat "Ode till en näktergal" och "Ode till en grekisk urna" (Ode on a Grecian Urn) vilka bidrog till att han fick en avgörande betydelse för den engelska litteraturen. 

  Kvällen eller skymningen hade en symbolisk funktion i poesin under 1700-talet. Flera av Keats dikter utspelar sig i skymningen. I "Ode till en näktergal" existerar skönheten och kärleken endast en kort stund innan gryningen tar vid och dikten avslutas i skymningen i ett tillstånd mellan vaka och dröm: "Var det en syn, var det en vaken dröm?". Källa: Alex författarlexikon

  Även i följande dikt har skymningen lagt sig tillrätta.

Till sömnen, av John Keats
(En katedral av färgat glas : Shelley, Byron, Keats och deras epok / urval och presentation av Gunnar Harding ; dikttolkningar: Gunnar Harding. Stockholm : Gedin, 1997.)

Du som åt nattens stillhet balsam skänker
Och som med milda fingrar vila ger
Åt skymningströtta ögon och försänker
Oss i gudomlig dvala, dig jag ber,
O ljuva Sömn, ge mina ögon frid
Mitt i den hymn som genom natten brusar
Emot sitt "Amen", lägg din vallmo vid
Min huvudgärd med klarhet som berusar.
Och fräls mig så, tills dagsljuset ej mer
Erinrar om den gångna dagens strid -
Fräls mig från Samvetet, likt mullvaden
Det gräver mörka gångar i min själ;
Vrid nyckeln runt sen porten stängts igen,
Försegla själens tysta kista väl.

***

  Jag vill med en gång poängtera att jag är väldigt förtjust i Gunnar Hardings poesi. Trots det, hade han nog inte varit mitt förstaval som översättare av Keats dikter. I mitt tycke ligger Shelley närmare Hardings tankegångar, och jag tycker faktiskt att man känner av det i Hardings kraftfulla tolkning av "Den befriade Prometheus"; ett textutdrag som verkligen berör i "En katedral av glas".

*

  Gunnar Harding räknas till en av våra främsta poeter. Hans första samlingar, fyllda av humor, underhållande med originella bilder, är påtagligt påverkade av samtida amerikansk undergroundpoesi. Stilen har beskrivits som driven, bildflödande, färgstark, öppen och resonerande med ett tilltal. Han förenar glädjen med djupt allvar och vemod. Där finns också en rytm och en musikalisk ton. Harding har kallats en uppslagsrik, humanistisk rebell som kämpar mot de hinder som begränsar människan från att växa. 

  Gunnar Harding drömde om att bli bildkonstnär och bokillustratör. Han utbildade sig på Konstfack.
  Han har själv sagt så här om sitt uttryckssätt i lyriken: "Jag tänker i färg. För mig är dikter visuella historier". Källa: Alex författarlexikon

  Vad är då naturligare än att bifoga en dikt, tillägnad konstnärsvännen Nils Kölare. En dikt som Harding uppger att han aldrig visade för konstnären före dennes död. Han tyckte själv den var för mörk i tonen.

Linde tvärbanestation
Hållplatsutsmyckning av Nils Kölare (2000)

Squares, av Gunnar Harding (f. 1940)
(ur Innerstad : dikter. Stockholm : Wahlström & Widstrand, 2009.)

Till Nils Kölare

Kvadraten är grunden för allt
som vi belamrar med bråte och sällsamheter.

Kvadraten är bordsskivan
där små hinkar med svartblå musslor placerats,
vinflaskor, glas, de vita tallrikarna, brödkorgen, sedan ostarna.
Allt har sina egna former
men de är ändå inskrivna i kvadraten
som cigaretterna
i ditt blanka etui.

Kvadraten är bordduken
över vilken samtalet formlöst driver.
Vi är gråhåriga nu,
men diskussionen ska ändå fortgå ett tag
med oförminskad styrka.
Ingen av oss kommer att minnas vad som sas,
bara att det var av största vikt just då.

En lätt sorgsenhet utesluter inte en viss esprit.
Den första blir kvar, den andra förflyktigas
som tobaksröken över bakgårdens fyrkant.

Den sista rutan är alltid svart.

Kvadraten är det nattliga torget
du korsar
i dina svarta och lila skor.

Kissing the color line goodbye

  Lördagens poet har ägnat stor del av sitt författarskap åt sina afro-amerikanska rötter och de civilrättsliga frågorna i det amerikanska samhället. Boken "Fast animal" (2012) var en av finalisterna till National Book Award det året. För ovanlighetens skull publicerar jag bara en dikt, men den utgör ett bra exempel på Tim Seibles sätt att skriva.

  Tim Seibles är född (1955) och uppvuxen i Philadelphia. Han tog en BA vid Southern Methodist University och en MFA vid Vermont College of Norwich University.
  I sina dikter tar han upp teman som rasmotsättningar, klasskonflikter och intimitet. Han använder olika ingångar till ämnet och skriver med en frispråkighet och ett innovativt språkbruk.

  Dikten om förälskelsen i Allison Wolff är talande för relationerna mellan vita och afroamerikaner i 70-talets USA.

Allison Wolff, by Tim Seibles
(from Fast animal. Etruscan Press, 2012.)

Like a river at night, her hair -
the sky starless, streetlights
glossing the full dark of it:
Was she Jewish? I was seventeen,

an "Afro-American" senior
transferred to a suburban school
that held just a few of us.
And she had light-brown eyes

and tight tube tops     and skin
white enough to read by
in a dim room. It was impossible
not to be curious.

Me and my boy, Terry, talked about
"pink babies" sometimes: we watched
I Dream of Jeannie and could see Barbara
Eden - in her skimpy finery - lounging

on our very own lonely sofas.
We wondered what white girls were
really like, as if they'd been raised
by the freckled light of the moon.

I can't remember Allison's voice
but the loud tap of her strapless heels
clacking down the halls is still clear.
Autumn, 1972: Race was the elephant

sitting on everybody. Even
as a teenager, I took the weight
as part of the weather, a sort of heavy
humidity felt inside and in the streets.

One day, once upon a time, she laughed
with me in the cafeteria - something
about the Tater Tots, I guess,
or the electric-blue Jell-O. Usually,

it was just some of us displaced brothers
talkin' noise, actin' crazy, so she
caught all of us way off-guard. Then,
after school, I waved    and she smiled

and the sun was out - that 3 o'clock,
after-school sun rubbing the sidewalk
with the shadows of trees -

and while the wind pitched the last
of September, we started talking
and the dry leaves shook and sizzled.



In so many ways, I was still a child,
though I wore my seventeen years
like a matador's cape.

The monsters that murdered
Emmett Till - were they everywhere?
I didn't know. I didn't know enough
to worry enough about the story
white people kept trying to tell.

And, given the thing that America is,
maybe sometimes such stupidity works
for the good. Occasionally,

History offers a reprieve, everything
leading up to a particular moment
suddenly declared a mistrial:
so I'm a black boy suddenly

walking the Jenkintown streets
with a white girl - so ridiculously
conspicuous    we must've been
invisible. I remember her mother

not being home and cold Coca Cola
in plastic cups and the delicious
length of Allison's tongue     and
we knew, without saying anything,
we were kissing the color line

goodbye     and on and on for an hour
we kissed, hardly breathing, the light almost
blinding whenever we unclosed our eyes -
as if we had discovered the dreaming door
to a different country     and were walking

out     as if we could actually
walk the glare we'd been
born into: as if my hand
on her knee, her hand
on my hand, my hand
in her hair, her mouth
on my mouth     opened
and opened and opened